j EEE PVE 8 PÅ FC UJUPULg MIL PULA VIA jfanne ofvertlödigt dervid något tillägga. Hr Dalman hade lemnat bidrag till bistorien om författningens verkningar, fullt motsvarands dem Hr von Ba:tmansdo:ff anfört. Talaren ville öfveraå till fägan, huruvida författningen för närvarande vore behöflig. Friherre Cederström, (Jakob), hade yurat den tarka, att dess upptäfvande skulle ställa de frågor, den afser, under 4 kap. M. B., eller ock skulle strafilöshet uppkomma. Månne emot förräderi? visst icke. Straffet skulle blott bortiteagas för dem, som ställde sig eller komme i kommunikation med f. d. Kongl. familjen. Om lagen haft sin tid att varka, så följer ej att den numera I benöfver qvearstå, cå händelsen kan göra stt man, utan brottsliga afsigter, kan komma i beröring och kommunikation med f. d. Kongl. familjon. Förbudei behöfdes numera icke; dess ändamålsenlighot hade försvunnit. Man hade hört en ledamot af huset med mycken värma skildra vådan afpreltendeniers uppträdande och förhållanderne här 4838. Tziaren bad Grofve Löwenhjelm ursäkta, att ban heit öppet yttrade, att Grefvens mening, liksom Hr von Hartmansdorffs, varit att söka åstadkomma en politisk reaktion. Då en riksdag framskridit så långt som denna och vinden derunder biåst åt ett och samma håll, då vore det af vigt awt gifva den en annan riktning. Talaren erinrade sig lifligt 1828 ärs Riksdag; en värd Ledamot, som nu sitter på samma bänk, som Grefven, lyckades då att vända husets uppmärksamhet ifrån dechargebetänkandet inr på Grefve Anckarsvärds person. Talaren hade ej varit närvarande vid tillfället, men läste anförandet i landsorten. Han hade af tonen i det hela känt sig uppmanad ett söka vederlägga det i en allmän tidning; men då han återkom till Biksdagen, var reaktionen redan skedd. Skilnaden emellan Hr von Hartmansdorffs och Grefve Lövenhjelms anförarden var dock himmelsvid. Den förre hede sökt att reta passionerna, den sednare bade gifvit råd, som passade för gamla män. Försöket till resktion hoppades Talaren skulle blifva af lika liten effekt, som droppan i hafvet. En dylik reaktion skulle vara lika litet lycklig för dypestien, som för folket och dem som drifva henne. Hr RIBBING, BENGT, förevade sig med Grefve Horze och Friterre Ridderstolpe om det opassande af stampningar såsom opinionsyttringar; ban hoppades, att dylikt ej mera måtte komma i fråga, och toppades det för bibebållandet af Ridderskapets och Adelns värdigbet. Talaren hade kommit bit med den önskan, att genom sina yttranden och voteringzar kuvna i sin mån bidraga till det allmänna bästa, och han hade hoppats, att dervid se sig förelyst af gamia vänner. Han hade dåock funnit, att det ej gick an att taga exempel af någon. Man hade talat om anförare oca chefer. aJag erkänner ingen chef, — yttrade Talaren mad mycken värma —, bär (med handen på bjirtat) sitter min chef. Han hoppades att slippa höra talas om cher för. Ridderskapet och Adeln voro här samlade för atv rådplåga om rikets bästa; detta ändamål vunnes ickv deriganoim, att men retade och kastade skugga på ,bvarandra. Talsten hade Hört sådana uttryck. att han aldrig önskade böra något dylikt mera. Han vore ej ung till åren, men deremot ung Ritksde2gsman, och skulle nog akta sig alt taga intryck, hvarken af jjusa och mörka målningar. Fråga vore vål bär om strid emellan olika åsigter, men den borde föras ädelt. Man hade för någon tid sedan på detta rum bört Representationen jemförss med en vexelundervisning, der den ene lärde den andre. Om denna undervisning skulle fortsättas så, som det skett i dag, så bad han Ståndet, för allt hvad heligt vore, upphöra cermed. — I afseende på sjelfva saken, så fann Taaren den redan så afhandlad, att derom ej behöfde fägas mera. Han trodde, att det ej blefve svårt att, med bibehållande af stadganderne i vår gamla ag, vinna trygghet för den beståndande ordningsn, ch han önskade, att Grefvs Anckarsvärds motion j måtte af Lagutskottet blifva lemnad utan afseende. Lifliga bifallsrop helsade Talaren, då han nedsteg från bänken. Hr VON EOSENHAUSEN, CARL, började med örklaring, att han kände ett naturligt behof att å tillkännagifva sina tänkesätt, och att han ej skydds benämningen: mycket loyal, då det vore Tåga om att yttra dem. Det vore vödvändigt att skingra alla försök, att afskära alla förhoppningar. Om Ständerna skuile fatta beslut, i enlighet med motionen, så låge deri en stor inkonseqvens, måända verkligt löftesbrott. Sådant skulle öppna ett fritt fölt för gissningar, och ban lemnade åt Suset att bedömma, hvad intryck ett dylikt beslut skulle åstadkomma inom och utom lsaedet. Han opPpades, att Svenske män ej ekulle skilja sig i ira och tro, ej urna fisnderne till vårt statsskick t enda ögonblicks åtlöje på vår bekostnad. Hani: inskade lifligt, att Lagutskottet måtte afstyrka bi-! ell till motionen. j i Hr VON HARTMANSDORFF (muntligen) — — He; HAMMARSKÖLD, WILHELMUM: Det vore nåhända orätt af eh yngre lecemot, alt begära Orjet, sedan så mycket redan blifvit i ämnet talcdt.! Jan hade också blott uppstigit, för att anhålla, iet Hr Landtmarskalken måtte framställa propoitiom ju förr ju haldre. Han befarade, att man Pnars kuvde få se förnyadt det bekanta offerfestiopträdet vid 4828 ärs Riksdag, då Grefve Horn räckte fråga om kungsskjutsen. Talaren finge slutigen förklara, att då ban hört den frågan framtällas, om en tronpretendent funnes utom Janlet ? så svarade han, instämmande mad Hr RBRibing (Arwed), dertiill ett högtidligt NEJ! Friherre RIDDERSTOLPE, FREDRIK, hade uner diskussionen hört så många pe:sonaliteter, att an ej ville ställa si!lt tal till någon person inom a fuset. Han bad att få ställa det till FRU SVEA. r tan ville då fråga henne: tänker Frun nu på sam; sa sätt, som 4812? då bar det ingen fara. Fruars årdade vanligen mycket den del afbusfreden, som s ernodde af andra. Denna husfrod trodde Talaren:e j litet bero af det sätt, bvarrå denna motion beja andlades. Om 4812 års förbud blefve beli och !y jållet undanröjdt, kunde man aldrig veta huru var ) ande det kurda komma att gå. Talaren önskade lj j, att se den enfaldige makad under Missgerir SAN feå I Vg acc