framställning, att om Ridd. och Adeln förkastar:
priacipen af en svars-adress på throntalet, jag dock
icke föreställer mig, att som grund för beslutet må
kunna läggas, det Konurgen en gång vägrat att
mottaga en adress. Ty med all skyldig vördnad:
för Regeringsmaktens beslut, bör det dock icke:
förbises, ati frågor af Rikets Ständer kunna upp-.
tagas, som vid eti annat tillfälle af Konungen blif-
vit afslagna. Frågan är af konventiomell och icko!
af Grundlags-natur. — Grundlagen omnämner en-
dast berättelsen om hvad sig i Rikets Styrelse till-.;
dregit; men icke throntalet. Att ett sådant bål-:
des, finner jag imedlertid lika naturligt som önr-!
skansvärdt. Konungen uppträder genom ett sådant.
tal i eit af sina inaerligaste förhållanden till na-.
tionen; men häraf bör, efter min tanka, äfven
föija, att representationer, under uttryckande af
sin tacksamhet, besvarar detsamma. Om man i:
en sådan adress i allmänna ordalag uttrycker na-
tionens förhoppning, att, efter ett 30 ärs freds-
lugn, gå en nedsättning i skatterna till mötes, att
man önskar sådana förfoganden, till följd hvaraf
mera stadga i näringarne må äga rum, och hvad
en klok statskonst i öfrigt föreskrifver, allt detta
binder icke Ständerna i deras framtida beslut. I hän-:
delse fråga skulle uppstå om någon adress, får jag
likväl förklara, att jag icke finner detta förslag,
som nu blifvit framstäldt, kunna tjena till vägled-
ning, emedan jag finner deri framstäldt ett indi-
rekt klander af förhållanden, som ligga utom vår
öfverläggning i denna form. På dessa grunder
skulle jag icte vilja instämma i den gjorda inbjud-
ningen, men om den åsigt skulle vilja göra sig
gällande, att Ridd. och Adeln hyllade principen af
svar på Konunsgens throntal, hyser jag icke den
ringaste betänklighet att biträda en sådan mening.
Jag får blott yttra, att det bör vara ett gemensamt
U:skott af alla fyra RiksStånden, som handlägger
fiågan, och att jag ej amser fullkomligt öfverensstäm-
mande med våra former, att något serskildt Stånd
frambär sina tankar. Af detta skäl anhåller jeg,
att Hr Baron och Landtmarskalken måtte fram-
ställa den proposition, huruvida icke Ridd. och
Azeln skulle vilja, med anledning af BondeStån-
dets försdragna protokolls-utdrag, öfveriemna till
ExpeditionsUtskottet att uppsätta ett förslag till
besvarande af det tal, sem Kongl. Mej:t vid Riks-
dagens öppnande å Rikssalen bållit. — Herr von
Troil, Emil: Ammnet sönderföll i tvenna delar.
Den första, huruvida det vore rätt och nyttigt, att
Rikets Ständer eflåta underdåniga svar på Ko-
pruagens thrortal; den andra, huruvida Ridd. och
Adeln, i sådant fall, ville som sitt eget antaga det
svar, som BondeSiåndet redan besluiat. Hvad den!
sednare frågan angår, medgaf Talaren på förhand,
att han fann åtskilliga betänkligheter vid det fram
stållda förslaget, af den vigt, aut han icke kunde
tillstyrka R. och A. alt antaga detsamma. Deremot
trodde han, att det bruk, som i nästen alla monar-
kiskt konstitutionella stater är gängse, att vid en
Riksdegs början lemna allmänna utbyten af opi-
nioner mellan Styrelsen och Representationen, vore
af stor vigt och nytta. Detta bruk hade bitvills!
icke mer än till hå fien iaktuagits inom värt sem-
halle, och ora derföre den frågan, att införa detta
bruk till andra hälften, nu, då den första gårgen!
väcktes, icke skulle vinna bifall inom alla Stånd,
så torde anledningen deriill böra sökas i den svå-!
righet, som i allmänhet finnes ait kunna öfvergå)
till nya bruk, serdeles uti vårt k. fådernesland.
Talaren erinrade,huru, för icke många dagar se-)
dan, en ledamot af detta Stånd (Gr. Löwenbjelm);
fästat uppmärksamheten på, buru de gamla Romare
framgingo till sin kraftfulla storhet, hufvudsakligen
genom deras beredvillighet att aniaga hvarje pläg-
sed, som fanns bos andra nationer till nyttan vits-
ordad. Talaren önskade, att samme ledamot, som
visserligen mer än kanske någon annan kände de
parlamentariska bruken inom andra länder, då han
i dag här uppträdt, yrkat på antagande hos oss af!
hvad andra nätioner längesedan antagit. Detta!
bruk, att svara på throntalet, hade sedan gammait
varit antaget hos dessa öboer, som varit nationer-
nes på fasia landet föregångare till monarkiskt-
konstitutionell frihet, och då fasta landets folk ef-
ter hand omändrat sina konstitutioner efier dessa
öboers, hade de icke tvekat att antaga denna pläg-
sed. Vi hade från serskilda länder hört ett bög-
judt rop af missnöje öfver en och annan samhälls-
form, och i England hade mean hört ett sådant
missnöje mot den öppna omröstningen vid parla-
ments-valen, mot öfverbusets organisation m. rv. ,
men icke från rågot enda konstitutionelt samhälle
hade förnummits någon önskan om afskaffande af
det urgamla bruket, att svara på throntal. Tala-
ren trodde deita vara en tillräcklig vederläggning
af alla de vådor för den monarkiska principen
I
som man här så spetsfundigt hört framställas mot
förslaget att sflemna ewt svar. Rätligheten årer för
Svenska folkets Representanter att till Konucgen
på Dess tal iemna ett svar, kunde Talaren för sin
del ej finna tvetydig, oakiadt den konstiga deduk-
lion, som blifvit framställd såsom eit hinder der-
för, och hvarpå icke så mycken konst behöft an-
vändas. Då det lärer vara en Svenska folkets om-
bud medgifven rättighet, att, rörande deras allmän-
na angelägenheter, få frambära sina önsknisgar in-
för tkronen, kunde Taloren ej föreställa sig huru
det kan vara förbjudet för nationens allmänna om-
bud att uttala sanningen, och förmodade, att Ko-
nungen skulle finna detta helt paiurligt. Frågan
om rättigheten torde alltså fisnas ganska enkel,
likasom frågan om lämpligheten vore tillräckligt
vitsordad, då man af erfarenbeten vet, att det re-
presentativa styrelsesättets hufvudsakliga fördel är
att Styrelse och Folz kunna samverka till ett ge
mensamt mål derigenom, att de ömsesidigt känna
och förstå hyarardra. Dot är ur denna synpunkt,
som throntal i Sverige, liksom på andra ställen,
blifvit hållpa, men det är icke nog med att den !
ena Staismakten säger sin tanka; den andra må i
ste ock säga sin. Man hade sagt, att sådane svar j
lemnas genom bifall eller afslag på Budgeten och
öfriga Konungens Peopositioner genom Becharge-:
Betänkandet, som under Riksdsgens lopp eflem-
I
nas; men Talaren fästade uppmärksamheten på
skilnaden, om detta utbyte af meningar verkstät-
les genast vid början ef Riksdagen, om de bådal
Statsmakterna då kuode komma på ren fot med
hvarandra, eller om sådant inträffar först seden
fann Ba -