ska jordbruket, att på bättre sätt tillgodogöra sigi
aila inträffande vexiande förhållanden at tillfälli-:
ga öfverskott utaf sådane vexter, hvilka i eomliga!(
orter icke alliid kunna med fördel afsättas, eller
utaf sådane, som blifvit skadade eller finnas otjen-
tige till föda m. m.; — så länge klimatats bråd:
skande. vexlingar och hårdhet så ofia vålla miss-
lyckads skördar och svaga, årsvexter, då i förra fal-
iex en stor del af det skördade skulla gå förloradt,
och i sednare, isynnerhet då missvexi på fodervex-
tarna iaträffat, bränningen allena genom ett försig-
sigs begagnande kan arbjuda bjelp till utfodringen
och afhbjelpa da ofantliga förluster, som ladugårdens
på en gång skeende nedsättning. alltid föranlader
och som: erfordra många goda år att sedam orsät-
tas; — så längs, med ett ord, som dst icke står i
meansklig förmåga, med ändu käada sätt och me-
del, att åstädxomma samma verkan för ladugår
dens vidmakthållande, med så ringa kostnad och
så säkra resultater, som en Klokt och försigtigt af
passad förening emellan utfodringen och bränvins-
bränningen; — så länge skall man förgäfves bamö-
da sig, att kunna geoom tving, af hvad slag som
helst, bindra Svenska jordbrukaren att begagna des
säkraste madlet han äger, att göra sig oberoende
af årsvexiens och årstidernas vexlingar. Ensen vår
t. ex. skall tvinga honom att trotsa lagarna, förli
et frälsa sin nyttigaste egendom, ladugården, om li
ock man uppställde härar i hvarje bärad. HE
Det är sålunda ett oförlåtligt förbiseende afSven-:
ska jordbrukets. nuvarande ståndpunkt, att tro pål:
pyttan eller ens möjligheten al husbehofsbrännin-:
gens upphäfvande genom tvångsåtgärder.
so Msn då den lär at dana vig: för den jordbru-
kasde klassea; buru kam man dåtro, att någon nys 4
ta för samhället kan framkailas af beskattningens i
öfverdrift, eller af den osäkerhet, som de tillfälliga f
förbuden vålla? . Dana mya missiag medför allde-l;
les .motsalta verknisgar. Genem beskatiningens !y
ytterlighet nedtrycker man den, för det bufvudsak- r
liga ekonomiska ändamålet utöfvade miadre bus-!t
dehofsbänningen, för att åt de medelst konstap- lt
oaratar fullkomnade verk lemna den säkraste upp-it
muntram att epstränga sig i och för deras mål, som o
är buvudsakligast vigtadt på bränvinsför-äljningen. lt
Ea föjd deraf blifver dessa inrätstningars fullkom-i!s
nasnde till en grad, som mången icke en gåag tor- Id
g
c
h
k
b
s
h
5
8
f
Y
3
ra NE
TN mh mm RR ER on SS
da föreställa sig, och som redan visar alldeles för-
vånande resultater, ja ända till 20, 350, 40 gårger
den afverkning, som med eit enkelt re:skap är!
möj!ig. Derigenom uppsiår den öfrverklagade brän-
vinsfloden i bandeln; deraf da, öfver all vanlig be
äktoigs möjlighet nedsatta prisarna; deraf pärse
den att konmtrahera om ofantliga laverancer, hyil-
ka, i sia mån öfvergåesde till ytsterliga spekulatio-
ner, medföra tillfälliga sänkningar i bränviospri
set till den grad, aw ofia ett fullkomligt vanpris
dorå uppkommer.
Likaså verka förbuden motsatsen af hvad der-
med åsyfias. Den mindre jordbrukaren, som brän-
ner för sitt busbebof, sin ladugård och möj igen
för en ringa afsättning, som skall underlätta hans
skattebetalning m. m., sättas genom dessa förbud!
ur stånd, att så klokt och fö sigtigt utföra brän-;
ningen, som han eljest kunde. Han förlorar på s
måogfaldigt sätt, dis derföre, att ban nödgas, allt f
hvad had förmår, såskyBda b-änningea, mereadels:
på tider, då han e!jsst icke verkställde den, utan j
hellre utförde andra arbeten och förrättringar, dels
derföre, att ban med denna ökads brännivg tvio-
gas att forcera drankfodrivgen. hvilken, öfverdrif-
ven, blifrer lika skadlig som d n fö:sigtigt u:förd,j
är nrttig och vinstgifvande; dels derföre, avs hanjs
afstänges från all möj ighet att kudua beräkna sin ;
husbållnisg för ladugården, oviss om vårens behofl,
och medlan att kumaa afhjolpa dem. Han nödgas
minska denna vigtiga del af sin producerande för ;
4
4
j
j
SN
mögenhet, med uppoffring, för att vara säker, att
ej förtora den helt och håller, och haa nedtryckes
på dubbelt sätt, emedan just förbudet blifver en
anledniog för bränvinsfobrikerna att uppdrifva till
det yttersta deras ofantliga, alliljamt fortsåendeat-
verkning, hvilket, på säst vi redan sett, vållar ett!
fall i priser, som betager den mindre jordbruka-
rom den vinst, han under en mindre produktion
borda kunna hoppas af bränvisets fö höjda värde. l
Så undergräfvss han, genom beskat:nings- och för
buds-systemet, under det att bränviasfabrixanten
florerar, aller rättare under det ait denne icksj
fruktar hindren för sin tillverkning ökar den till öf
verdrif:, öfversvämmar lasdat med sitt bränvin, tror
sig skära guld med tälgkaif och slutar med att
ej få sin säd betalt till trefjordedelar sf hvad
han kusnat få för kärnan; men imedlertid har
dense, och cj husbehofsbrännaren, sållar Ha de öf
verklagade olågenhe erna af bränvinsbränningen.
Det är äfven en känd sak, att aldig bränvias
bränningen varit så upptifven, lägrsn så stora och
afsättningen så betydlig, som sedan mean genom en
förhöjd beskattning sökt hindra brän issproduktio-
Innan. äfvensom at: detta isynnerhat verit faller, just
då förbud förutsetts eller inträffat. Ea medbroder
af detta 8 ånd lärer i detta fall, som jag förmodar,
lemna U skottet ganska öfverisganda uppgifter.
Det är äfven en sorglig erfaravhet, att beskatt
zingans höga belopp, likasom förbudet, verkar den
lönnbränning, bvilken isinnerhet i skogsbygderna
då bedrifves till en höjd, som man ej oas förse-
ställer sig.
aMen, säger man, aatt sluta af des framställ
aningar om konstapparaters och fabr-ixsbränningets
askadlighet synes det vara tydligt, att deras upp-
achäfvande eller förbjudande borda yrkas.
Jag svarar härtill, att det i ell min öfvertygelse
Ihsde varit väl, om aldrig avrat än enkla verk fått
begegnas till busbehofsbrämming, och om ifrån bör-
jan bagagn2ndet af alla konstepoarster, (hvartill
jag likväl ej räknar de för öfrigt enkla verk, till
hvilka blott begagsas mäskvärmare) hade blifvit:
ansedde såsom särskild, från jordbruksnäringen skild
febrikation, hvi:ken särskildt för sig, efter verkligt
tillverkniogsbelopp och med åliggands af att sjelf
underhålla da derförs nödiga kontroller, blifvit be-j
skattad och reglarad. Det kan ej nskes, att det;
egentligen är de stora brännerierne, som vållat brän-
vinsflodom, som bortslösa säden utan de: motsva-
rande gagn man deraf äger vid husbshofsb ännin-
gen, och som deriganom föranledt, just vid wiss-
ia so AR RR I