skens innerliga fosterlandskärlek: den som måste vara ifrås bemlandet ansåg han nämligen för oiycklig. Många dylika prof kuuna för alla språk anföras, men jag vill här blot: andraga ett, rörande vårt tungomål. Kärlek henämnde våra fornfäder Act; detta ord härleder sig ifrån Unna. Höjden af kärlek tänktes således bestå uti att unna den man ä! skade allt godt, och ordet Ast afspeglade således ganska egeutligt våra forufiders gifmilda och frikostiga sinnelag. Det nu bruktiga ordet kärlek därve mot, urspungligen herledsnde sig från det Latinska ordet CärTus, dyrbar, antyder en helt annan tauka, eller den inera sjelfviska grundsats, att någor älskar den, som är honom dyrbar, den som 1 vis mån bidrager till havs sällhet. Fornsvensken tänkte i kärleken främst på det älskade föremålet, för hvilket ban var beredd att uppoffra allt; nutidenSvensk tävker främst på sig sj If, och på detälskade föremålet i avdra rummet. Språkens filosofi ir ofta djup nog, om man blott förstode att rätt uppfatta den. Om någon slutligen ville fiana Svenska folklynnet afspegladt i det språk vi ou tala, skulle man däri måhända förnämltigast varseblifva ytlighet, flärd, lättsinnig efterapuiag m. m. En sådan återspegling kan väl möjligen vara sann, särdeles hedrande är den dock icke. z Alla mina ofyanstående yttranden må ingen anse såsom ett egenmyndigt bemödsnde af mig att vilja mästra mina landsmän och genom maktspråk söka påtruga dem nödvändigheten att efterfö ja mina asigter af språket; de äro blott mina evskilda tan kar, alstrade af ett något närmare skärskådande at den ställning, hvari spraket sig befinner, ej obehöriga lagbud Föröfrigt, vilja Svenskarna cj hafva något eget sjelfstävdiet tungomål, såsom det höfves ett gammalt, sj Ifständigt folk, utan föredraga den nu brukliga, och dag från dag alll mer urartande språkhröran, låtandes ecentärleken och flättsionisheten ul la förooftet till tystvad med den sägen, att saken ej är så vigtig eller förhallandet så farligt, så gerna för mig, jag bar blott auselt det vara min pligtatt, såsom en inledning till det arbete, jag söker åstadkömma, förutsända ex och annan varning, hvarpa man, allt som det lyster, kau akta eller ej. Ett annat afseende. ganska betänkligt om ock ej alldeles lika vådliet, hvari vårt språk länge vari! förvildadt, är stafoimessättet. Hvar och en kan nämligen stafya språket, snart sagdt, så som det faller. honom in, och denua rättighet begagnas äfven ohejlidt af de flesta; ja många författare stafva till och med simma ord på olika stalle: elika, ofta nog på en och samma sida. Ibland äte fästes intet afseende alls på stafningssättet, utan detta får bero på sättareus godtycke och omväxla efter som ett arbete tryckes på ett eller ett annat tryckeri, på hvilka alla åter olika, mot hvarandra stvidande stafningsgrunder finvas antagna. Emot det stora, länge nog ölverklagade ofoget, i hänseende till stafoingen, bar väl Svenska Akademien sökt uppträda, och i detta ändamål stadgat flera reglor, hvilka, om de ock alla ej kunna obetingadt godkännas, likväl till stor del äro ganska välgrundade. Föga bar dock ännu härmed uträttats, och huru kan man begära, att allmänheten skall antaga det stafningssätt, som blifvit föreslaget af Svenska Akidemien, ehuru denua är en offentlig myndignuet, enkom inrättad för Svenska språkets vårdande och bildande, då dess stadganden underkännas alltihittills af alla andra offentiiga myndigheter, till och med af Vetenskapsakademiev, som äfven skall bestå af endast lärda män. Denna sednoare akadem: förkastar nämligen helt och hället Svenska Akade miens stafoingssätt, och skrifver i den af densamma utgifna ärliga eCalender ännu alltjemt Collegium, Contor, Seersterare, Liculenant, Capiaine m. m Detta går till och med så långt, att ej en gång sjelfva nyssnämnda Svenska Akademi får i sitt eget namn bibehålla sitt egct stafningssätt, utan måste hålla till godo att skrifvas för en Academie. Krigsvetenskapsakademien åter, äfven ett lärdt samfund, har i många ord ett eget stafningssätt, skiljaktigt både från Svenska Akademiens och Vetenskapsakademiens, och skrifver i sin tidskrift t. ex. Capiten, Commendör o. s. v. Hvar och en, som stafvar efter tycke, kan således i hvarje olika fall åberopa offentliga lärda myndigheters föredöme. Den, som åter vill åberona ordens härledning till grund för sitt stafningssätt, kan äfven, med stöd däraf, stafva efter behag, allt efter som han olika tyder härledniuesgrunderna. Derföre säger äfven Rask i sin Isländska Språklära: eMan skrifver fågel och fogel, håf och hof, äga och ega, där och der, och hvar och en hav skäl för sitt stafsätt., — denna olägenhet är deu svåraste, och så djup: gående, att den troligen ej, utan en stor omstörtning i språket, kan häfvas, önskligt vore det dock, em denna villervalla, åtminstone till någon del, kunde upphöra. Mina åsigter om grunderna för ordens stafoing måste jag bär utesluta, såsom en för denna anmälas alltför vidlyftig sak, och uppskjuta dem till den blifvande inledningen till ordboken. Ett missbruk vill jag likväl här vidröra, emedan det är alltför obehörigt och allmänt. Mången företager s g nämligen att, utan vederbörlig forskning. alldeles efter egna hugskott, bilda reglor för ords stafning; därvigenom har man fått sådana stadganden, som t. ex. att man skall skrifva Trädgård och Trähus, eller Embete, när frågan är om statens verk, men Äm bete, när man talar om borgerliga inrättningar, hvilken sednare fina åtskilnad VetenskapsakadeÖmien äfven antagit i sin Calender. Dylika reglor kunna väl tyckas vara myctet klyftiga, men näppeligen lära de af många språkforskare godkännas. Den ordbok öfrer svenska språket, som jag börjat utarbeta, och hvars begynnande utgifning in stundande vår jag härmedelst har äran för allmänbeten tillkännagifva, är ämnad att omfatta följande? 1) Alla i språket förekommande ord, så vida, som de af mig kunna utspanas. En ordboks värde består nämligen i första rummet af dess ordrikhet, men alla hittills utgifna svenska ordböcker äro i detta fall något ofullständiga, ty de erdrikaste af dem, såsom Westes och Lindfors, upptaga blott de allmännaste ord, de hafva t. ex. blott, den förra BANA 2 0 — FN oy RE AR a