menKisturen; tyract Iiduet SUlULSHaCKAI faAst, Sör dan gammalt, vid båda dessa ord. — Det är sant att många fel inom alla dessa korpser, huru de än må vara sammansatite, dagligen begås, och allt framgent skall så ske; men att fela är menskligt, och det kan derföre aldrig förekommas. Felen måste dessutom inom militären alltid blifva talrikare; ty. der förbuden äro mångfaldigade. blifva öfverträdelserne det npaturligtvis också. Att hvar som halst och huru de ock visa sig minska desse sednare så myeket som möjligt, blir alltid hvarje lagstiftares hufvudsyfte; om målet äro alla ense, men om sättet att vinna det äro tankarne deremot vidt åtskiljde. Sedan fordom har man länge utgilvit afskräcka och bestraffa vara det enda rätta; sednare liberalare åsigter söka förekomma och förbättra i stället; och jag är glad att i detta, som i så mirga andra fall, hylla en nyare tids ider. Här ville jag nu gerna säga några ord till protest emot den sekler gamla orätivisan emot den fattige, som man vid det ringaste och första felsteg, af honom begånget, hellre sökt skymfa, håna och förtrycka, än att just då i den rätta nödens ögonklick räcka honom handen, som åt en staplande broder och hjelpa, råda, trösta och rädda honom ur faran och olyckan. Men det skulle föra mig allt för långt från stundens ämne. Don fattige bonden, handtverkarenr eller torparens son fyller ännu alltid nästan uteslutande den Svenska krigshärens leder; såsom han gjorde för 50 år tillbaka. — Det är samma element, men jag vädjar till hvar och en här närvarande militär, som redan då var i tjenst, om de icke alla utan betänkande skola erkänna, att Svenska soldaten nu är vida lättare att behandla, att lära !yda, stt vänja vid ordning, att inöfva till sina åligganden än då; och framför allt, att han till sitt esskilda lif, till sin moralitet är utomordentligt mycket förbättrad; åtminstone är det bestämdt förhållandet med den värfvade; i afseende på den har jag om förr och nu fullkomligt tillförlitliga underrättelser. Hvarcifrån nu denna skiljaktighet? Jo! otvifvelaktigt derföre, att han pu är väl född. väl klädd, och vida mildare handterad, emot hvad han fordora var. Han måste mera icke söka sitt uppehälle endast på krogar, der sund föda oftast saknades men der bränvinsts locksnde förderfliga inbjudning aldrig kunde undvikas, aldrig emotstås; han stryker numera icke halfnaken utåt vägarne, att tigga sig fram till permissionsorten; han bhängss ej mera uppå pålen att spöas; nödgas ej mera springa fram emellan utställda leder af egna kamrater och al dessa barbariskt hudflängas. — För mig är det fasansvärdt att tänka mig, att denna teckning af! hvad som varit verkligen är sann. Msn jag ärinnerligen glad att bvad som nu är icke med så mörka färger skall kuana afmålas, om ock ännu mången svart skugga derifrån behöfde borttagas. — l; Dock äfven detta ohyggliga gamla hade sina för-: svarare; många då herskande exercisochtjenste-! pedanter trodde ingen exercis möjlig, utan att pro-. fossen skulle vara med, med spöknipporne, ingen : disciplin utan att gatloppens undergörande kraft . skulle vidmakthålla den; påstodo dessutom, att det , gjorde soldaten godt att svälta, han skulle derige-. nom bättra uthärda krigets strapatser; och att om i han som en trashank stundom vandrade utåt landsi bygden, så kom han ju en annan gång så mycket I grannare dit, då han som värfvare skulle söka loc!t ka de enfaldiga, som kunde låta narra sig af få-lq fängligt prål. — Allt detta är nu förändradt; men (i den spådda forsn Har icke visat sig, utan tvärtom! 1 E S 1 S I f i stället allt godt deraf bärflutit. Svenska värfvade armeen är vorden bättre. icke sämre — Och det var ju naturligt, att sedan bra, ordentilga, dugtiga karlar kunde viljs frivilligt anmäla sig, blef möjligt att afvisa alla dåliga, opålitliga, oduglige. Månne icke samma lyckliga resultat skulle visa sig, om vi ginge ännu ett steg längre, och nu alldeles efskaffade prygel, så väl som år 4812 spö och gatlopp; månne icke de, som i dag ifra för det förra straffets fortfarande nödvändiga bibehållande, skul1e blifva lika olyckliga profeter som de, som fordomdags af alla krafter talade emot de sednares! utstrykande ur våra krigslagar. — Jo vissarligen: skall det så gå, och 30 år härefter skall kanske nägon med samma afsky och förakt på detta rum tala om det fordna prygeistraffet som jag i dagta-! lat om spö och gatlopp. För att då ännu lättare vinna det resultat vi åsyfta, god ordhing och disiplin inom vår arme, låtom oss äfven vidaro fortgå på en annan bana, men allt i samma riktning, i! ech ledande till samma mål, som vi för kort tid! gedancbörjat beträda. Låtom oss nemligen fortsättå att åt våra soldater söka gifva den största möjliga, 1cke allsnast physiska ,utan ock inlelisktueha) utveckling. I stället för att inom våra garnisoner hittills blott lasten och oseden lärdes, må hädenef4 ter der endact kunskaper och duglighet förvärfvas. : Heldre än att låta använda de förra dagarnes 1ediga stunder tiil lättja, dagdrifveri och oftast frukt1 löst spejande efter en ringa arbetsförtjenst, som. straxt derofter skulle på lidsrlighetens tillhåll förstöras, må de i stället begsgnas några, att genom: ständigt förnyade kroppsöfningar göra den till uppj fostran emottagne ynglingen härdad, stark och smidig; andra deremot att under oaflåtliga bemödan-: den till förståndets, minnets, och den moraliskt religiösa känslans utbildande reda hans begrepp, . sikta hans vetande, stadga hans karakter. — Må vi Svenska oMcerare så förstå den vackra role vi. bäfva att spela, ech vårt förut sköna kall skall! blifva ännu afundsvärdare! Vi skola då blifva den Svenska ungdomens ledare, i fred till de framgångar, som aldrig trytande arbetslust, rätt ordnad, väl använd, ihärdig kraft eldrig underlåter att skänka, i krig till dem, som blott köpas med de ädlaste ansträngningar, den most oegenvyttiga blin-! da sjelfoppoffring ef den härdade starke mannen. — Ja! iåtom oss bliffa vårt folks lärare till alt godt, nyttigt och vackert, och vi skola få fuller nog af dom. sam ice behöfva pryglas för att väl Nr Unnedk