j närvarande, dessa egenskaper hafva något mycket
inbjudande, men jag fruktar likväl, att ett förbud,
att bivista gudstjensten i katolska kyrkan, skulle
göra detta ännu mycket mera förledande. Nyfi-
I kenheten, uppmärksamheten skulle ännu mera fä-
I stas derpå. Jemförelser skulle göras, som icke alla
bade upplysning och lärdom nog att genomföra.
Trånget skulle här, som alltid, göra begäret star-
i kare och trängseln utanför den förbudna ingången
I skulle blifva ännu större,
Snarare och rättare böra vi vända våra blickar
inom oss sjelfva, undersöka, hvad som i vär egen
gaudstjenst kan vara tillfälligt och hvad som i vårt
religiösa lif kan vera kallnadt eller nära att ut-
siockna. Reden har en värd ledamot fästat Stån-
dets uppmärksamhet på bristfälligheten i vårt pre-
dikosätt. Mycket annat kan vara att förbättra i
vårt kyrkoskick, hvaraf jag blott vill nämna kyrko-
sången, och i församlingens förhållande till själa-
sörjaren, hvilket måbända icke alltid är så inner-
ligt, som det borde och kunde vara. Man besöker
presten mer för veridsliga bestyr, t. ex. för att blifva
antecknad, för att få attester, för att få socken-
stämma utlyst, för att få sine barn döpte, sina lik
jordade etc., än i inre religiösa angelägenheter och
af andeoligt behof. I samma mån, som det förra
tilltagit, har det sednare aftiagit. Sjukbesöken,
synnerligen bland de bättre klasserna, hafva myc-
ket förminskats. Behofvet af nattvarden är min-
dre allmänt nu, än förut. Det finnes månge, som,
fastän de till namnet stå qvar inom församlingen,
aldrig deltaga utinattvarden och derigenom i sjelfva
verket ådagslägga, att de hafva utträdt utur den
kristna kyrkan. Skulle på detta sätt det religiösa
lifvet småningom kallna, så är sannolikt, att ka-
tolicismen skall göra en rik skörd äfven hos oss,
D:t är i allmänhet ett sådant tillstånd inom hela
den protestantiska kyrkan i Europa, som den ka-
tolska synes afvakta, för att åter utbreda sig öfver
(orden. Den kommer då egentligan ej att bringa
dem, hvilka den upptager i sitt sköte, till affall
ifrån den kristna kyrka de förut tillhört, ty affal-
let är redan gjordt långt förut. Så är det äfven hos
oss icke öfvergången till katolska kyrkan ifrån vår
egen, som vi behöfva motarbeta, ty den eger egent-
ligen aldrig ellsr sällan rum, utan i stället sjelfva
det inre och hemliga affaliet från den protestantiska,
hvilket sker ibland oss utan ringoste inverkan a
katolicismen.
Häri instämde Komminister Dahlgren.
Professor Thomander: Hvad. den värde Tealaren
anfört, gäller till en stor de! icke min motion, utan fest
heldra den författning, i hvilken åtskillige rättelsör
al mig föreslås. Näåmnde författning föreskrifver
absolut förbud mot bevistandet af icke-luthersk guds-
tjenst. Detta förbud anser jag för min del böra i
vissa hänseenden upphöra. Det lärer vara ge
lämpligt och möter säkerligen i verkställigheten stå-
ra hinder, att, såsom i författningen föreskrifves,
utiaga 40 dalers böter af hvarjs obehörig gudstjenst-
besökare. Deremot anser jag vederbörlig polismyn-
dighet böra bevilja inträde, och lagen bör bålla sig
till den kyrkopolis, vaktmästare eiler hvad hen må
kallas, åt hvilken uppsigten öfver ordningen vid
gudstjensten är uppdragen, så att han allena kan
fällas till ansver. Hvad den värde Talaren anfört
om vissa materiella uppoffringar såsom enligt kathol-
ska läran ersättande moralisk förbättring, beror ef-
ter mitt förmenande på ett uppenbart missförstånd
och är, så vidt jag känner Romerska kyrkans dog-
natik, endast en karikatyr af katholicism, som den
Romerska kyrkan icke sjelf vidkännes, och hvilken
jag således för min del skulls finna mycket betänk-
ligt att påbörda henne. Såsom motiv för de stad-
ganden jag tagit mig friheten föreslå, har jagitcke att
åberopa mig någon enskild dogm, utsn på riktningen
i det hela och på det förledande i hela den kathol-
ska kyrkans sätt att verka dess ritus icke undan-
tagen. Försleget kan så mycket mindre anses in-
tolerant, som det icke åsyftar den ringaste inskränk-
ning i endras religionsfrihet, utan, i visst hänse-
ende lindrigare än 4784 års författning, allenast af-
ser en större möjlighet för stat och kyrka att upp-
fylta sina förbindelser att emot vilsefarande lärors
erkändt skadliga inflytelse skydda den svaga och
epfaldige. Hvad den värde Talaren anfört rörande
beskaffenheten af vår egen kyrkas sätt att besörja
själavärden, stul!e jag kuuna biträda, utan att jag
detföre är i stånd att inse, huru omsorgen derom
verkligen skulie utesluta omtankan om bevarandet
met andra lärors inflytolse. Eller skulle verkligen
vår kyrkas själavård blifva bättre derigenom, att
man lemnar öppet tillfälle åt hvar och en att in-
fina sig der främmande läror offentligen förkun-
nas? Hittills har man tvärtom ansett det tillhöra
en skyldig vård om själarna att söka sådant före-
komme. Hå:i instämde Kontrakisprosten P. P.
Svedelius.
Professor Morön anköl!, under åberopande af 56
S R.-O och i sammashanvg med nu förevarande
ämne, att vid nästa plenum få väcka motion rö-
rande en från trycket härstädes utkommen, på vårt
språk författad katbolsk kateches.
Kontraktsprosten Nordhammar: Hvad vidkom-
mer tillvaron af en Romersk-katholsk kateches på
Svenska språket, så kan det väl icke vara någon
helighet, att en sådan länge varit för handen.
Den fanns åtminstone för 45 å 20 år tillbaka. Om
någon ny sedermera tillkommit, vet jag icke, men
att katechss icke mera nu än förr kan såäknas, det
kan man väl, utan särdeles våda att irra sig, taga
ör afgjordt, likasom att man ej behöfver gå till-
oaka till 4780 telet, för att finna dess tryckning.
Min afsigt, då jag anhållit om ordet, är för öf-
igt icke att deltega i diskussion öfver ämnet. Jeg;
örmodar, att tillfälle dertilltorde framdeles erbjuda
ig. Men här hafva yttranden fallit, öfver hvilka
ag ej kan återhålla uttrycket af min sergliga för-
våning, ehuru det förbållarde, hvars tillvaro de ä-
0 ämnade att tillkännagifva, efter min öfvertygelse
yckligtvis icke finnes.
Att folket nu skulle vara kallsinnigare för det
åndeliga, än tillförene, det är nemligen en före-
ställning, den jag med ful! tillförsigt hoppas vara
en efgjord irring. Tvertom är, efter all min öf-
vertygelse, grundad på skäl, dem jsg framdeles för-
pehåller mig få anföra, intresset för det andeliga,
ag menar dermed det kristliga — nu lifligare än
ör 50, att jag ej må tala om 40 å 50 år sedan.
Tär gäller frågan naturligen den klass, som vill hel-
as för dem bildade.
ARA AA ÖS MH Ö fed AB ÅA MA HH - AA KK Cw MM mm m-— ss -
ten
er nm Mm