UuCTilill fdalhas uuvdd UULPBAULUlL I ölUlo HECLWUL GE IVA vi
slaget för allmänna arbeten, denna summa verks
ganska fördelaktigt på anskaffandet af arbetsför
tjenst åt personer, som nu vandra från provins til
provias och förgäfves söka arbete. Om sålede:
200.000 R:dr af statsmedien, enligt Kongl. Msj:ts
nådiga proposition samt en fjardedel af bankovin:
sten, utgörande för närvarande omkring 190,00
Riksdjaler eller i rund summa 200,000, tillsammans
400,000 R:dr, af Riksens Siänder dortill anslogos
med vilkor, att enskilda kapitaler skulle dermed
sammanbindas, olika efter företagets olika beskaf.
fenhet och detta kunde beräknas till en lika stor
summa, så uppstod genom sådana företag ett nytt
och förut icke existerande bshof af 2,000,v00 dags-
verken årligen, utom det arbetstillfätle, som efter
hvarja företags fullbordan skulle derefier uppstå i
everidliga tider.
Jag har i början af deita anförande erinrat der-
om, att Nord-Amerika är det enda Europeiskt ci-
viliserade land, hvarest ingen pauperism finnes
Men det är just i detta land, som icke blott de en-
skilda kapitalerns blifvit genom kreditinrättningar
med starkare impuls ledde till nya företag, utan
äfven staten användt större kapitaler, än i något
annat land ännu dertill blifvit använde till allmän-
na arbeten. Det må tillåtas mig att anföra ett en-
da exempel. Fristaton NewYork, som icke har mer
än 2,000,000 innevånare, d. v. s. ej mer än ?, af
Sveriges population, har från 4817 till år 18535, så-
ledes på 18 år, på allmän bskostnad gräft kanaler
som utgöra en sträcka öfver 80 Svenska mil, och
hvilka kostat en summa motsvarands 33 000,000
Rdr Svensk bko, d. v. s. nära 2,000 000 om året.
utom hvad denna stat användt på jernvägar och
andra allmänna arbeten. Dessa ofaniliga summo:
bafva icke anskaffats genom skatter, utan genom
statslån, som långsamt och småningom amorteras
Och under det alla Europeiska stater skaffat sig
sina statslån icke endast till produktiva ändamål
uian till och med till ändamål, som verkat förstö.
rande på folkets välstånd och som nu efteråt tryc:
ka såsom en skaitebörda, så hafva de Nord-Ame-
rikanska icke skaffat sig sina större statslån för
annat än produktiva ändamål, hvilka mångfaldigt
återbetala ränta och amortissement, samt lemna eu
stort öfverskott i behållning.
Genom eit sådant hushållningssätt har fristater
NewYork, som år 4820 hade endast 4,320,020 in-
nevånare, 10 år derefter ökat sin population m2c
60 procent, under det Sverige emellan 4825 och
1835 äfvenledes under 40 år ej ökade sin popula-
tion med mer än kögst 10 procent.
Det är på sådant sätt och med en sådan hushåll-
ning, gom staten stiger till välstånd, sjelfbelåten-
het och lycza.
Professor Geijer: Med Biskop Azardh är jag i
visst afssende ense, i ett annat, och jag får tilläg-
ga, i ett mera hufvudsakligt afsesnde oense. Hvad
han vill låta gälla säsom regel, kan jag endast lå-
ta gälla såsom undantag, eller åtminstone ej med-
gilva utan stora inskränkningar. Hr Biskopens sätt
att uppfatta ämnet ingår i den stora, mycket de
batterade frågan om folkökningen såsom hufvudor-
sak till pauperismen, i följd af missförhållandst e-
mellan denna ökade population och näringsmedlen.
En viss statsokonomisk skola har ansett detta miss-
förhållande ligga i sakens natur, så att nöd, last,
eläncde och de härjningar de åstadkomma blett skul-
le vara naturliga medel att återställa jemnvigten.
Denna skolas anhängare hafva i sednare tider sjelf
va betydiigt mildrat det stötanda i dessa påståen-
den. Min öfvertygelse i ämnet är att folxöknin-
gens osiridiga tendens att öfverskrida de för hand
varande subsistensmedlen just är ets medel i för-
synens plan, att drifva menniskorna, vore det ock
med nöden till läromästare, allt längre fram på
odiingens bana. De svårigheter, som möta på den-
na bana, tjena blott att allt lifigare inskärpa den
stora läran, att med rättvis mätning af sambhäliets
pligter och skyldigheter, med jemnhet i bördor,
med full frihet för . utvecklingen af individuslla
krafser, så vidt det utan andras förfång kan ske,
menniskan ej behöfver frukta att underkufvas af
hvilken hotande nöd som heldst. Men den nämn-
de fribeten inom rättvisans gränser är också sett
oundgängligt vilkor för denna förkofran, och kan
hvarken ecsättas af mågot prohibitiv- eller något
uppmuntringssystem, hvilka så ofta varit hvaran-
dra följaktiga. Vår egen nistoria bestyrker det.
Desamma 4738 års Ständer, som i Sverige gjorde
probibitivsystemet till näringsgrundlag, införde ock
uppmuntringssystemet i näringarne genom premi-
er, privilegier, lån. Historien om vårt bankoväsen-
des oreda ar till en stor del blott historien om det
okloka och interesserade förfarandet med våra ban-
kolån, genom hvilka banken skulle hetas vara en
välgörare för nationen, under det den undandragit
sig att uppfylla för egen räkning rättvisans enkla-
ste fordringar emellan debitor och kreditor. I min
tanka har ett sådant uppmuntringssystem, i följd
hvaraf staten åtsger sig att vara näringarnes för-
läggare, icke mindre ofördelaktiga verkningar än
prohibitivsystemet, och inför en lamhet, ett litan-
de på andra, en brist på beräkning, som bibehållit
våra näringar på deras låga ståndpunkt. Jag är
för min del emot förstärkande af detta redan nog
inritede förlagssystem å statens sida. Staten är
först och främst en anstalt för säkerhet och rättvi-
s, och först i 3:dje rummet en undsättningsanstalt.
Visserligen måste den i följd af serskilda omstän-
digheter mer än vanligt vara det sistnämnda hos
oss i ett land, der en frostnatt kan i en stor del
al rikst förstöra skörden. Staten bör sättas i stånd
att lemna undsättning vid inträffande afsådana all-
männa olyckor, och jag har för min del alltid be-
klagat, att den inrättning, som för detta ändamål
i Sverige fanns, blef upphäfven för missbruk, som
mer varo tillfälliga, än de tilihörde sjelfva anstal-
ten. Annu lämpligare än en spanmålsundsättning
in natura, anser jag likväl under slika olyckor und-
sättning genom allmänna arbeten vara; och jag är
visserligen ej den, som vill motsätta mig, att ett
tillräckligt kreditiv för detta undantag ifrån det
vanliga förhållandet ställes till Konungens disposi-
tion. Mot anslag för allmänna arbeten såsom per-
manenta undsättningsanstalter måste jag deremot
reservera mig. Man anför exemplet af Norra A-
merika, der så kolossala allmänna arbeten inom
rare tid blifvit företagna. Net är cent ahurvn a