AP MI MEMRI MD MR Fr Åstrand och Hr Helsingius, äfvensom rr Schartau och Moberg förenade sig med Hr Troil. NR OM UPPHÄFVANDE AF 1812 ÅRS KUNGÖRELSE RÖRANDE ANSVAR FÖR FÖRBINDELSER MED F. D. KUNGLIGA FAMILJEN. . (Forts. fr. gårdagsbl.) Grsive ANCKARSVÄRD begårde ordet. Han hade med djep smäria afhört de anmärkningar här blifvit gjorda af en man, åt hvilken han redan i långliga tider egnat sin högaktning:Genera! Edenbjelm. Talaren hade ej trott honom i deita fall dela det stora, det oförlåtliga misstaget, att anse honom vid detta tillälle vilja upphäfva en lag, då ban blott åsyftade att få upp: häfven en olagligt tillkommen författning. Han bad Hr Edenbjelm att ej tiilegna sig eller tro lämpadt på honom, hvad talaren, under fortsättningen af sitt anförande, komme att yttra; han viste ganska väl att skilja emellan honom och en annan talare. Denne sednare hade mera sysselsatt sig med Grefvens person än med ämnet. Grefven finge förklara, att han ej trodde, att i hela den konstitutionella verlden funnes en ännu i tjenst varande minister, som så 0förtäckt som f. d. tiliförordnade Hofkanzleren Hr v. Hartmansdo f vigade uppträda, såsom en despotismens, godtyckeis, enväldets och liglöshetens apostel. (Här aforöts talaren af starka stampningar och buller i salen.) aMina Her — sade han — jag anhalter att stampnicgarne måtte uteblilfva; det är j i dessa argumenter någon bevisniog hgger. Hr v. Hartmansdo: ff har apostroferat wig 1 min egenskap af ordförands i Konstitutioosutskotiet; jag anser mig berätiigad att svara bonom i bans egenskap af minister, och jag anhåller, att buset måtte erinra sig, att den vbebindrade yttranderätten är mig i gruadlagen förvarad. Anteckningstaflan — fortfor talaren — ber ej räckt till att uppteckna alla Hr v.. Hartmansdorffs invektiver. Hr von Hartmansiv ff bade ej med ett endaj ord kuenat vederlägga bams argumentation, at; författningen tillkomst och bhivit suftad på I olaglig våg. Hsn hade ekäat, att talarens motion ej Vore olaglig; men 1 stället att hålla sig: tull sak, hade han, sådent oaktadt gjort utfall af den mest opassanda natur emot hans person. Hr von Hartmansdorff hade bland annat yttrat, att författvingens uppbol vore att söka i räddhåga hos 4809 års män, för följderna af revolutionon. Talaren ville rent ut förklara, att detta vore en för honom helt och hållet okänd sak. Hao hide icke deltagit i riksdagsförhandlingarns 4809 och 4840. fan bad Hr v. Hart mansdo. ff försöka uppleta något annat yttrande af honoa via de föregående årens riksdagar, än att han afsagt sig den plats i Konstitutionsutskottet, hvartill han redan då var kallad. Grefven hade ej den tiden tillerkänt sig de egenskaper, som ett sådant förtroende fordrade. Herr von Hartmansdorff hade ingått i en ling och vidlyftig utredning af sina förmodanden, hvarföre frågan ej blifvit behandlad af Lagutskottet vid 4812 års riksdag. Att det ej skedde, torde! vara att hänföra bland det myckna andra, som blifvit underlåtet under de menlösa tiderna; men då representationens uppmärksamhet nu fåstades på förhållandet, vore det också dess åliggande, ait återföra det olagliga Vill lagligt. Talaren lemnade åt Hr von Hartmansdorff förtjereten att hafva upptäckt skilnaden emellan allmän och enskild kriminallag, genom hvilken sedn:re raan kunde dömma hufvudet af folk. Hr von Hartmansdorff hade tagit lefvande och döda ledamöter af Högsta Domstolen till vittne, att denna domstol varit hörd öfver författningen, ren Hr v. H, hade icke nämnt, om dorstolens yttrande deröfver, enligt föreskriften i 87 Rag.-formen, kommit till Ständernas: kunskap. Det vore för Talaren en ökad anled-: ning tull bekymmer; om Högsta Domstolen . J verkligen, såsom Hr von H. påstått, skulle hafVa, såsora till efterföljd gällande lag, vågat godkänna en i sådan väg utgången författning samt ) förbudet af d. 40 Dicember 1842; men nödvändigheten att nu afskaffa den vora ieke der! före mindre. Hr v. Harimansdorff hade med en kallblodighet för medmenniskors lidanden ! och. bårda medfart, som talaren icke afundades hosom, såsom försvar för författningen anfört, att de, som varit offer för dess tillämpning, fått dö sotdöden; men han hade likväl icke: dervid påmint Huset, att denna dödsbädd någon gång äfven träffats inom korrektions-huset. — Hr von H. har, allt såsom stöd för denj olagliga författningen, åberopat de aflidne per-j sonernes inom den högre administrationen, hvarifrån författningen utgått, kunskaper och skicklighet, hvilka follkomligt skulle kunna jemföras med deras, för hvilka Talaren nu ville rödja.rum. Han visste sig ej hafva söktrödja rum för någon. Det vore säkerligen kändt af något hvar hvad Talarer förmådde i fråga om ; j a RR At AR