fsåcan sylining Hanes. Jag tror tvärtom, att Inge
gröfre syndar mot det konstitutionella konungad
mets princip, än just de, af den motsaita sidar
som på eit sådant sätt, som nu och ej sällan til
förens skett, söka att försvara denna princip. Ki
nurgadömets princip, M. Hrr, är alldeles icke s
nonymt med döspotismens, och jag tror icke, a
man vill sönderbryta den förra principen för d
mean önskar tillintetgöra en lag. den man ans
hafva tillkommit på ett olagligt sätt; en lag, so
utan tvifvei gjort Dynastisa mera obeh:g och ske
da, än den någonsin i ringaste mån värnat hena
och som väl icke bör qvarstå såsom ett monumer
från de menlösa och skuggrädda tider, då ma
icke vågade säga sanningen och då man såg spöke
midt på ljusa dagen. Men har förespeglat de vå
dor, som inom landet stulis uppkomma, i bändsl
se denna lag upphäfdes, ehuru Grefve Löwenhjelr
i detta afseende icXe direkt utsagt sio mening, uta
endast vädjat till dem, som känna de inre förhåilander
ne närmare än han. Jag tror mig icke vara full
komligt obekant med tänkesätten inom lendet, me
jag föreställer mig, att intrycket af Grefve Anker
svärds motion icke kan blifva annat, än godt, oc
jag tror oförgripligen, att, om en Proposition frå:
Regeringen om upphäfvande af ifrågavarande På
bud kommit till Ständerre i sammanhang ms
Grefve Ankarsvärds motioner, sådant skulle hafv
gjort det mest fördelaktiga intryck på Svensk
folket, och jag tror, att, om Regeringen förbiset
den fördel, som den skulle hafva berett sig inon
opinionen genom en dylik framställning, så böri
derföre icke R. St. förgata sin pligt att till:e, de
samhället och medborgarna skyddas af lagar, son
ej mindre äro tillkomre på form-enligt sätt, än äf
ven bestå pröfningen inför en förnufiig rätts skip
hing och en sund lagstiftningsprincip och icke in
nebåra den största godtycklighet man kan före
ställa sig, såsom händelsen är med 4812 års För
fattning. Grefre Löwenhjelm har för Ridd. o. Ad
vidlyfrigt utvecklat, hvad intryck upphäfvandet a
denna författning, efier Grefvens förmenande, sku!
Je åstadkomma utomlands. Jag förnekar hvarko:
Grefve Löwenhjelms erfarenhet i detta fall elle
hans skarpsynthet, men jag föreställsr mig, att
under de vänskapliga förhållanden, hvarutiSverigt
nu står till hela Europa, och då icke någon end:
händelse till motarbetande af vår Dynsstis intres.
sen eller gemenskap mad den afsatta Konunga-Fa-
miljen kan citerss från år 4240 ända till närva
rande tid, som icke kan härföras uvacr täjlishe.
tens ketegori, det under sådana gynnsamma förbäl
landen icke lärer kunna blifva svårt för en mar
med Hr Grefve Löweuhjelms diplomatiska talang
eller för hvilken af våra öfriga utländska Ministra:
som hälst, alt öfvertyga e resp. Kabinetten och
Bofeirclarne, att ingen fara är å färde, utam att
tvärtom, genom unphäfvande af 48142 års Författ
uing samma förhållande blifvit återställdt, som eg-
de rum under den afsatte Dyvastien, d. v. s. att
något annat straff för stämplingar mot Statsns sä-
kerhet och Konungahuset icke numera ansett be
hafligt, än det, som finnes stadgadt i 4:de och 3:te
Kp. Missg.-Balken af vår allmänna Lag — ett för-
hållande, hvilket, långt ifrån att visa misstroende,
tvärtom ådagalägger ett stärkt förtroende Folket
och Dynastien emellan. Om en dylik förklaring af
Grefye Löwenhjolm afgifves för Franska Kabinet-
net, med den auktoritet H. E. der eger, och om
den tillika införes i de Frenska Tidningarne, på
det att några origtiga reflexioner ieke der måtte
infiyta, så tviflar jag högeligen, att några politiska
slutsattser om missiroende emellan Svenska Fel-
ket och dess Roagering skola kunna härledas från
det enkla upphäfvandet af en orimlig Lag. Här
har blifvit yttradt, att den periodiska pressen skul-
1e tyda motionen orm upphäfvande af ifrågavaran-
de Lag såsom alster af et: mäktigt parti-inflytande
och derigenom gifva den en politisk vigt mot Re-
geringen. Jag tror icke, att man med rättvisa kan
från den Svenska Pressen härleda några yttranden,
som skulle åsyfta att sprida ett för landets anseen-
de utomlands vådligt politiskt missnöje, serdeles
då fråga är om att sprida det uti en syftning, som,
efier min och alla andras öfvertygelse, är stridan-
de mot hvarje Svensk mans önskningar och för-
boppningar. Jag bör mu ej längre upptaga Ridd.
cch Adelns tid, men, innan jag slutar, kan jag ic-
ke underlåta begära att få i Protokollet nedlägga
ett förklaranda af mitt djupa ogillande af de per-
szonliga utfall Hr ven Hertmansdorff tillåtit sig ic-
ke hbiott emot en erskild Motionär, som ondast be-
gagnat sin rätt att här väcka en i hans tanka nö-
dig och vigtig motion, utan äfven mot Ridd. och
Adeleas Elektorer och hela den fraktion af Opini-
oned, som insatt Grefva Ankarsvärd till Ledamot
uti Konstitutions- Utskottet, och föreställer jag mig
i öfrigt, att hedern af denna diskussion icke kom-
mer att tillhöra Hr van Hartmansdorif.
Grefve ANCKARSVÄRD var ledsen, att han nöd-
gades ännu några ögonblick begära Husets upp-
märksamhat. Han fann sig hafva att strida med
motståadsre, som icke togo den rigtiga utgångs-
punkten för frågan. Grefve Löwenhielm och Eri-
herre Cederström häde sagt, att Ständerna gifrit
regeringen rättighet att utfärda det ifrågavarande
förbudet. Detta hads Talaren tydligen bestridt i
sin motion. Om Stänrdernes uppdrag till regcrin-
gen att vidtaga åtgärder till förhindrande deraf att
f. d. Konungen och hans familj ej måtte beträda
Sveriges gränser, skulle tydas så vidsträckt, att re-
geringen egde stifta hved lag hön behagade, så
skulle regeringen kunna anses autoriserad att upp-
häfva hela konstitutionen. Talaren beklagade, att
Huset ej fått höra de filosofer och jurister, som
kunde hafva gjort mera slag i seken. För hans
begrepp VOre det värsta, som kunde finnas i owt
samhälls, en lag, som vore olagligt tillkommen. —
En politisk statstjenare hade målat den biskliga
verkan, som skulle förspörjas em Sveriges lagstil-
tare ifrade för laglighet; han hade ledt dessa bisk-
liga verkningar ända in på den ryktbara kursen,
om Ständerna fullgjorde sin pligt att återföra det
olagliga inom laglighetens gränser. Talaren trod-
de, att hvad Sveriges missgynnare angick, hvilka
skola förhålla sig till våra välörskare såsom en
droppa i hafvet, så vore ej värdt att mycket bo-
krmra sig om hvad de tänkte och sade om våra
lagstiftnings-åtgärder; ast deremot de konstitutio-