menKisturen; tyract Iiduet SUlULSHaCKAI faAst, Sör
dan gammalt, vid båda dessa ord. — Det är
sant att många fel inom alla dessa korpser, huru
de än må vara sammansatite, dagligen begås,
och allt framgent skall så ske; men att fela är
menskligt, och det kan derföre aldrig förekom-
mas. Felen måste dessutom inom militären
alltid blifva talrikare; ty. der förbuden äro
mångfaldigade. blifva öfverträdelserne det npa-
turligtvis också. Att hvar som halst och huru
de ock visa sig minska desse sednare så mye-
ket som möjligt, blir alltid hvarje lagstiftares
hufvudsyfte; om målet äro alla ense, men om
sättet att vinna det äro tankarne deremot vidt
åtskiljde. Sedan fordom har man länge utgil-
vit afskräcka och bestraffa vara det enda
rätta; sednare liberalare åsigter söka förekom-
ma och förbättra i stället; och jag är glad
att i detta, som i så mirga andra fall, hylla
en nyare tids ider. Här ville jag nu gerna
säga några ord till protest emot den sekler
gamla orätivisan emot den fattige, som man
vid det ringaste och första felsteg, af honom
begånget, hellre sökt skymfa, håna och för-
trycka, än att just då i den rätta nödens ögon-
klick räcka honom handen, som åt en staplande
broder och hjelpa, råda, trösta och rädda ho-
nom ur faran och olyckan. Men det skulle
föra mig allt för långt från stundens ämne.
Don fattige bonden, handtverkarenr eller torpa-
rens son fyller ännu alltid nästan uteslutande den
Svenska krigshärens leder; såsom han gjorde för
50 år tillbaka. — Det är samma element, men jag
vädjar till hvar och en här närvarande militär,
som redan då var i tjenst, om de icke alla utan
betänkande skola erkänna, att Svenska soldaten nu
är vida lättare att behandla, att lära !yda, stt vän-
ja vid ordning, att inöfva till sina åligganden än
då; och framför allt, att han till sitt esskilda lif,
till sin moralitet är utomordentligt mycket för-
bättrad; åtminstone är det bestämdt förhållandet
med den värfvade; i afseende på den har jag om
förr och nu fullkomligt tillförlitliga underrättelser.
Hvarcifrån nu denna skiljaktighet? Jo! otvifvelak-
tigt derföre, att han pu är väl född. väl klädd, och
vida mildare handterad, emot hvad han fordora
var. Han måste mera icke söka sitt uppehälle en-
dast på krogar, der sund föda oftast saknades men
der bränvinsts locksnde förderfliga inbjudning al-
drig kunde undvikas, aldrig emotstås; han stry-
ker numera icke halfnaken utåt vägarne, att tigga
sig fram till permissionsorten; han bhängss ej me-
ra uppå pålen att spöas; nödgas ej mera springa
fram emellan utställda leder af egna kamrater och
al dessa barbariskt hudflängas. — För mig är det
fasansvärdt att tänka mig, att denna teckning af!
hvad som varit verkligen är sann. - Msn jag ärin-
nerligen glad att bvad som nu är icke med så mör-
ka färger skall kuana afmålas, om ock ännu mån-
gen svart skugga derifrån behöfde borttagas. — l;
Dock äfven detta ohyggliga gamla hade sina för-:
svarare; många då herskande exercis- ochtjenste-!
pedanter trodde ingen exercis möjlig, utan att pro-.
fossen skulle vara med, med spöknipporne, ingen :
disciplin utan att gatloppens undergörande kraft .
skulle vidmakthålla den; påstodo dessutom, att det ,
gjorde soldaten godt att svälta, han skulle derige-.
nom bättra uthärda krigets strapatser; och att om i
han som en trashank stundom vandrade utåt lands- i
bygden, så kom han ju en annan gång så mycket I
grannare dit, då han som värfvare skulle söka loc- !t
ka de enfaldiga, som kunde låta narra sig af få-lq
fängligt prål. — Allt detta är nu förändradt; men (i
den spådda forsn Har icke visat sig, utan tvärtom!
1
E
S
1
S
I
f
i stället allt godt deraf bärflutit. Svenska värfva-
de armeen är vorden bättre. icke sämre — Och det
var ju naturligt, att sedan bra, ordentilga, dugtiga
karlar kunde viljs frivilligt anmäla sig, blef möj-
ligt att afvisa alla dåliga, opålitliga, oduglige. Mån-
ne icke samma lyckliga resultat skulle visa sig,
om vi ginge ännu ett steg längre, och nu alldeles
efskaffade prygel, så väl som år 4812 spö och gat-
lopp; månne icke de, som i dag ifra för det förra
straffets fortfarande nödvändiga bibehållande, skul-
1e blifva lika olyckliga profeter som de, som for-
domdags af alla krafter talade emot de sednares!
utstrykande ur våra krigslagar. — Jo vissarligen:
skall det så gå, och 30 år härefter skall kanske
nägon med samma afsky och förakt på detta rum
tala om det fordna prygeistraffet som jag i dagta-!
lat om spö och gatlopp. För att då ännu lättare
vinna det resultat vi åsyfta, god ordhing och di-
siplin inom vår arme, låtom oss äfven vidaro fort-
gå på en annan bana, men allt i samma riktning, i!
ech ledande till samma mål, som vi för kort tid!
gedancbörjat beträda. Låtom oss nemligen fortsät-
tå att åt våra soldater söka gifva den största möj-
liga, 1cke allsnast physiska ,utan ock inlelisktueha)
utveckling. I stället för att inom våra garnisoner
hittills blott lasten och oseden lärdes, må hädenef- 4
ter der endact kunskaper och duglighet förvärfvas. :
Heldre än att låta använda de förra dagarnes 1e-
diga stunder tiil lättja, dagdrifveri och oftast frukt- 1
löst spejande efter en ringa arbetsförtjenst, som.
straxt derofter skulle på lidsrlighetens tillhåll för-
störas, må de i stället begsgnas några, att genom:
ständigt förnyade kroppsöfningar göra den till upp-
j
fostran emottagne ynglingen härdad, stark och smi-
dig; andra deremot att under oaflåtliga bemödan-:
den till förståndets, minnets, och den moraliskt
religiösa känslans utbildande reda hans begrepp, .
sikta hans vetande, stadga hans karakter. — Må
vi Svenska oMcerare så förstå den vackra role vi.
bäfva att spela, ech vårt förut sköna kall skall!
blifva ännu afundsvärdare! Vi skola då blifva den
Svenska ungdomens ledare, i fred till de framgån-
gar, som aldrig trytande arbetslust, rätt ordnad,
väl använd, ihärdig kraft eldrig underlåter att
skänka, i krig till dem, som blott köpas med de
ädlaste ansträngningar, den most oegenvyttiga blin-!
da sjelfoppoffring ef den härdade starke mannen.
— Ja! iåtom oss bliffa vårt folks lärare till alt
godt, nyttigt och vackert, och vi skola få fuller nog
af dom. sam ice behöfva pryglas för att väl Nr Unnedk