RR rt Ann ön RN ae RR TV såsom litterat, blifvit vald att föra ordet för de kranke, hvilka på samma gång som han infunoit sig, samti att framföra de offer af guld, sillfver, perlor, elfenben m. m., hvarmed man önskar, alt Isidoros måtte till deras fördel stämma sia fader Asklepios. Hierofanten håller till svar på Cerauni anförande en pathologisk föreläsning ur Hippokrates, om enormon, och om I adiaita denaa måtta i allt, detta lugn, som är ahelsans konst, arkitektur för bjertat, sinnenas metrik., Då Ceraunus deraf afspisas med den tomma trösten, att hans botande från sin krankhet just ytterst består i en dylik diaita, eller att han iakttager mera återhållsamhet i sin sångarkonst och hädanefter blir i sitt skaldelif en amåttlig mann, faller han otåligt i ett förbittradt humör, säger sig hafva grymt bedragit sig på Isidoros läkareförmåga, och slutar med att förbanrna Hippokratles, Asklepios, och allt hvad Asklepiader heter, när de icke för kontant betalning af gyldene offer kunna, som man af gudar egde rätt att fordra, blåsa bort en sjukdom med ens på fläcken. Kören af de öfriga sjuka blir på det högsta förfärad af de hånande och gudlösa ord han talar, och Isidoros, som länge med den vises lugn låtit honom rasa ut, utan att deröfver vredgas, håller just på att förlora tålamodet, då ett skakande uppträdde aibryter hela församlingen. Det är Isidoros dotter, den sköna Isidora,l: som i ett anfall af galenskap, med utrifvet hår och skumma blickar, störtar in i pelarsalen. Hon har bållit på att mörda sig, och det är med möda man lyckats derifrån afbålla henne, Hun talar nu i ett förvirradt språk åtskilligt om Jehovah och li!ljorna, som stå vid vattubäcken uti Jude öken, förnekar sin fader, fattar likväl bans purpurfåll, den hon kysser aliksom till afsked,, samt försvinner ur templet lika fort som hon kommit. Hierofanten rifver sina kläder och befaller sina tjenare skynda efter flickan, för att med bön och offer, rökande af a10e,, locka henne tillbaka. Han ber de sjuka om möjligt uppskjuta sin sjukdom en enda dag, och lofvar att både för dem, sig och sin dot:er tillreda ett offer af hornförgylida ev sin Patienterne förklara med en mun, att de blif-! vit friska af bara förskräckelse. Men Cerau: nus, som, redan förut ryktesvis bekant med adet södra landeis, lära om Jebovah och den korsfäste guden Christus, numera efter den erfarenbet han vunrit om den grekiska Asklepios vanmakt beslutat att vända sig till den nya läran, råder Isidoros att öfverge allt vanskligt offer och i stället genast jemte honom och de öfriga fremlingarne basta åt öknen, dit ban anar att Isidora begifvit sig. Isidoros lyssnar bärtill och lemoar sina svaga gudar bakom sig; alla samtiigen ställa sin färd åt öknen söderut, Til! förstånd om Isidoras vansinne är här nödigt nämna, alt ett märkvärdigt möte kort för. ut egt rum mellan henne och Jesu lärjunge Jochanan, eller, som vi kalla honom, Jubannes. Jochanan har för flera år sedan gjort Isidoras bekantskap, blifvit kär i henne och vun-j. nit bennes återkärlek. Han hade nu återkommit till T.dmor, för att träffa Isidora och söka få henne, icke mer, som han förr, inan det evangeliska nitet upptändes hos honom, ifrigt önskat, till. bustru, utan till en syster i Christo, samt alt få döpa benne. Isidora, en naiv och lefnadslustig grekisk flicka, hade endast med förundran kunsat åhöra de nya, besynnerliga saker, som hennes förra älskare kom att förkunna henne, och hade oförställidt bekänt, att hon föredrog bii Jochanans egen brud, än, såsom han föreslog, brud åt ett lam, en okänd, obegriplig gud. Jochanan hade således måst väada åter med oförrättadt ärende. Men bur han vridit den lilla hbjernan omkring på jungfrun, hade det börjat gå rundtom för heune, sedan han väl lemnat benne, och det är nu i ett ytterligt svärmeri hon, såsom vi nyss sett, ilar efter Jocbanan, åkallande Jehovah och i ett slags feberyra upprepaden, bvad evangelisten förmodligen talat med henne om liljorna i Jude öcken och mera dylikt. I öknen vid en källa i en oas träffar hon Jochanan tillsamman med Simon Petrus. Johannes blir på det gladaste öfverraskad; han inser pu, att Isidora verkligen ändrat sinne och bug, och törstar att bli en af systrarne, och framtager derföre en skål, som han ständigt bär på sig, och döper henne utan omsvep till Dudaim, — ty han tål icke det der hedniska Isidora. Koappt är det gjordt, förrän Isidoros, hierofanten, stödd af den sjelf svage Ceraunus, samt åtföljd af alla sina sjuka, infioner sig vid oasen; alla äro betagna af den yttersta trötihet och längta att här hvila ut litet i palmernas skugga. Petrus begagnar tillfället för att vinna en tillökning i Christi bjord, undervisar dem korteligen om kristendomens första dogmer, och döper dem derefter samteligen, hvarefter de känna sig upplifvade och fulikomligt friska, T lanac AM igar fanan Ar daätter likaledes !.