1— men ej kastar den sig glad med enthusiasmens
Tlågande hänförelse hvarje fara till mötes; och den
sednare lossar kanske sin generalsalfva just i rät-
ta första bundradelen af sekunden, men ej skjuter
han i pricken på 600 stegs afstånd. Ordnad,sam-
lad måste den lefvande kraften vara, men ej gjord
till död machin; och minst af allt går det an
att qväfva den fria andens friska lifsflägt i den
krigshär, som uteslutanda egnas åt eget lands för-
svar; ty der måste patriotismens heliga låga brin-
på så skär och ren inom hvarja bröst, att hvar-
lenda krigare offrar hela sin varelse, alla sina tan-
kar, ord och gerningar för den gemensamma goda
saken; och då måste han också kunna någon gång
få hafva sin egen tanka, säga ett fritt ord, och
göra en tapper gerning utan på commando. — Med
soldaten så inom garnisonen behandlad, som här
ofvan af mig önskadt blifvit, skola nästan alla lem-
ina den förbättrade, ingen försämrad, — och enär
de, blifne mera kunnige, duglige, driftige, återgå
till sina fordna yrken, skola de haft gagn ej skada
af sin korta frånvaro derifrån — Jag säger korta
frånvaro; ty lång får denna visserligen ej hafva
I varit, för flertalet utaf dem åtminstone, det vore
I blott att onödigt skapa en mängd af tärande med-
lemmar i samhället, och det skulle i ingen mån
jlända sjelfvå krigshären till någon fördel, ty hvad
denne behöfver, är utom ett ntmärkt dugligt och
kunpigt befäl, blott en tillräcklig stam; och föga
talrik kan denna vara, blott den är fullkomligt
säker, både till moralitet, till: disciplin och till
krigsbildnivg. Men. sådan kärna är också ound-
gänglig; att förskaffa sig och bibehålla den, må ingen
kostnad skys, ty alla de månge nykomne, unge oerfar-
ne, behöfva desse eliter, dessa veteraner att samla
sig ikring; de behöfva dem till föresyn och efter-
döme, till täflan och uppmuntran. Dessa stamsol-
dater, dessa monitörer i krigets och fredens sam-
mansatta elementar vexelundervisningsskola, da bö-
ra vara väl betalda, till egen belöning, för förvärf-
vad duglighet och pålitlighet samt för att bos kam-
rater och främmande stå i bättre heder och högre
anssende. Framför allt bör deras ålderdom vara
skyddad för behofven, att när åren trycka, lederna
styfna och viljan slappar, och den dittills så raske,
duglige krigsmannen ej mera kan tjena sin konung
och sitt land, han derföre j må blifva utstöttjoch för-
aktad, ej afspisad med den lumpna spottstyfvern
af endast ett par knappa skillingar om dagen, tvun-
gen att i uselhet och nöd tigga sig sitt bröd. För
att ännu mer sperra soldaten att väl uppfylla sin
pligt, förutsätter jag att, då man i alla andra hän-
seenden enligt af mig utkastade väg så väl bemö-
ter honom, man då ej heller förglömmer hvilken
mäktig driffjeder äran är, icke allenast till stora
gerningar och täppra bedrifter på krigets blodiga
fält, utan ock till den blygsamma täflan om kun-
skaper och duglighet inom det fredliga garnisons-
hemmet, — och att de hederstecken, som äro, när
rättvist förvärfrade, en vacker symbol af den vun-
na äran, komma att ofta smycka den ringare ly-
dandes bröst, så väl den som den högre befallan-
des. - Jag resumerar nu mina yttrade åsigter. Höj
sojdaten öfver de materiella behofven, lär honom
älska snyzghet och ordning, ja till och med pryd-
lighet, vänj honom vid oafbruten sysselsättning,
under ständiga öfningar gif styrka och ledighet åt
hans kropp, odlande hans själsförmögenheter väck
bans kunskapsbegär, — då han visar sig pålitlig,
duglig och utmärkt i alla sina förhållanden och å-
ligganden, belöna honom derföre med högre mate-
riella förmåner, så väl som med utmärkelser och
distinktionstecken , samt framför allt försäkra hans
ålderdom för nöd och fattigdom, och jag svarar för
att så mycket skall vara gjort för att förekomma
fel och öfverträdelser, inom militärständet, att pry-
gelstreffet sannerligen ej skall behöfvas för et
afskräcka ifrån att begå dem.
Alla öfrerträdelser kunna dock ej förekommss.
Ströff: måsta derföre finnas. De måste inom rbili-
tären vara stränga i afseende på det som rör krigs-
lydnaden, men för alla andra fall vet jag ej hvar-
före de behöfva vara det mera för soldaten än för ;
andra menniskor; oaktadt visserligen en hel dl
saker för de förre äro och också oltid böra vara
förbudne, som för de sednare äro tillåtne. Men det
gör blott hela krigslagstiftningen sträng, icke de
särskilde lagarne derinom. Men det är oeftergif-.
ligt att straffet följer förbrytelsen genast i spåren; :
deraf den extra judiciella bestraffningen, som dess- ji
utom är oundviklig att stärka lydnadens band, och i
derföre borde tillhöra hvarje befälhafvare, fastän i
på modificeradt sätt tillämpad för olika grad. Men i:
då det är nödigt att ge åt godtycket så mycken j;
makt, så mycket bestämdare böra gränserne vara j!
uppdragne, inom hvilka det får röra sig, och som l:
hedern är själen inom militärståndet, så hör hvarje
angrepp på den, äfven em af befailande emot 1ly-
dande begången, vara en den största förbrytelse;
men detta erkännes aldrig fulli så länge den förre
bar makt att så bestraffa den sednare, att dennes.
menniskovärde derigenom nedsättes, att som ettj!
djur blifva behandlad, måste alltid då anses. Såle-!
des äfvcm af detta följer, att prygelstraffet måste för-)
svinna. Det kan dessutom aldrig finnas inom en lag-
stiftning der hederniskall vara lifselementet. Den e-l5
pa förjagar det andra, och tvärtom, det är vilkorligt —
skall derföre något kroppsstraff inom en armös be- 1
böfvas, för någon viss del af denna, så bör dennaj
del helt och hållet frånskiljas och utgöra en korpsj?
för sig sjelf, annars smittar den det öfriga. c
Jag. förenar mig i allo med motionären, önskan-
de att prygelstraffet helt och hållet och med det
snaraste inom Svenska armeen måtte afskaffas. !
Hr Gripensted! ansåg, att innan prygelstraff kun- !
de komma i fråga, borde den, emot hvilken det
skulle användas, genom laga dom vara nedflyttad !
ill en serskild lägre klass, inom hvilken endast dy- 7
likt straff kunde begagnas. — Friherre Raab, A-
dam, önskade att vi vore komna på den punkten, ?
att prygelstraffet kunde afskaffas, men fruktade, att I
förhållandet ännu ej vore sådant. Han befarade, att
soldaten i allmänhet ej ännu hade den hederskäns-
la, att denna ecsam förmådde afbålla honom från!!
förbrytelser. Han trodde ej, att prygel, mera än
kusega i allmänhet, hade den verkan, ätt i andras .
omdöme nedsätta den, som undergätt en dylik be-
straffoing. Talaren hade satt korporaler aktade, C
hvilka i yngre år fått prygel. Deremot ansåg han?