j EEE PVE 8 PÅ FC UJUPULg MIL PULA VIA
jfanne ofvertlödigt dervid något tillägga. Hr Dal-
man hade lemnat bidrag till bistorien om för-
fattningens verkningar, fullt motsvarands dem
Hr von Ba:tmansdo:ff anfört. Talaren ville öfver-
aå till fägan, huruvida författningen för närvaran-
de vore behöflig. Friherre Cederström, (Jakob), ha-
de yurat den tarka, att dess upptäfvande skulle
ställa de frågor, den afser, under 4 kap. M. B.,
eller ock skulle strafilöshet uppkomma. Månne e-
mot förräderi? visst icke. Straffet skulle blott bort-
iteagas för dem, som ställde sig eller komme i kom-
munikation med f. d. Kongl. familjen. Om lagen
haft sin tid att varka, så följer ej att den numera
I benöfver qvearstå, cå händelsen kan göra stt man,
utan brottsliga afsigter, kan komma i beröring och
kommunikation med f. d. Kongl. familjon. För-
budei behöfdes numera icke; dess ändamålsenlig-
hot hade försvunnit. Man hade hört en ledamot
af huset med mycken värma skildra vådan afpre-
ltendeniers uppträdande och förhållanderne här 4838.
Tziaren bad Grofve Löwenhjelm ursäkta, att ban heit
öppet yttrade, att Grefvens mening, liksom Hr von
Hartmansdorffs, varit att söka åstadkomma en
politisk reaktion. Då en riksdag framskridit så
långt som denna och vinden derunder biåst åt
ett och samma håll, då vore det af vigt awt gifva
den en annan riktning. Talaren erinrade sig lifligt
1828 ärs Riksdag; en värd Ledamot, som nu sitter
på samma bänk, som Grefven, lyckades då att
vända husets uppmärksamhet ifrån dechargebetän-
kandet inr på Grefve Anckarsvärds person. Tala-
ren hade ej varit närvarande vid tillfället, men
läste anförandet i landsorten. Han hade af to-
nen i det hela känt sig uppmanad ett söka ve-
derlägga det i en allmän tidning; men då han åter-
kom till Biksdagen, var reaktionen redan skedd.
Skilnaden emellan Hr von Hartmansdorffs och Grefve
Lövenhjelms anförarden var dock himmelsvid. Den
förre hede sökt att reta passionerna, den sednare
bade gifvit råd, som passade för gamla män. För-
söket till resktion hoppades Talaren skulle blifva
af lika liten effekt, som droppan i hafvet. En dy-
lik reaktion skulle vara lika litet lycklig för dy-
pestien, som för folket och dem som drifva henne.
Hr RIBBING, BENGT, förevade sig med Grefve
Horze och Friterre Ridderstolpe om det opassande
af stampningar såsom opinionsyttringar; ban hop-
pades, att dylikt ej mera måtte komma i fråga,
och toppades det för bibebållandet af Ridderska-
pets och Adelns värdigbet. Talaren hade kommit
bit med den önskan, att genom sina yttranden och
voteringzar kuvna i sin mån bidraga till det all-
männa bästa, och han hade hoppats, att dervid se
sig förelyst af gamia vänner. Han hade dåock fun-
nit, att det ej gick an att taga exempel af någon.
Man hade talat om anförare oca chefer. - aJag er-
känner ingen chef, — yttrade Talaren mad mycken
värma —, bär (med handen på bjirtat) sitter min
chef. Han hoppades att slippa höra talas om cher
för. Ridderskapet och Adeln voro här samlade
för atv rådplåga om rikets bästa; detta ändamål
vunnes ickv deriganoim, att men retade och ka-
stade skugga på ,bvarandra. Talsten hade Hört
sådana uttryck. att han aldrig önskade böra något
dylikt mera. Han vore ej ung till åren, men der-
emot ung Ritksde2gsman, och skulle nog akta sig
alt taga intryck, hvarken af jjusa och mörka mål-
ningar. Fråga vore vål bär om strid emellan olika
åsigter, men den borde föras ädelt. Man hade för
någon tid sedan på detta rum bört Representatio-
nen jemförss med en vexelundervisning, der den
ene lärde den andre. Om denna undervisning
skulle fortsättas så, som det skett i dag, så bad
han Ståndet, för allt hvad heligt vore, upphöra
cermed. — I afseende på sjelfva saken, så fann Ta-
aren den redan så afhandlad, att derom ej behöfde
fägas mera. Han trodde, att det ej blefve svårt
att, med bibehållande af stadganderne i vår gamla
ag, vinna trygghet för den beståndande ordningsn,
ch han önskade, att Grefvs Anckarsvärds motion
j måtte af Lagutskottet blifva lemnad utan af-
seende.
Lifliga bifallsrop helsade Talaren, då han ned-
steg från bänken.
Hr VON EOSENHAUSEN, CARL, började med
örklaring, att han kände ett naturligt behof att
å tillkännagifva sina tänkesätt, och att han ej
skydds benämningen: mycket loyal, då det vore
Tåga om att yttra dem. Det vore vödvändigt att
skingra alla försök, att afskära alla förhoppningar.
Om Ständerna skuile fatta beslut, i enlighet med
motionen, så låge deri en stor inkonseqvens, må-
ända verkligt löftesbrott. Sådant skulle öppna
ett fritt fölt för gissningar, och ban lemnade åt
Suset att bedömma, hvad intryck ett dylikt beslut
skulle åstadkomma inom och utom lsaedet. Han
opPpades, att Svenske män ej ekulle skilja sig i
ira och tro, ej urna fisnderne till vårt statsskick
t enda ögonblicks åtlöje på vår bekostnad. Hani:
inskade lifligt, att Lagutskottet måtte afstyrka bi-!
ell till motionen. j
i
-
Hr VON HARTMANSDORFF (muntligen) — —
He; HAMMARSKÖLD, WILHELMUM: Det vore
nåhända orätt af eh yngre lecemot, alt begära Or-
jet, sedan så mycket redan blifvit i ämnet talcdt.!
Jan hade också blott uppstigit, för att anhålla,
iet Hr Landtmarskalken måtte framställa propo-
itiom ju förr ju haldre. Han befarade, att man
Pnars kuvde få se förnyadt det bekanta offerfest-
iopträdet vid 4828 ärs Riksdag, då Grefve Horn
räckte fråga om kungsskjutsen. Talaren finge slut-
igen förklara, att då ban hört den frågan fram-
tällas, om en tronpretendent funnes utom Jan-
let ? så svarade han, instämmande mad Hr RBRib-
ing (Arwed), dertiill ett högtidligt NEJ!
Friherre RIDDERSTOLPE, FREDRIK, hade un-
er diskussionen hört så många pe:sonaliteter, att
an ej ville ställa si!lt tal till någon person inom a
fuset. Han bad att få ställa det till FRU SVEA. r
tan ville då fråga henne: tänker Frun nu på sam;
sa sätt, som 4812? då bar det ingen fara. Fruars
årdade vanligen mycket den del afbusfreden, som s
ernodde af andra. Denna husfrod trodde Talaren:e
j litet bero af det sätt, bvarrå denna motion be- ja
andlades. Om 4812 års förbud blefve beli och !y
jållet undanröjdt, kunde man aldrig veta huru var )
ande det kurda komma att gå. Talaren önskade lj
j, att se den enfaldige makad under Missger- ir
SAN feå I Vg
acc