lika försök, än hos lanätmarskalken, erkebiskopen
och borgartalmannen; kort sagdt, då man saknar
alla rimliga skäl, att mera betvifla bondeståndets
goda vilja, i afseende på grundlagarne, än de an-
dra ståndens; så återstår ej annan grund för be-
hofvet af en serskild uppsyningsman öfver detta
stånd, än ett tvifvel på ståndets och desstalemans
begrepp och på dess kunskap om grundlagarne,
hvilke: tvifvel såledas icke kom i fråga mot de
andre ståaden. Om någonting röjer, huru enfal-
digt och omynadigt man 4809 tänkte sig detta stånd
för all framtid, så är det detta tvifvel. Men då!
man med flit så bestämde representantvalen för
bondeståndet, att ett dylikt tvifvel kunde förutsät-
tas fortfarande allt framgent, så röjer sig tillika,
att dem så kallade renhållningen ytterst åsyftade,
att för alltid qvarhålla detta talrika stånd i en
tjenando och budbärande ställning, dels under sty-
relsens agenter, dels under representanterna i de
två stånd, hvilkas ledamöter i samhällslifvets van-
liga förhållanden anses mest inverka på allmogen,
nämligen adeln såsom jordegare ech presterna si-
som religionens vårdare. Bondeståndet skulle, om
allting hade utvecklat sig efter grundläggningen,
förblifvit en medgörlig voteringsmachin för lagar,
dem det ej var ämnadt att begripa, och skatter,
dem det företrädesvis var ämnadt att betala. Det
skulle blifva, hvad Macchiavell så riktigt kal-
lade , cpacks, ech kunna för alltid så behandlas,
enligt hans reglor.
Med bevarandet af ståndets renhet såsom stånd,
d. v. s. dess sammansättning blott af allmoge, lyc-
kades saken förträffligt. I afseende på den tje-
nards och beroende skepelsen, såg den lika lyckad
ut för ea sid. Väl förrådde enskilda representanter
iblaxd allmogen snart nog, att de betraktade sitt
stånd och sitt representantkall ur en annan syn-
puakt; men dels blefvo de tidigt martyrer för sin
tre, såsom Mats Persson: dels läto de af poli-
sikers irrsken bänföra sig till öfverdrifter, såsom
Oxelberg, m. fl. och föllo, lätta rof för den slu-
gare beräkningen: dels offrade de, såsom Anders
Danielsson, ena hel mödosam lefnad i nästan
fruktlös kamp, för hvad de ansågo godt och rätt-
vist, sjelfva betraktade nästan som upprorssiftare,
af det vid sådana bönder ovana Sverge. Men dessa
voro de gamle och omgåfros af de gamle. Tre-
tio år bafva under tiden humnit förflyta: grundla-
gen bar nu uppnått denna ålder. På tretio år
hafva många, som kring hans vagga voro de vi-
saste, hunnit församlas till sina fäder, och de, som
då voro barn, ynglingar och unge män, om tio,
femton, tjugofem år, hafva blifvit mogna, erfarna,
mångbepröfvsde. En del af dem hafva mnalkats
lifvets höst och vinter under riksdagsstriderna el-!
ler åtminstone hört berättelserna derom alltifrån
sin uogdom lifligare föredragna, än det skedde i
någon fö: fluten tid sedan många århundraden till-
baka. Omständigheterpas tvång bar nödgat mäng-
den, mer än någonsin, att hafva öppna ögon på
allmänna förhållandena. Sålunda har denna mängd,
genom händelser, som icke kunna sägas vara nå-
gon individs eller något partis verk, drifvits ige-
nom ett slags politisk vexelundervisningsskola, och
påtvingats insigter och åsigter, om hvilka fäderna j:
icke hade någon aning. Fastän oförändradt bestå-
ende af rena bönder, har Bondeståndet härigenom
fått en annan samhällsställning, än det måhända
innehaft sedan odslböndernas tid. Det hade väl
aldrig förlorat medvetandet om sin öfverlägsenhet i
antal eller fysisk styrka; men det känner nu äfren
ganska allmänt sin moraliska makt, såsom inne-
hafvare af en fjerdedels röst i representationen,
och vet att det endast behöfver samdrägt inom sig
och försigtighet utom sig, för att göra denna makt
gällande. Bland dess representanter finnes ingen,!
som, ifall nu en förmyndare föresloges för ståndet,
icke skulle med förakt afvisa ett sådant tillbud:
der finnes sannolikt icke någon, som ej är väl be-
vandrad i grundlagarne och dessas tillämpning vid!
riksdagsförhandlingar: få, som ej genomskåda det!
väsendtligaste i en mängd statsförhållanden, hvilka
för arevolutionusriksdageos, bönder i allmänhet vo-
ro hieroglyfer: knappast aågon, som ej sjolf kan
gkrifva sina anförandsn ganska riktigt, eller åt-
minstons bättre än förr bedöma dem, som stickas
honom i händerna. Ån mer: bondeståndets leda-!
möter vid nuvarande riksmöte synas lärt sig inse,
att talarens och representantens sanna styrka icke
ligger i de skarpa orden och de klingande fraser-
na, utam i de klara slutledningarne, de träffande
och egentliga men sansade uttrycken och de sjelf-
ständiga besluten. Och likväl är det allmoge, ren
allmoge, just sådan som 4809 års män ville hafva
den, hvad sjelfra ståndet beträffar. Det är blott
insigterma och åsigterna som blifvit annorlunda.
— Hvad har verkat denna förändring, om hvil-!
ken grundlagens stiftare icke sjnas hafva drömt,
och hvilken, till denna grad hos denna afsön-
drade folkklass, skulle kunnat förekommas, om
de genast infört folkrepresentation i stället för stånds-
representation? Hvem, utom tiden och omständig-
heterna, skaparne af allt samhällsskick i vårt land. !
Sådant detta visar sig, står det nu, som alltid, på
historisk grund. Det är förgäfves att ifrån ingif-
velser af demagoger, huru talrika de må tänkas,
vilja härleda hvad som åstadkommits genom en
fortsatt national-uppfestran, medelst sakförhållan-
den påtvungen heia den generation, som mognat:
under ett tredjedels århundrade. Inga demsgogiska
anslag kunna hålla tillsammans eller fullföljas kon-
seqvent för en så lång tid: denna ihärdighet tillhör
blott aristokratien eller någon annan sluten korpo-
ration, inom hvilken uppfostran, i korporationens
anda kan ersätta de hädangående med lika sinnadt
utbildade efterträdare. Men nu har allmogen sjelf,
genom verkningarne af 1809 ärs grundlag, blifvit!
förvandlad till en korporation, en särskild kast,
eller rättare ett slägtvälde, som har sina traditio-:
ner, och derföre, sedan det en gång börjat få ett
klarare begrepp om sin ställning i samhället, kom-
mer att, På korporationers vanliga sätt, ihärdigt
fortplanta detta bagrepp inom kasten. Sverige vi-)
sar härigenom det sällsamma fenomenet af ett de-;
mokratiskt slägtvälde, hvartill. något motstycke, i
jemnförlig skala icke träffas någonstädes, om ej
hos Baskerna; med den skilnad likväl, att då Ba-:
skerno fortfarande beherrskes af sina prester, beror
Svenska presterskapets inflytande hos Svenska all-
Anne mn da Sm NnmÅÄFANGIR nå ti 3 -. I NA RA