Hr Nerman, Hr von Harlmansdorff, vm. fl. Vide
sådan forskning erfar man det förhållande, att H
Grefve Hård, ehuru besynnerliga, efter vår me
ning, hans statsmannaåsigter understundom varit
dock både hafi och vågat yttra en egen tanka: at
han icke böjt sin mening efter någon annans, hva
dan han lärer varit i jemn splittring med den alls
mäktige Rosenblad: att han veterligen icke kunna
tilivinna sig någon personlig ynnest, eller göra sig
i ett eller annat hänseende oumbärlig, i likhet mec
Hrr Gyllenhaal! och Nerman; att han, med ett ord
— oaktadt sina strängt aristokratiska principer —
i öfrigt visat sig som en man af sjelfständighet och
heder. Detta förhållande, sammanlagdt med der
omständigheten, att Hr Grefre Hård är den a
den gemla konseljen, som, i följd af sin upphöjelse
till högre embeten, uppoffrat sin familjs tarfligs
existens, och att han var allmänt aktad och an-
sedd på den domarestol, hvilken ban olyckligtvis
lät öfvertala sig att lemna (under H. E. Grefrve
Rosenblads bekanta mattighetstillstånd 41836), —
tycktes böra företrädesvis tala för någon konside
ration. Man kunde ju, om icke annat, erbjuda
Hr Statsrådet att återgå till Högsta Domstolen
der en ledighet nu finnes, som säkert skulle fylla:
af ett äldre och erfaret f.d. Justitieråd åtminstont
lika väl, som af någon bland de unga Grefvar
Kongl. Hofrätten, hvilka eljest oämnas såsom dt
enda kandidaterna. Moan så lärer ej vara beslutsdt
Då Friherre Gyllenhaal och Hr Nerman — dess:
systemets skötebarn, dessa män, hvilkas utnämning
utan tvifvel var den, som inför allmänheten ga
den egentliga stämpeln åt asystemets, — hbugnat:
med piatser af högre inkomster och vidsträcktart
inflytande, än dem de förut innehaft; så lät mar
t. ex för ett par år gedan den redlige och outtrött-
lige Danckvardt, som i statens tjenst offrat hels:
och lugn och som gifvit landet de enda författnin.
gar, som kunna anses hafva verkat progressivt på
jordbruksnäriagen (vi mena skiftes- och hemmans:
klyfaiogsförfattningen), gå bort, utan att det kunde
lyckas denne erfarne civila embetsman att erhålls
ett län, till hvars skötande Gardesmajorer och Hof
marskalkar ansetts till öfverflöd dugliga — ja utar
något annat slags soulagement; och möjligen få
man nu se de af konseljens ledamöter, som gjor
relativt mest nytta, åtminstone minst ondt, blifv:
just de, hvilka blifva de egentligen appoffrade
Detta torde äfven komma att gifva ett bidrag til
Sverges historia efter 1810.n
Man skulle visserligen vid det föreståendåt
kunna anmärka, att den, som emottager et
Statsråds-embete, äfven borde på förhand öf
verväga, huruvida han är i en sådan ställning
att han när som helst kan lemna det, och ick:
betrakta det, i likhet med ett pastorat, såsor
ett brödstycke för lifstiden; ty hvad kraft kar
väl en sådan rådgifvare förskaffa sig åt sin
beslut? Men Dagligt Allehandas: betraktelse
äro icke förty fullt tillämpliga, när man be
traktar Grefve Hårds ställning jemförelsevis til
de andre herrarnes.