RR rt Ann ön RN ae RR TV
såsom litterat, blifvit vald att föra ordet för
de kranke, hvilka på samma gång som han in-
funoit sig, samti att framföra de offer af guld,
sillfver, perlor, elfenben m. m., hvarmed man
önskar, alt Isidoros måtte till deras fördel stäm-
ma sia fader Asklepios. Hierofanten håller till
svar på Cerauni anförande en pathologisk före-
läsning ur Hippokrates, om enormon, och om I
adiaita denaa måtta i allt, detta lugn, som är
ahelsans konst,
arkitektur för bjertat, sinnenas metrik.,
Då Ceraunus deraf afspisas med den tomma
trösten, att hans botande från sin krankhet just
ytterst består i en dylik diaita, eller att han
iakttager mera återhållsamhet i sin sångarkonst
och hädanefter blir i sitt skaldelif en amåttlig
mann, faller han otåligt i ett förbittradt humör,
säger sig hafva grymt bedragit sig på Isidoros
läkareförmåga, och slutar med att förbanrna Hip-
pokratles, Asklepios, och allt hvad Asklepiader
heter, när de icke för kontant betalning af gyl-
dene offer kunna, som man af gudar egde rätt
att fordra, blåsa bort en sjukdom med ens på
fläcken. Kören af de öfriga sjuka blir på det
högsta förfärad af de hånande och gudlösa ord
han talar, och Isidoros, som länge med den vi-
ses lugn låtit honom rasa ut, utan att deröf-
ver vredgas, håller just på att förlora tålamo-
det, då ett skakande uppträdde aibryter hela
församlingen.
Det är Isidoros dotter, den sköna Isidora,l:
som i ett anfall af galenskap, med utrifvet hår
och skumma blickar, störtar in i pelarsalen.
Hon har bållit på att mörda sig, och det är
med möda man lyckats derifrån afbålla henne,
Hun talar nu i ett förvirradt språk åtskilligt
om Jehovah och li!ljorna, som stå vid vattubäcken
uti Jude öken, förnekar sin fader, fattar lik-
väl bans purpurfåll, den hon kysser aliksom till
afsked,, samt försvinner ur templet lika fort
som hon kommit. Hierofanten rifver sina klä-
der och befaller sina tjenare skynda efter flic-
kan, för att med bön och offer, rökande af a-
10e,, locka henne tillbaka. Han ber de sjuka
om möjligt uppskjuta sin sjukdom en enda
dag, och lofvar att både för dem, sig och sin
dot:er tillreda ett offer af hornförgylida ev sin
Patienterne förklara med en mun, att de blif-!
vit friska af bara förskräckelse. Men Cerau- :
nus, som, redan förut ryktesvis bekant med adet
södra landeis, lära om Jebovah och den kors-
fäste guden Christus, numera efter den erfaren-
bet han vunrit om den grekiska Asklepios van-
makt beslutat att vända sig till den nya läran,
råder Isidoros att öfverge allt vanskligt offer
och i stället genast jemte honom och de öfri-
ga fremlingarne basta åt öknen, dit ban anar
att Isidora begifvit sig. Isidoros lyssnar bär-
till och lemoar sina svaga gudar bakom sig;
alla samtiigen ställa sin färd åt öknen sö-
derut,
Til! förstånd om Isidoras vansinne är här nö-
digt nämna, alt ett märkvärdigt möte kort för- .
ut egt rum mellan henne och Jesu lärjunge
Jochanan, eller, som vi kalla honom, Juban-
nes. Jochanan har för flera år sedan gjort Isi-
doras bekantskap, blifvit kär i henne och vun-j.
nit bennes återkärlek. Han hade nu återkom-
mit till T.dmor, för att träffa Isidora och sö-
ka få henne, icke mer, som han förr, inan det
evangeliska nitet upptändes hos honom, ifrigt
önskat, till. bustru, utan till en syster i Chri-
sto, samt alt få döpa benne. Isidora, en naiv
och lefnadslustig grekisk flicka, hade endast med
förundran kunsat åhöra de nya, besynnerliga
saker, som hennes förra älskare kom att för-
kunna henne, och hade oförställidt bekänt, att
hon föredrog bii Jochanans egen brud, än, så-
som han föreslog, brud åt ett lam, en okänd,
obegriplig gud. Jochanan hade således måst
väada åter med oförrättadt ärende. Men bur
han vridit den lilla hbjernan omkring på jung-
frun, hade det börjat gå rundtom för heune,
sedan han väl lemnat benne, och det är nu i
ett ytterligt svärmeri hon, såsom vi nyss sett,
ilar efter Jocbanan, åkallande Jehovah och i
ett slags feberyra upprepaden, bvad evangelisten
förmodligen talat med henne om liljorna i Ju-
de öcken och mera dylikt.
I öknen vid en källa i en oas träffar hon
Jochanan tillsamman med Simon Petrus. Jo-
hannes blir på det gladaste öfverraskad; han
inser pu, att Isidora verkligen ändrat sinne och
bug, och törstar att bli en af systrarne, och
framtager derföre en skål, som han ständigt bär
på sig, och döper henne utan omsvep till Du-
daim, — ty han tål icke det der hedniska Isi-
dora. Koappt är det gjordt, förrän Isidoros,
hierofanten, stödd af den sjelf svage Ceraunus,
samt åtföljd af alla sina sjuka, infioner sig vid
oasen; alla äro betagna af den yttersta tröti-
het och längta att här hvila ut litet i palmer-
nas skugga. Petrus begagnar tillfället för att
vinna en tillökning i Christi bjord, undervisar
dem korteligen om kristendomens första dogmer,
och döper dem derefter samteligen, hvarefter
de känna sig upplifvade och fulikomligt friska,
T lanac AM igar fanan Ar daätter likaledes !.