framställning, att om Ridd. och Adeln förkastar: priacipen af en svars-adress på throntalet, jag dock icke föreställer mig, att som grund för beslutet må kunna läggas, det Konurgen en gång vägrat att mottaga en adress. Ty med all skyldig vördnad: för Regeringsmaktens beslut, bör det dock icke: förbises, ati frågor af Rikets Ständer kunna upp-. tagas, som vid eti annat tillfälle af Konungen blifvit afslagna. Frågan är af konventiomell och icko! af Grundlags-natur. — Grundlagen omnämner endast berättelsen om hvad sig i Rikets Styrelse till-.; dregit; men icke throntalet. Att ett sådant bål-: des, finner jag imedlertid lika naturligt som önr-! skansvärdt. Konungen uppträder genom ett sådant. tal i eit af sina inaerligaste förhållanden till na-. tionen; men häraf bör, efter min tanka, äfven föija, att representationer, under uttryckande af sin tacksamhet, besvarar detsamma. Om man i: en sådan adress i allmänna ordalag uttrycker nationens förhoppning, att, efter ett 30 ärs fredslugn, gå en nedsättning i skatterna till mötes, att man önskar sådana förfoganden, till följd hvaraf mera stadga i näringarne må äga rum, och hvad en klok statskonst i öfrigt föreskrifver, allt detta binder icke Ständerna i deras framtida beslut. I hän-: delse fråga skulle uppstå om någon adress, får jag likväl förklara, att jag icke finner detta förslag, som nu blifvit framstäldt, kunna tjena till vägledning, emedan jag finner deri framstäldt ett indirekt klander af förhållanden, som ligga utom vår öfverläggning i denna form. På dessa grunder skulle jag icte vilja instämma i den gjorda inbjudningen, men om den åsigt skulle vilja göra sig gällande, att Ridd. och Adeln hyllade principen af svar på Konunsgens throntal, hyser jag icke den ringaste betänklighet att biträda en sådan mening. Jag får blott yttra, att det bör vara ett gemensamt U:skott af alla fyra RiksStånden, som handlägger fiågan, och att jag ej amser fullkomligt öfverensstämmande med våra former, att något serskildt Stånd frambär sina tankar. Af detta skäl anhåller jeg, att Hr Baron och Landtmarskalken måtte framställa den proposition, huruvida icke Ridd. och Azeln skulle vilja, med anledning af BondeStåndets försdragna protokolls-utdrag, öfveriemna till ExpeditionsUtskottet att uppsätta ett förslag till besvarande af det tal, sem Kongl. Mej:t vid Riksdagens öppnande å Rikssalen bållit. — Herr von Troil, Emil: Ammnet sönderföll i tvenna delar. Den första, huruvida det vore rätt och nyttigt, att Rikets Ständer eflåta underdåniga svar på Kopruagens thrortal; den andra, huruvida Ridd. och Adeln, i sådant fall, ville som sitt eget antaga det svar, som BondeSiåndet redan besluiat. Hvad den! sednare frågan angår, medgaf Talaren på förhand, att han fann åtskilliga betänkligheter vid det fram stållda förslaget, af den vigt, aut han icke kunde tillstyrka R. och A. alt antaga detsamma. Deremot trodde han, att det bruk, som i nästen alla monarkiskt konstitutionella stater är gängse, att vid en Riksdegs början lemna allmänna utbyten af opinioner mellan Styrelsen och Representationen, vore af stor vigt och nytta. Detta bruk hade bitvills! icke mer än till hå fien iaktuagits inom värt semhalle, och ora derföre den frågan, att införa detta bruk till andra hälften, nu, då den första gårgen! väcktes, icke skulle vinna bifall inom alla Stånd, så torde anledningen deriill böra sökas i den svå-! righet, som i allmänhet finnes ait kunna öfvergå) till nya bruk, serdeles uti vårt k. fådernesland. Talaren erinrade,huru, för icke många dagar se-) dan, en ledamot af detta Stånd (Gr. Löwenbjelm); fästat uppmärksamheten på, buru de gamla Romare framgingo till sin kraftfulla storhet, hufvudsakligen genom deras beredvillighet att aniaga hvarje plägsed, som fanns bos andra nationer till nyttan vitsordad. Talaren önskade, att samme ledamot, som visserligen mer än kanske någon annan kände de parlamentariska bruken inom andra länder, då han i dag här uppträdt, yrkat på antagande hos oss af! hvad andra nätioner längesedan antagit. Detta! bruk, att svara på throntalet, hade sedan gammait varit antaget hos dessa öboer, som varit nationernes på fasia landet föregångare till monarkisktkonstitutionell frihet, och då fasta landets folk efter hand omändrat sina konstitutioner efier dessa öboers, hade de icke tvekat att antaga denna plägsed. Vi hade från serskilda länder hört ett bögjudt rop af missnöje öfver en och annan samhällsform, och i England hade mean hört ett sådant missnöje mot den öppna omröstningen vid parlaments-valen, mot öfverbusets organisation m. rv. , men icke från rågot enda konstitutionelt samhälle hade förnummits någon önskan om afskaffande af det urgamla bruket, att svara på throntal. Talaren trodde deita vara en tillräcklig vederläggning af alla de vådor för den monarkiska principen I som man här så spetsfundigt hört framställas mot förslaget att sflemna ewt svar. Rätligheten årer för Svenska folkets Representanter att till Konucgen på Dess tal iemna ett svar, kunde Talaren för sin del ej finna tvetydig, oakiadt den konstiga deduklion, som blifvit framställd såsom eit hinder derför, och hvarpå icke så mycken konst behöft användas. Då det lärer vara en Svenska folkets ombud medgifven rättighet, att, rörande deras allmänna angelägenheter, få frambära sina önsknisgar inför tkronen, kunde Taloren ej föreställa sig huru det kan vara förbjudet för nationens allmänna ombud att uttala sanningen, och förmodade, att Konungen skulle finna detta helt paiurligt. Frågan om rättigheten torde alltså fisnas ganska enkel, likasom frågan om lämpligheten vore tillräckligt vitsordad, då man af erfarenbeten vet, att det representativa styrelsesättets hufvudsakliga fördel är att Styrelse och Folz kunna samverka till ett ge mensamt mål derigenom, att de ömsesidigt känna och förstå hyarardra. Dot är ur denna synpunkt, som throntal i Sverige, liksom på andra ställen, blifvit hållpa, men det är icke nog med att den ! ena Staismakten säger sin tanka; den andra må i ste ock säga sin. Man hade sagt, att sådane svar j lemnas genom bifall eller afslag på Budgeten och öfriga Konungens Peopositioner genom Becharge-: Betänkandet, som under Riksdsgens lopp eflemI nas; men Talaren fästade uppmärksamheten på skilnaden, om detta utbyte af meningar verkstätles genast vid början ef Riksdagen, om de bådal Statsmakterna då kuode komma på ren fot med hvarandra, eller om sådant inträffar först seden fann Ba