Ständers lramsialningar til regeringsmarten, som under 30 år understundom alstrat så betydliga miss tag om Rikets Ständers verkliga meningar oci åsigter. På de grunder jag nu anfört, anhåller jag om återremiss af Statsutskottets betänkande; men til undvikande al alla öfverraskningar och till undan: rödjande af framtide påminnelser, i afseende å Ri kets Ständers förbiseenden, begagnar jag tillfället att begära Statsutskottets uppmärksamhet på be. bofvet af ett rent uttaladt stadgande, i afseende i vilkorer för och beloppet af pensionsrätt vid afgången ifrån dessa nu föreslagna högre löner. Jag anser rikets väl verkligen kräfva något stadgande af pensionsrätt för Departementschef, som funns sig föranlåten, att vid möjligt tillfälle lersna sin plats, heldre än att biträda beslut, hvilka, ehuru icke äsyfiande någon bestämd öfverträdel!se af grundlag eller andra lagar, likväl vore stridande emot rikets sanvskyldiga nytta. Ett stadgande I denna del är, efter mitt begrepp, så mycket nödvändigare, som uti vårt mera fattiga än rika land den större skickligheten utan förmögenhet skulle nödgas afhålla sig ifrån dessa administrativa platser, så länge en billig fruktan, att utkomsten möjligen kunde komma att sättas på spel, vid valet mellan ett obegränsadt biträdande af beslutande rättens vilja och öfsertygelsen om fordringarna för allmänt väl. Jag skulle önska, att af Statsutskottet få föreslaget, att för ingen händelse pensionsbeleppet för innehafvare af dessa löner någon gång kunde blifra högre än 3,500 Rdr Bko, utan Rikets Ständers serskilda uslåtande, men, att vid tillfälle af resignation från ministerplatsen, till följe af bristande afseende å föreställningar och råd, hela lönen alltid måtte bibebållas, intill dess Rikets Ständer förbållandet pröfvat och deröfver beslutat. Då Statsrådets nya organisation och Statssekreterareembeiets upphörande möjligen kan komma att föranleda anspråk å statssekreterarelönernes bibehållande såsom lifstidspension, så avhåller jag, att Statsutskottet i förväg måtte för Rikets Stäsder utreda det rättsenliga förbållandet, och, i fall något pällande lagstadgande för ett så oförutsedt förhållande icke skulle fionas påbudet, i afseende å innehafvare af förtroandesyssior, så är min anhållan, att Statsutskottet måtte till Rikets Ständer iokomma med förslag, huru i sådant fall förbållas bör, under begrundande af nödvändigheten, att förebygga folkets belastande med högre pensionsutgifter, än gifna föreskrifter i sådant hänseende redan antyda. Jag förnyar min anhållan om å:erremiss af betänkandet, med begäran, att dssse mine anmärkningar måtte få återremissen medföljs. — AA OM FRÄMMANDE RELIGIONSFÖRVANDTERS RATT I SVERGE. Presteståndets plenum den 44 Mars. (Forts. från J4 82.) I Ordningen förekom Hr Professor Doktor Thomanders motion om ett tillägg Ull 17841 års författning, angående religionsfriheten. Denna motion, som finnes intagen i M 74 af detta blad för den 26 Mars, innehöll förslag till åtskilliga, ytterligare försigtighetsmått mot främmande lärors införande här i! landet, och deribland äfven det stadgande, att tillstånd till besökande af Judarnes synagoga borde meddelas af Polisen. Det kunde förutses, att en sådan motion borde väcka en hflig diskussion inom det högvördiga Ståndet, och en sådan har icke heller uteblifvit. Lyckligtvis har den blifvit förd med vida större tolerans och humanitet, än man, i betraktande af ämnets kitlande natur, haft anledning befara, och då den tillika involverar något af flera utmärkta Ståndsledamöters religiösa och politiska trosbekännelse, förmoda vi, att den skall läsas med intresse, och meddela den derföre in exienso. Lektor Laurenius: Jag instämmer i Doktor Thomanders motion, så vidt den åsyfiar, att väcka uppmärksambeten på de främmande religionssamfund, dels nybildade, dels gamla, som ibland oss finnas och som, utom gudstjensten på vårt modersmål, genom sjelfva sin beskafenhet af religionssekt eller genom det förmätna anspråket, att vara allena saliggörande, nödvändigt tendera till utvidgning på vår kyrkas område. Att någon egentlig fara af dessa samfunds verksamhet för närvarande är för handen, tror jag väl lika litet, som jag förnekar möjligheten deraf i en framtid. Men äfven för en sådan händelse vill jag icke tillstyrka några prohibitiva åtgärder. De äro för protestantismen förkastliga. Jag skulle derföre öneka, att 3:0 momentet af motionen varit borta, emedan det synes innebära ett återupplifvande af 4781 års Kongl. författning, hvilken kan anses såsom de facto upphäfven. Samma författning stadgar dock, att främmande religionsförvandter ej må vid vite förmenas tillträde till vår gudstjenst; det vore då illiberalt, att tillträde till deras förnekas någon af vår bekännelse, och det kunde tydas såsom en benägenhet för just det, som Motionären vill förekomma — proselytmakeriet. 1 allt fall anser jag all farhåga för den judiska kyrkan både pu och framdeles kunna lemnas ä sido. Den har, såsom en urartad fariseisk mossism, med Kristendomen föga eller ingen beröring. Jag skulle således hufvudsakligen vilja inskränka mig till hvad 2 mom. innekåller, om den årliga uppgiften å främmande trosförvandter. Den kunde blifva af intresse, måhända icke blott! för svenska presterskapet. Den vore ock ett supplement till Tabellkommissionons berättelse, hvilken väl serskildt apptager medlemmarne af der judiska, men den af de kristna bekännelserna endast under rubriken utlänningar. ; Biskop Agardh: I afseende först På judiska gudstjensten, inser jag icke, hvartill ett sådant förbud skulle tjena, då det väl är utam exempel och! alltid torde förblifva det, att någon Svensk öfvergått till judiska religionen och låtit omskära sig. Väl medgifves, att den judiska religionen är exklusiv och således förhindrar dess bekännare att -öfvergå till det folks nationalitet, bland hvilket dej blifva upptagne, hvadan Inder aldrig kunna med! j q