Hans Maj:st Konuogen, huru det otvifvelarig
skulle leda till ökadt förtroende och en önskvärd
öfverenstämmelse emellan de bagge Statsmakterna
om Kongl. Maj:st täcktes läta ofördröjeligen orga
nisera Stats Rådst i den fosterländska anda, som
nationen förväntar, samt låta de, under vilkorer
af de årligganden, som 4823 års ständers beslu
innefatiar, antegne förvaltnings cheferna utarbet:
det fullständiga förs!sg till reglering af statsdeparte-
mentens tjenstemannastater som Rikstas Stånder an.
so sig icke kunna umbära vid det definitifva be-
stämmendet af anslagen för dessa departementer.
Jag anhåller om återemiss sf stats utskottets ut-
låtands JG 32.
Grefve C. H. Anckarsvärds anförande
på Riddarhuset.
Vid Statsutskottets nu under öfverläggning
varande betänkande, JV 32, anhåller äfven jag,
att få vidfoga några anmärkningar.
Jag underkänner ingalunda den uti Utskottets
betänkande uttryckta grundsats, i afseende å
inrättande af boningsrum för Departementsche-
ferne, i förening med nödigt utrymme för sjelfva
embetsverkens inrymmande inom samma loka-
ler; och jag skulle härtill vilja lägga, att jag
anser, såsom i bögsta matto ändamålsenligt, om
det oundgängligaste husgerådet för departe-
mentschefsvåningarne äfvenväl af staten beko-
stades, ej mindre första uppsättningen, än det
framtida underhållet, i anseende till den flytt-
bara fot, på hvilken en Departementschef alltid
bör ansa sig komma att stå; när jag icke kan
föreställa mig, att inom vårt land Departements-
ehefer eller Konungens rådgifvare i allmänhet
alitför länge kunna komma att fortfarande bi-
behålla deras platser, när deras öfvertygelse
om rikets sannskyldiga nytta kommer i strid
med beslutanderätten inom Konungens konselj,
eiler når styselsesystemet af folkets ombud icke
godkännes eller understödjes. Jag hoppas, att
vi för alltid tillryggalagt den tid, som sett en
30:årig minister-personal, uti en oafbruten be-
sittning af embetet, utan att af det allmänna
förtroendet eller af den allmänna belitenheten
hafva varit uppburen. Jag vill visserligen uti
den nya departementalstyrelsen se en gryning,
åtminstone till en ändamålsenligare form för
styrelsebestyrets utöfaing, och det är möjligt,
att äfven jag blifvit så bstagen af det första
steget till reform iaom vårt land, ett jag i
glädjen obetingadt beviljat allt, om jag seit den
nya ministörbildaingen förete något tecken till
grundsatsen, att en minister uti ett kenstitu-
tionelt iand ovilkorligen bör utgå från en, emel-
lan de utktorade personerne på förhand ingin-
gen öfverenskommelse om de större och för-
nämsta styrelseprinciperne, hvarefter de sins-
emelian beslutat sig att handla, i motsats till
det system, som egt rum, i fall detta ådragit
sig folkets och dess ombuds underkännande.
Jag måtte öppet bekänna, att, såsom nu ställ-
ningarne visa sig för mig, så lemna de, åtmin-
stone icke för ögonblicket, några anledningar
till tillfredsställelse. — Detta enstaka inträdande
uti ministeren ådagalägger ingen början till nå-
got nytt, utan blott en fortsättning af det gam-
la, hvars 30:åriga verkningar obestridligen varit,
att Sverge uti stigande bestämdt står tillbaka,
icke allenast för de genom klimatförhållanden
och mnaturförmåner mera lyckligt gynnade eu-
ropeiska länder, men i jemförelse till brödra-
folket, som under skydd af sin friska statsför-
fattning oemotsägligen förgvisat stats- och sty-
relseformernas inverkan på landets trefnad och
förkofran, utveckling och belåtenhet. Med den
fullkomligaste högaktning för den bittills till
den nya ministerbildningen närande personal,
vill den likväl för mig visa sig utan allt sam-
manhang med de nu mera erforderbge grund-
satserne8 för en ministörkombination.
Det var 4809 ett oundvikligt ondt, att utbild-
ningen och hamdbafvamdet af det nya statsskicket
ej kunde anförtros åt andra, än den gamla tidens
folk, med deras förkärlek för sina ungdomsminnen
och deras fördomar och vanor från en försvunnen
tid, och hvarvid den nya tiden fått vidkännas de
många hinder för sin utveckling, som understun-
dom gjort henne så modfälld, och som genom ett
längre fortfarande kunnat bringa den till oro.
Jag har härmed velat antyda min bestämda öf-
vertygelse, att nu mera ingenting är mera olämp-
ligt, än att uti en ministörkombinstion införa den
gamla tidens folk; sådant behöfves icke mera; ty
den, som uppmått 40 års ålder och till och med
något derutöfver, är under det konstitutionella
samhällsskicket uppfostrad. Det faller honom icke
in, att läsa grundlagen så, att Konungen eger allena
styra riket, ty han läser otvunget till punkt, och ifrå-
gasätter aldrig, att allenastyrandet kan förstås an-
norlunda, än på sätt grundlagen bokstafligen före-
skrifver. Sedan en yngre generation är uppvuxen
och till mogen ålder kommen, synes det mig min-
dre väl betänki, när man, utan allt slags samman-
hang och utan all öfverenskommelse, de nya mini-
strarne emellan, uti ministeren inplockar 60:årige
män, för att såmedelst låta den yngro och kraftfullare
ekickligheten åldras till en förslönd användbarhet,
som med sällsynta undantag blifver följden af åsi-
doställandet under den kraftfullaste tiden för en
vanlig menniskoålder.
Jag döljer icke, att jag under nu för handen va-
rande förhållanden hade önskat se en hel, på en
gång, gerom ömsesidig underbandling bildad mi-
nistår. Jag hade önskat fiona denna ministår från