1— men ej kastar den sig glad med enthusiasmens Tlågande hänförelse hvarje fara till mötes; och den sednare lossar kanske sin generalsalfva just i rätta första bundradelen af sekunden, men ej skjuter han i pricken på 600 stegs afstånd. Ordnad,samlad måste den lefvande kraften vara, men ej gjord till död machin; och minst af allt går det an att qväfva den fria andens friska lifsflägt i den krigshär, som uteslutanda egnas åt eget lands försvar; ty der måste patriotismens heliga låga brinpå så skär och ren inom hvarja bröst, att hvarlenda krigare offrar hela sin varelse, alla sina tankar, ord och gerningar för den gemensamma goda saken; och då måste han också kunna någon gång få hafva sin egen tanka, säga ett fritt ord, och göra en tapper gerning utan på commando. — Med soldaten så inom garnisonen behandlad, som här ofvan af mig önskadt blifvit, skola nästan alla lemina den förbättrade, ingen försämrad, — och enär de, blifne mera kunnige, duglige, driftige, återgå till sina fordna yrken, skola de haft gagn ej skada af sin korta frånvaro derifrån — Jag säger korta frånvaro; ty lång får denna visserligen ej hafva I varit, för flertalet utaf dem åtminstone, det vore I blott att onödigt skapa en mängd af tärande medlemmar i samhället, och det skulle i ingen mån jlända sjelfvå krigshären till någon fördel, ty hvad denne behöfver, är utom ett ntmärkt dugligt och kunpigt befäl, blott en tillräcklig stam; och föga talrik kan denna vara, blott den är fullkomligt säker, både till moralitet, till: disciplin och till krigsbildnivg. Men. sådan kärna är också oundgänglig; att förskaffa sig och bibehålla den, må ingen kostnad skys, ty alla de månge nykomne, unge oerfarne, behöfva desse eliter, dessa veteraner att samla sig ikring; de behöfva dem till föresyn och efterdöme, till täflan och uppmuntran. Dessa stamsoldater, dessa monitörer i krigets och fredens sammansatta elementar vexelundervisningsskola, da böra vara väl betalda, till egen belöning, för förvärfvad duglighet och pålitlighet samt för att bos kamrater och främmande stå i bättre heder och högre anssende. Framför allt bör deras ålderdom vara skyddad för behofven, att när åren trycka, lederna styfna och viljan slappar, och den dittills så raske, duglige krigsmannen ej mera kan tjena sin konung och sitt land, han derföre j må blifva utstöttjoch föraktad, ej afspisad med den lumpna spottstyfvern af endast ett par knappa skillingar om dagen, tvungen att i uselhet och nöd tigga sig sitt bröd. För att ännu mer sperra soldaten att väl uppfylla sin pligt, förutsätter jag att, då man i alla andra hänseenden enligt af mig utkastade väg så väl bemöter honom, man då ej heller förglömmer hvilken mäktig driffjeder äran är, icke allenast till stora gerningar och täppra bedrifter på krigets blodiga fält, utan ock till den blygsamma täflan om kunskaper och duglighet inom det fredliga garnisonshemmet, — och att de hederstecken, som äro, när rättvist förvärfrade, en vacker symbol af den vunna äran, komma att ofta smycka den ringare lydandes bröst, så väl den som den högre befallandes. Jag resumerar nu mina yttrade åsigter. Höj sojdaten öfver de materiella behofven, lär honom älska snyzghet och ordning, ja till och med prydlighet, vänj honom vid oafbruten sysselsättning, under ständiga öfningar gif styrka och ledighet åt hans kropp, odlande hans själsförmögenheter väck bans kunskapsbegär, — då han visar sig pålitlig, duglig och utmärkt i alla sina förhållanden och åligganden, belöna honom derföre med högre materiella förmåner, så väl som med utmärkelser och distinktionstecken , samt framför allt försäkra hans ålderdom för nöd och fattigdom, och jag svarar för att så mycket skall vara gjort för att förekomma fel och öfverträdelser, inom militärständet, att prygelstreffet sannerligen ej skall behöfvas för et afskräcka ifrån att begå dem. Alla öfrerträdelser kunna dock ej förekommss. Ströff: måsta derföre finnas. De måste inom rbilitären vara stränga i afseende på det som rör krigslydnaden, men för alla andra fall vet jag ej hvarföre de behöfva vara det mera för soldaten än för ; andra menniskor; oaktadt visserligen en hel dl saker för de förre äro och också oltid böra vara förbudne, som för de sednare äro tillåtne. Men det gör blott hela krigslagstiftningen sträng, icke de särskilde lagarne derinom. Men det är oeftergif-. ligt att straffet följer förbrytelsen genast i spåren; : deraf den extra judiciella bestraffningen, som dessji utom är oundviklig att stärka lydnadens band, och i derföre borde tillhöra hvarje befälhafvare, fastän i på modificeradt sätt tillämpad för olika grad. Men i: då det är nödigt att ge åt godtycket så mycken j; makt, så mycket bestämdare böra gränserne vara j! uppdragne, inom hvilka det får röra sig, och som l: hedern är själen inom militärståndet, så hör hvarje angrepp på den, äfven em af befailande emot 1lydande begången, vara en den största förbrytelse; men detta erkännes aldrig fulli så länge den förre bar makt att så bestraffa den sednare, att dennes. menniskovärde derigenom nedsättes, att som ettj! djur blifva behandlad, måste alltid då anses. Såle-! des äfvcm af detta följer, att prygelstraffet måste för-) svinna. Det kan dessutom aldrig finnas inom en lagstiftning der hederniskall vara lifselementet. Den e-l5 pa förjagar det andra, och tvärtom, det är vilkorligt — skall derföre något kroppsstraff inom en armös be1 böfvas, för någon viss del af denna, så bör dennaj del helt och hållet frånskiljas och utgöra en korpsj? för sig sjelf, annars smittar den det öfriga. c Jag. förenar mig i allo med motionären, önskande att prygelstraffet helt och hållet och med det snaraste inom Svenska armeen måtte afskaffas. ! Hr Gripensted! ansåg, att innan prygelstraff kun! de komma i fråga, borde den, emot hvilken det skulle användas, genom laga dom vara nedflyttad ! ill en serskild lägre klass, inom hvilken endast dy7 likt straff kunde begagnas. — Friherre Raab, Adam, önskade att vi vore komna på den punkten, ? att prygelstraffet kunde afskaffas, men fruktade, att I förhållandet ännu ej vore sådant. Han befarade, att soldaten i allmänhet ej ännu hade den hederskänsla, att denna ecsam förmådde afbålla honom från!! förbrytelser. Han trodde ej, att prygel, mera än kusega i allmänhet, hade den verkan, ätt i andras . omdöme nedsätta den, som undergätt en dylik bestraffoing. Talaren hade satt korporaler aktade, C hvilka i yngre år fått prygel. Deremot ansåg han?