skap, ty allmanackorna gifva så pass afkastning.
att de nog skulls skrifvas Akademien förutan
Än Svenska Akademien? Har den på mer är
fswtio år hunnit att utgifva (kanske icke ens
påbörja), det Lexikon för hvars skull den stifta-
des? Ån Vitterhets-Akademien, hvars hufvud-
sakliga befattning är att döma öfver funnet
mynt och antiqviteter? Hade Landtbruks-Aka-
demien icke praktiskt velat fuska i landtbru-
ket, så hide man icke haft mer anledning at
tadla den än de öfrige kamraterna, som gjor
lika litet. Att alla visat någon liflighet strax
efter sin stiftelse hörer till tingens vanliga gång
men de hafva snart sjunkit till den tomhet
som äfven ett eller annat firadt namn, icke län:
gre kan uppehålla. On således Landtbruks:
Akademien icke kunnat lyfias af stadgar, som
en man af talang och kunskaper författat, icke
lyftes den af de nu föreslagna.
Vi anse oss skyldige att något närmare följ:
herr korresponderande ledamotens uppgifter och
dervid åberopa de gamla stadgarne, ty or
dessa godtyckligt blifvit ändrade, bevisas bäs
härigenom huru mycken myndighet en direk.
tör kan taga, äfven med stadgar som föreskrif
va kontroll, och man kan deraf finna hvac
han kan göra utan all sådan.
Att H. K. H. Kronprinsen utnämndes til
Landtbruks Akademiens Preses eller Chef, visa
den uppmärksamhet man på den tiden hade
för landibruket, och de som varit med vid
Riksdagen i Örebro 4842 kunna erinra sig de
deputationar, hvarigenom Ständerna tackade
H. Maj:t för denna ynnest. Men att chefer
för ett verk får föredragningslista på de mål
som skola förekomma, är en temligen allmän
sk, att han dervid kan ireddela serskilda or-
dres och befalla uppskof, händer med chefer.
som icke äro prinsar; och att han bör stadfä-
sta de val af ledamöter, som blifvit verkställde,
har förmodligen föreskrifvits, emedan alla de
andra Akademierna begära Konungens tillåtelse
då någon skall inväljas. I Landtbruks Akade.
mien lärer detta likväl sällan eller aldrig vars
iakttaget. — Det chefskap, herr korresponde-
rande ledamoten säger att direktören efter Fri-
herre Edelerantzs död fitt, lärer väl icke va-
rit annat än en sjelftagen myndighet. Direk-
tören ville icke hafva någon som kontrollerade
sig, och derföre valdes ingen kansler. Vi hafva
likväl vid Aksdemiens offentliga sammankom-
ster sett H. E. Grefve Wetterstedt fungera i
egenskap af Kansler, långt efter Frih. Edel-
eranirs död.
Enligt de gamla stadgarne kan direktörer
icke (som korresponderande ledamoten säger
remittera ett mil till hvilken afdelning ban
vill; han kan blott föreslå den eller de afdel-
ningar, som öfver hvarje ämne böra höras;
han är icke sjelfskrifven ordförande i nigon
afdelnming, eburu han är sjelfskrifven ledamot,
och så länze kansler fanns, kunde han alldeles
icke så begå, att Akademiens Höge Styresmar
ogillade en votering, som var emot hans ön-
skan, — sjelfva suppositionen, att hsn nu kar
göra det, förutsätter också en bristande rätts-
känsla på ena sidan och ett sträfvande till
despotism å dena andra, som det åtminstone
icke är tillbörligt att framställa.
Om de gamla stadganderne äro illa redige-
rade, är deras redaktion likväl ett mästerstycke
i jemförelse med de nyas. Att de gamla stad-
ganderna hafva sina fel bestrides icke, men de
största felen ligga icke i sjelfva stadganderne,
utan i de godtydliga förändringar i deras ef.
terföljd, som sednare direktörer dervid tillåti:
sig. Man återställe dem blott till hvad de
från början voro, och försöke om de då icke
blifva bättre än allt hvad man af de nya kan
hoppas, ty — vi återkomma till det thema,
hvsarmed vi började: alla Akademier äro en
hof-lyx, och ju mindre de bråka, för att gör:
sig bemärkte, ju bättre är det äfsea för dem
sjelfva.
Att det icke är en fraktion utan Akademien:
pluralitet, som ogillat de nya stadgarne, syntes
af voteringen.
— — taa—e————