BEER -SACSESAN OVE RNE MRS VR. BRERGRGSKt Hr Grefyen anmärker hurusom Rikets Ständer vid 4812 års Riksdag väl efteråt godkänt det egenmäktiga steg, Konungen tagit, att under sin sjukdom insättaå dåvarande Kronprinsen i konungamagtens utöfaing, men att en sådan påföljande sanction saknades för 4842 års förbud. Den ifrågavarande bekräftelsen behöfdes ej efteråt, emedan Rikets Ständers obegränsade bemyndigande var gifvet på förhand. Likväl funnes till och med ett påföljande godkännands, utom det ensamt behöfliga, att Konsti-utionsutskottet, vid 4815 års Riksdag lemnade författningens utfärdande opåtaldt. I en särskilt underdånig adress, till Kongl. Maj:t, af d. 14 Mars 1815, yttrade Rikets Stländer deras synnerliga förtrytelse öfver de försök, som förnummits vara vågade, att göra f. d. konurgens och kans efterkommaades förmenta anspråk gällande; hvarjemte Rike:s Ständer anhöllio, att Kong!. Maj:t måtte låta föra personerna af det fordna Konungahuset till minnes det beslut, i grund hvaraf de njöto sina pensioner. Således, icke nog dermed, att Rikets Ständer vid en föregående Riksdag, gifvit styrelsen fullmagt att härutinnan kbandla; de hafva äfven, vid en efterföljands, gjort hvad de kunnat, för att gilla hennes handlingssätt, utan att använda de sanktionerande ordalag, hvilka endast Kongl. Maj;t plägar begagna om Ständernas beslut, men icke de, i omvändt förhållande, angående styrelsens åtgärder. Afven under de förra tvedrägtstiderna, då konungamakten var bestämdt underlagd Ständernas, brukade de likväl icke tala om deras sanction af Konungens beslut. I fall detta Riksdagsspråk skall införas hädenefter, så bör dot åtminstone ursäktas Ständerna, om de år 1815, ännu icke kommit sig före med dess begagnange. cAngående domaremaktens villighet att tillämpa 4812 års stadga, klagar Hr Grefven nästan ännu bittrare, än öfver hennes tillkomst. Men om den högste domaren ej skulle, lika väl som den lägste, ställa sig till efterrättelse en af Konungen undertecknad, med vederbörandes kontrasignation försedd författning, hvar biefve gränsen för domares pöfning huruvida ett påbud vore lagligt gällande? Skulle den tillerkännas domstolarne, så blefve detas makt äfventyrlig. Lagens tjenare blefve lagens beherrskare, ty af desse, som pläga vara starka i formaliteterna, skulle då, vid många tillfällen bero, att förkasta lagar, som de ej ville tillämpa. Endast åt Kons:iiutionsUtskottet och Riksrätten hafva våra grundlagar medgifvit en sådan pröfningsrätt. Då 41845 års KonstitutionsUiskott icke gjorde någon anmärkning vid det ifrågavarande förbudet: så torden SJ fiaona, Mine Herrar, att den, som nuvarande KonsiututionsUtskoits ordförande gjort, vid författoingens olaglighet, kommer ett fjerdedeis århundrade för sent. Är åter meningen med Hr Gr. klander, att endast varna nu församlade, eller kommande Ständer för obetänksamhet och olagligheter: så är företaget berömligt och af behofvet påkalladt, emedan redan påbörjade åtgärder tyckas utvisa, att om de ej af Hr Grefven, eller andra, hejdas i deras framfart, så skola de föranleda mera eftertal på 1840 års riksmöte, än 1815 års Ständer ådra. git sig. Mo2a, om vi än ginge motionärens anmärkningsnit till mötes; och, med åsidosättande af alla fö-) renämnds betänkligheter, företoge oss att granska! lagligheten af gällande förfatiningars tillkomst i; ett land, hvilket undergånt så täta statshvälfoingar,. som Sverige, huru många författningar skulle välj: kuona bestå? utan tvifvel mycket färre, än motionären förmodat, eller sjelf velat ifrågaställa, då han 1 gjorde sin anmärkning. För att ej långväga söka! våra exempel, förblifvom vid lagboken. Der plägar!j finnas afiryckt och bifogad den sä kallade 18v7 ärs : förklaring, daterad Malmö, den 23 Mars, och kon; trasignerad af då varande Revisionssekreteraren,; sedermera aflidne -Justitie-Statsministern, Grefvel; Fredrik Gyllenborg. Med sina underafdelningar,l innehåller denna förklaring visserligen öfver 50 sär, skildta stadganden, både i allmän civil, kriminal, och kyrkolag. Huru laglig är deras tillkomst? Den r då gällande säkerhets-akten förmäler intet om lag-4 stiftande, eller förklaring, men säger uttryckligen t i 9:de punkten, att Regerings-formen, af den 924 1; Augusti 1772, skulle blifva oförryckt beståndande s uti allt hvad som ej, genom denna akt, vors än-1 dradt. Nu innehålla 40, 41 och 42 8 i nämndec Regerings-form, att hvarken kunde ny lag stiftas, eiler gammal afskeffag, utan Konungs och Stän-s ders Ömsesidiga saratycke. Ordet lagförklaring näm1 nes icke, men i 43 sägs: att om det uppkomme!; vågon ny lagfråga, så skulle den afgöras jemnlikt) 42 S. Somdenne just afhandlar ny lags stiftandel-c under riksdag, så synes tydligt, ait 43 , för att ejly innebära en onödig omsägelse, måste mena lagför !r klaring, samt att denna borde ske med Stiävdernasä bifall, och under deras sammanvaro. År 4807 vorolr dock inga Ständer församlade, och att samma års !t lagförklaringar icke afhandlades vid 4800 års riks-)s lag, det vet en hvar. Det synes, till yttermera! pb visso, i lagboken, der de 3:ae, på Rikssalen i Noerrga söping daterade förordningarve, sluta med de or-lå len: aHvad Wi med Rikets Sltänder — af allmänna t agen ändradt: hvaremot i 41807 års förklaring, !w äges: aHvad Wi i nåder funnit nödigt, att sålunda FE tadga och förordna. Således är denna förklaring, I wvilken dagligen vid rätterna tillärapas, olagligen g illkommen. Hvarföre beskärmar Grefven sig ej!n emväl öfver åklagare och domare, som, under nånn ra och 30 år, kunnat låta sådant opåtalt fortgå.g Hr Grefven invänder förmodligen, att detta!H xampel hörer till tiden före vårt närvarande statsa kick, och att hans nagelfarande med våra författ-ä ingars lagliga tillkomst, icke börjar förr, än efters; ena statshvälfning, hvari han sjelf deltog. Välan!!tc — huru förhåller det sig då med tillkomsten af87!h. ch 88 SS Regerings-formen, från hvilka motionävi en hemtar styrkan för sin bevisning? buru med di ela grundlagen? Månne han icke härrörer från! ni mma statshvälfning, hvilken, ehuru nödvändig för 4 ikets bestånd, dock ingalunda var laglig. Awvt så! ri irhöll sig, borde aldraminst kunna förgätas af nå-!se on bland dem, hvilkas hufvuden just derföre ha-.! ph: 9 sväfvat i fara, om försöket misslyckats. Vill mo-ge onären gå till grunden med den laggranskning el an börjat, så torde han finna, att likasom 4809 ar s Regerings-form olagligen bröt säkerhets-akten, ve 1 gjorde hon med 4772 års Regerings-form, och! m enne med Regsrinos-formen af 4790. Mäånna vil an