fsåcan sylining Hanes. Jag tror tvärtom, att Inge gröfre syndar mot det konstitutionella konungad mets princip, än just de, af den motsaita sidar som på eit sådant sätt, som nu och ej sällan til förens skett, söka att försvara denna princip. Ki nurgadömets princip, M. Hrr, är alldeles icke s nonymt med döspotismens, och jag tror icke, a man vill sönderbryta den förra principen för d mean önskar tillintetgöra en lag. den man ans hafva tillkommit på ett olagligt sätt; en lag, so utan tvifvei gjort Dynastisa mera obeh:g och ske da, än den någonsin i ringaste mån värnat hena och som väl icke bör qvarstå såsom ett monumer från de menlösa och skuggrädda tider, då ma icke vågade säga sanningen och då man såg spöke midt på ljusa dagen. Men har förespeglat de vå dor, som inom landet stulis uppkomma, i bändsl se denna lag upphäfdes, ehuru Grefve Löwenhjelr i detta afseende icXe direkt utsagt sio mening, uta endast vädjat till dem, som känna de inre förhåilander ne närmare än han. Jag tror mig icke vara full komligt obekant med tänkesätten inom lendet, me jag föreställer mig, att intrycket af Grefve Anker svärds motion icke kan blifva annat, än godt, oc jag tror oförgripligen, att, om en Proposition frå: Regeringen om upphäfvande af ifrågavarande På bud kommit till Ständerre i sammanhang ms Grefve Ankarsvärds motioner, sådant skulle hafv gjort det mest fördelaktiga intryck på Svensk folket, och jag tror, att, om Regeringen förbiset den fördel, som den skulle hafva berett sig inon opinionen genom en dylik framställning, så böri derföre icke R. St. förgata sin pligt att till:e, de samhället och medborgarna skyddas af lagar, son ej mindre äro tillkomre på form-enligt sätt, än äf ven bestå pröfningen inför en förnufiig rätts skip hing och en sund lagstiftningsprincip och icke in nebåra den största godtycklighet man kan före ställa sig, såsom händelsen är med 4812 års För fattning. Grefre Löwenhjelm har för Ridd. o. Ad vidlyfrigt utvecklat, hvad intryck upphäfvandet a denna författning, efier Grefvens förmenande, sku! Je åstadkomma utomlands. Jag förnekar hvarko: Grefve Löwenhjelms erfarenhet i detta fall elle hans skarpsynthet, men jag föreställsr mig, att under de vänskapliga förhållanden, hvarutiSverigt nu står till hela Europa, och då icke någon end: händelse till motarbetande af vår Dynsstis intres. sen eller gemenskap mad den afsatta Konunga-Familjen kan citerss från år 4240 ända till närva rande tid, som icke kan härföras uvacr täjlishe. tens ketegori, det under sådana gynnsamma förbäl landen icke lärer kunna blifva svårt för en mar med Hr Grefve Löweuhjelms diplomatiska talang eller för hvilken af våra öfriga utländska Ministra: som hälst, alt öfvertyga e resp. Kabinetten och Bofeirclarne, att ingen fara är å färde, utam att tvärtom, genom unphäfvande af 48142 års Författ uing samma förhållande blifvit återställdt, som egde rum under den afsatte Dyvastien, d. v. s. att något annat straff för stämplingar mot Statsns säkerhet och Konungahuset icke numera ansett be hafligt, än det, som finnes stadgadt i 4:de och 3:te Kp. Missg.-Balken af vår allmänna Lag — ett förhållande, hvilket, långt ifrån att visa misstroende, tvärtom ådagalägger ett stärkt förtroende Folket och Dynastien emellan. Om en dylik förklaring af Grefye Löwenhjolm afgifves för Franska Kabinetnet, med den auktoritet H. E. der eger, och om den tillika införes i de Frenska Tidningarne, på det att några origtiga reflexioner ieke der måtte infiyta, så tviflar jag högeligen, att några politiska slutsattser om missiroende emellan Svenska Felket och dess Roagering skola kunna härledas från det enkla upphäfvandet af en orimlig Lag. Här har blifvit yttradt, att den periodiska pressen skul1e tyda motionen orm upphäfvande af ifrågavarande Lag såsom alster af et: mäktigt parti-inflytande och derigenom gifva den en politisk vigt mot Regeringen. Jag tror icke, att man med rättvisa kan från den Svenska Pressen härleda några yttranden, som skulle åsyfta att sprida ett för landets anseende utomlands vådligt politiskt missnöje, serdeles då fråga är om att sprida det uti en syftning, som, efier min och alla andras öfvertygelse, är stridande mot hvarje Svensk mans önskningar och förboppningar. Jag bör mu ej längre upptaga Ridd. cch Adelns tid, men, innan jag slutar, kan jag icke underlåta begära att få i Protokollet nedlägga ett förklaranda af mitt djupa ogillande af de perszonliga utfall Hr ven Hertmansdorff tillåtit sig icke hbiott emot en erskild Motionär, som ondast begagnat sin rätt att här väcka en i hans tanka nödig och vigtig motion, utan äfven mot Ridd. och Adeleas Elektorer och hela den fraktion af Opinioned, som insatt Grefva Ankarsvärd till Ledamot uti KonstitutionsUtskottet, och föreställer jag mig i öfrigt, att hedern af denna diskussion icke kommer att tillhöra Hr van Hartmansdorif. Grefve ANCKARSVÄRD var ledsen, att han nödgades ännu några ögonblick begära Husets uppmärksamhat. Han fann sig hafva att strida med motståadsre, som icke togo den rigtiga utgångspunkten för frågan. Grefve Löwenhielm och Eriherre Cederström häde sagt, att Ständerna gifrit regeringen rättighet att utfärda det ifrågavarande förbudet. Detta hads Talaren tydligen bestridt i sin motion. Om Stänrdernes uppdrag till regcringen att vidtaga åtgärder till förhindrande deraf att f. d. Konungen och hans familj ej måtte beträda Sveriges gränser, skulle tydas så vidsträckt, att regeringen egde stifta hved lag hön behagade, så skulle regeringen kunna anses autoriserad att upphäfva hela konstitutionen. Talaren beklagade, att Huset ej fått höra de filosofer och jurister, som kunde hafva gjort mera slag i seken. För hans begrepp VOre det värsta, som kunde finnas i owt samhälls, en lag, som vore olagligt tillkommen. — En politisk statstjenare hade målat den biskliga verkan, som skulle förspörjas em Sveriges lagstiltare ifrade för laglighet; han hade ledt dessa biskliga verkningar ända in på den ryktbara kursen, om Ständerna fullgjorde sin pligt att återföra det olagliga inom laglighetens gränser. Talaren trodde, att hvad Sveriges missgynnare angick, hvilka skola förhålla sig till våra välörskare såsom en droppa i hafvet, så vore ej värdt att mycket bokrmra sig om hvad de tänkte och sade om våra lagstiftnings-åtgärder; ast deremot de konstitutio