AP MI MEMRI MD MR Fr
Åstrand och Hr Helsingius, äfvensom rr
Schartau och Moberg förenade sig med Hr
Troil.
NR
OM UPPHÄFVANDE AF 1812 ÅRS KUNGÖ-
RELSE RÖRANDE ANSVAR FÖR FÖR-
BINDELSER MED F. D. KUNGLIGA
FAMILJEN.
. (Forts. fr. gårdagsbl.)
Grsive ANCKARSVÄRD begårde ordet. Han
hade med djep smäria afhört de anmärkningar
här blifvit gjorda af en man, åt hvilken han
redan i långliga tider egnat sin högaktning:Ge-
nera! Edenbjelm. Talaren hade ej trott honom
i deita fall dela det stora, det oförlåtliga miss-
taget, att anse honom vid detta tillälle vilja upp-
häfva en lag, då ban blott åsyftade att få upp:
häfven en olagligt tillkommen författning. Han
bad Hr Edenbjelm att ej tiilegna sig eller tro
lämpadt på honom, hvad talaren, under fort-
sättningen af sitt anförande, komme att yttra;
han viste ganska väl att skilja emellan honom
och en annan talare. Denne sednare hade me-
ra sysselsatt sig med Grefvens person än med äm-
net. Grefven finge förklara, att han ej trodde,
att i hela den konstitutionella verlden funnes
en ännu i tjenst varande minister, som så 0-
förtäckt som f. d. tiliförordnade Hofkanzleren
Hr v. Hartmansdo f vigade uppträda, såsom
en despotismens, godtyckeis, enväldets och lig-
löshetens apostel. (Här aforöts talaren af star-
ka stampningar och buller i salen.) aMina Her
— sade han — jag anhalter att stampnicgarne
måtte uteblilfva; det är j i dessa argumenter
någon bevisniog hgger. Hr v. Hartmansdo: ff
har apostroferat wig 1 min egenskap af ordfö-
rands i Konstitutioosutskotiet; jag anser mig
berätiigad att svara bonom i bans egenskap af
minister, och jag anhåller, att buset måtte er-
inra sig, att den vbebindrade yttranderätten är
mig i gruadlagen förvarad. Anteckningstaflan
— fortfor talaren — ber ej räckt till att upp-
teckna alla Hr v.. Hartmansdorffs invektiver.
Hr von Hartmansiv ff bade ej med ett endaj
ord kuenat vederlägga bams argumentation, at;
författningen tillkomst och bhivit suftad på I
olaglig våg. Hsn hade ekäat, att talarens mo-
tion ej Vore olaglig; men 1 stället att hålla sig:
tull sak, hade han, sådent oaktadt gjort utfall
af den mest opassanda natur emot hans person.
Hr von Hartmansdorff hade bland annat yttrat,
att författvingens uppbol vore att söka i rädd-
håga hos 4809 års män, för följderna af revo-
lutionon. Talaren ville rent ut förklara, att
detta vore en för honom helt och hållet okänd
sak. Hao hide icke deltagit i riksdagsförhand-
lingarns 4809 och 4840. fan bad Hr v. Hart
mansdo. ff försöka uppleta något annat yttrande af
honoa via de föregående årens riksdagar, än att
han afsagt sig den plats i Konstitutionsutskot-
tet, hvartill han redan då var kallad. Grefven
hade ej den tiden tillerkänt sig de egenskaper,
som ett sådant förtroende fordrade. Herr von
Hartmansdorff hade ingått i en ling och vid-
lyftig utredning af sina förmodanden, hvarföre
frågan ej blifvit behandlad af Lagutskottet vid
4812 års riksdag. Att det ej skedde, torde!
vara att hänföra bland det myckna andra, som
blifvit underlåtet under de menlösa tiderna;
men då representationens uppmärksamhet nu
fåstades på förhållandet, vore det också dess
åliggande, ait återföra det olagliga Vill lagligt.
Talaren lemnade åt Hr von Hartmansdorff för-
tjereten att hafva upptäckt skilnaden emellan
allmän och enskild kriminallag, genom hvilken
sedn:re raan kunde dömma hufvudet af folk. Hr
von Hartmansdorff hade tagit lefvande och dö-
da ledamöter af Högsta Domstolen till vittne,
att denna domstol varit hörd öfver författnin-
gen, ren Hr v. H, hade icke nämnt, om dor-
stolens yttrande deröfver, enligt föreskriften
i 87 Rag.-formen, kommit till Ständernas:
kunskap. Det vore för Talaren en ökad anled-:
ning tull bekymmer; om Högsta Domstolen
.
J
verkligen, såsom Hr von H. påstått, skulle haf-
Va, såsora till efterföljd gällande lag, vågat god-
känna en i sådan väg utgången författning samt )
förbudet af d. 40 Dicember 1842; men nöd-
vändigheten att nu afskaffa den vora ieke der- !
före mindre. Hr v. Harimansdorff hade med
en kallblodighet för medmenniskors lidanden !
och. bårda medfart, som talaren icke afundades
hosom, såsom försvar för författningen anfört,
att de, som varit offer för dess tillämpning,
fått dö sotdöden; men han hade likväl icke:
dervid påmint Huset, att denna dödsbädd nå-
gon gång äfven träffats inom korrektions-hu-
set. — Hr von H. har, allt såsom stöd för denj
olagliga författningen, åberopat de aflidne per-j
sonernes inom den högre administrationen, hvar-
ifrån författningen utgått, kunskaper och skick-
lighet, hvilka follkomligt skulle kunna jemfö-
ras med deras, för hvilka Talaren nu ville röd-
ja.rum. Han visste sig ej hafva söktrödja rum
för någon. Det vore säkerligen kändt af nå-
got hvar hvad Talarer förmådde i fråga om
;
j
a RR At AR