skens innerliga fosterlandskärlek: den som måste
vara ifrås bemlandet ansåg han nämligen för oiyck-
lig. Många dylika prof kuuna för alla språk anfö-
ras, men jag vill här blot: andraga ett, rörande vårt
tungomål. Kärlek henämnde våra fornfäder Act;
detta ord härleder sig ifrån Unna. Höjden af kär-
lek tänktes således bestå uti att unna den man ä!
skade allt godt, och ordet Ast afspeglade således gan-
ska egeutligt våra forufiders gifmilda och frikosti-
ga sinnelag. Det nu bruktiga ordet kärlek därve
mot, urspungligen herledsnde sig från det Latinska
ordet CärTus, dyrbar, antyder en helt annan tau-
ka, eller den inera sjelfviska grundsats, att någor
älskar den, som är honom dyrbar, den som 1 vis
mån bidrager till havs sällhet. Fornsvensken tänk-
te i kärleken främst på det älskade föremålet, för
hvilket ban var beredd att uppoffra allt; nutiden-
Svensk tävker främst på sig sj If, och på detälska-
de föremålet i avdra rummet. Språkens filosofi ir
ofta djup nog, om man blott förstode att rätt upp-
fatta den.
Om någon slutligen ville fiana Svenska folklyn-
net afspegladt i det språk vi ou tala, skulle man
däri måhända förnämltigast varseblifva ytlighet, flärd,
lättsinnig efterapuiag m. m. En sådan återspegling
kan väl möjligen vara sann, särdeles hedrande är
den dock icke. z
Alla mina ofyanstående yttranden må ingen anse
såsom ett egenmyndigt bemödsnde af mig att vilja
mästra mina landsmän och genom maktspråk söka
påtruga dem nödvändigheten att efterfö ja mina a-
sigter af språket; de äro blott mina evskilda tan
kar, alstrade af ett något närmare skärskådande at
den ställning, hvari spraket sig befinner, ej obehö-
riga lagbud Föröfrigt, vilja Svenskarna cj hafva
något eget sjelfstävdiet tungomål, såsom det höfves
ett gammalt, sj Ifständigt folk, utan föredraga den nu
brukliga, och dag från dag alll mer urartande språkh-
röran, låtandes ecentärleken och flättsionisheten ul
la förooftet till tystvad med den sägen, att saken
ej är så vigtig eller förhallandet så farligt, så gerna
för mig, jag bar blott auselt det vara min pligtatt,
såsom en inledning till det arbete, jag söker åstad-
kömma, förutsända ex och annan varning, hvarpa
man, allt som det lyster, kau akta eller ej.
Ett annat afseende. ganska betänkligt om ock ej
alldeles lika vådliet, hvari vårt språk länge vari!
förvildadt, är stafoimessättet. Hvar och en kan
nämligen stafya språket, snart sagdt, så som det
faller. honom in, och denua rättighet begagnas
äfven ohejlidt af de flesta; ja många författare
stafva till och med simma ord på olika stalle:
elika, ofta nog på en och samma sida. Ibland äte
fästes intet afseende alls på stafningssättet, utan detta
får bero på sättareus godtycke och omväxla efter
som ett arbete tryckes på ett eller ett annat tryc-
keri, på hvilka alla åter olika, mot hvarandra stvi-
dande stafningsgrunder finvas antagna. Emot det
stora, länge nog ölverklagade ofoget, i hänseende
till stafoingen, bar väl Svenska Akademien sökt
uppträda, och i detta ändamål stadgat flera reglor,
hvilka, om de ock alla ej kunna obetingadt god-
kännas, likväl till stor del äro ganska välgrundade.
Föga bar dock ännu härmed uträttats, och huru
kan man begära, att allmänheten skall antaga det
stafningssätt, som blifvit föreslaget af Svenska Aki-
demien, ehuru denua är en offentlig myndignuet,
enkom inrättad för Svenska språkets vårdande och
bildande, då dess stadganden underkännas alltihit-
tills af alla andra offentiiga myndigheter, till och
med af Vetenskapsakademiev, som äfven skall be-
stå af endast lärda män. Denna sednoare akadem:
förkastar nämligen helt och hället Svenska Akade
miens stafoingssätt, och skrifver i den af densamma
utgifna ärliga eCalender ännu alltjemt Collegium,
Contor, Seersterare, Liculenant, Capiaine m. m
Detta går till och med så långt, att ej en gång
sjelfva nyssnämnda Svenska Akademi får i sitt eget
namn bibehålla sitt egct stafningssätt, utan måste
hålla till godo att skrifvas för en Academie. Krigs-
vetenskapsakademien åter, äfven ett lärdt samfund,
har i många ord ett eget stafningssätt, skiljaktigt
både från Svenska Akademiens och Vetenskapsaka-
demiens, och skrifver i sin tidskrift t. ex. Capiten,
Commendör o. s. v. Hvar och en, som stafvar efter
tycke, kan således i hvarje olika fall åberopa of-
fentliga lärda myndigheters föredöme.
Den, som åter vill åberona ordens härledning
till grund för sitt stafningssätt, kan äfven, med
stöd däraf, stafva efter behag, allt efter som han
olika tyder härledniuesgrunderna. Derföre säger
äfven Rask i sin Isländska Språklära: eMan skrif-
ver fågel och fogel, håf och hof, äga och ega, där
och der, och hvar och en hav skäl för sitt stafsätt.,
— denna olägenhet är deu svåraste, och så djup:
gående, att den troligen ej, utan en stor omstört-
ning i språket, kan häfvas, önskligt vore det dock,
em denna villervalla, åtminstone till någon del,
kunde upphöra.
Mina åsigter om grunderna för ordens stafoing
måste jag bär utesluta, såsom en för denna anmälas
alltför vidlyftig sak, och uppskjuta dem till den
blifvande inledningen till ordboken. Ett missbruk
vill jag likväl här vidröra, emedan det är alltför
obehörigt och allmänt. Mången företager s g näm-
ligen att, utan vederbörlig forskning. alldeles efter
egna hugskott, bilda reglor för ords stafning; därvi-
genom har man fått sådana stadganden, som t. ex.
att man skall skrifva Trädgård och Trähus, eller
Embete, när frågan är om statens verk, men Äm
bete, när man talar om borgerliga inrättningar,
hvilken sednare fina åtskilnad VetenskapsakadeÖmien
äfven antagit i sin Calender. Dylika reglor kunna
väl tyckas vara myctet klyftiga, men näppeligen
lära de af många språkforskare godkännas.
Den ordbok öfrer svenska språket, som jag bör-
jat utarbeta, och hvars begynnande utgifning in
stundande vår jag härmedelst har äran för allmän-
beten tillkännagifva, är ämnad att omfatta följan-
de? 1) Alla i språket förekommande ord, så vida,
som de af mig kunna utspanas. En ordboks värde
består nämligen i första rummet af dess ordrikhet,
men alla hittills utgifna svenska ordböcker äro i
detta fall något ofullständiga, ty de erdrikaste af
dem, såsom Westes och Lindfors, upptaga blott de
allmännaste ord, de hafva t. ex. blott, den förra
BANA 2 0 — FN oy
RE AR a