hafva öfverinseende öfver alla skolan rörande angelägenheter. rättas, likväl efter föregången anmälan hos församlingens skolstyrelse, hvilken icke äger vägra bifall dertill åt någon välfrejdad person; kommande en under skolstyrelseus öfverinseende. -43:0 Klockare och skollårarebefattningarne må, der så ske kan och församlingen det önskar, kunna förenas, i hvilket fall skolläraren skall, utom klockarelönen, åtnjuta åtminstone 40 t:r spanmål årligen, jemte läsepenningar. 14:0 I de städer och orter, der om folkundervisdeles dervid förblifva; börande dock, hvad för skolstyrelsen blifvit föreskrifvet, anses ålägga den eller dem, som på hvart serskildt ställe öfver barnundervisningen äga behörigt inseende. Kongl. Mai:t förblifver Rikets Ständer med all Kongl. Nåd och ynnest städse välbevågen. Datum ut supra. CARL JOHAN. P. E. Heurlin. BorgareStåndet. Hr Poatrs anförande i Borgareståndet den 30 Jannuarij, rörande allmogen i Dalarne. I Redan uti 4822 års fem-års berättelse erkände landshöfdingen öfver Stora Kopparbergs Jän, att agammalt Svenskt alfvar och okonstlads seder bafva bättre bibehållit sig i Dalarne, än annorstädes; att Dalalimogens frihetskänsla yttrar sig i lugn vaksamhet för egna rättigheter, icke i knot och afund öfver andras lyckligen vunna fördelar eller i barm mot den samfundsordning som skyddar dem; att man svårligen kunde föreställa sig en menigbet med innerligare känsla för leglig ordning ech med stadigåre aktning för domare och styresmän, från de högste till de lägste; och att umder tie år och deribland tvänne; då en allmän nöd kunnst leda till förtviflan, landshöfdingen icke, vid ett enda tillfälle erfarit hos denna allmoge någon trotsighet mot lag och lagliga befallningar Det skulle väl lyckas, att det folk, om hvilket ett så hedrande vittnesbörd, för 48 år sedan, yttrades af en embetsman, som städse åtnjutit Kenungens förtroende, ech åt detsamma uppoffrat det dyrbaraste han egt, icke berde under em sednare tidrymd då brist, nöd och elände mer och mer rotfästeat sig i Dalarne och i hög grad förmörkat utsigterne för denna i flere bäuseenden venlottade ort, åt glömskan öfverlemnas af en regering, som med cfelkets belönandea kärlek till valspråk äger, under fortfarande fredslugn det yppersta tillfälle att egna betryckte umdersåtare sina omsorger och att i allmänhet ordna ech förbättra landets ekonomiska ställning. Det är imedlertid en bedröflig sanning, att den enda bjelp, regeringen hittills lemnat Dalallmogen, icke varit någon annan än den ögonblickliga, som väckes antingen medelst undsättningsspannmål från stafskontoret, eller med allmesor ur Konungens handksassa. Från sambhbällets höjder bar ännu ingen statsmannablick inskädat i det tillstånd af upplösning, hvilket närmat sig i samma mån som handeln inom denna provins antagit en onaturlig rigtning; priset på oundgängeligaste lifsmedel uppjagats i det orimliga, skuldsättningar öfverskridit alla gränser, jordegendomar i saknad af köpare sjunkit till vanvärde, och flockar af betltlande dalfamiljer öfversvämmat angränsande landskap. Konungen besökte personligen Falun år 4837 i Oktober. Äfven då var Dalarne hemsökt af allmän missvex!; — äfven då vittnade landskancelliets diarier om ailt mer sig bopande utmätningar; men i de tal, som hållas till Konungen, kunde naturligtvis ingen skildring derom förekomma! sådan skola, att, hvad undervisningen angår, lyda! ningen redan är serskildt stadgadt, må äfven fram-! 42:9 Enskild skola må af man eller qvinna inDen olycksaliga vanan att i fråga om landets inre ; tillstånd utsira sannisgen med diktens blommor lj visade här sin förderfliga verkan. Nöden inom Dalarne växte under loppet af 4838 till den grad, att den på Bågra ställen hotade med hungersdödens rysligheter; ett tillstånd så mycket eftertänkligare, som hos de bästre lottade oförmågan att räcka de olyckliga en skärf, föranlät många att för dem tillsluta sina portar. Nu framträdde Erkebiskop Waliin med lika kraftiga som bevekande uppmaningar till den enskilda välgörenheten. Den påräknvade fäljden deraf kunde icke länge uteblifva och vyfda utöfyer förboppningarne voro de bjelpsändningar, som tillströmmade Dalallmogen från Stockholm och landsorterne. Det låter otroligt. men är likväl ebestridligt, att Erkebiskop Wallins storsipnade handling var nära att ådraga honom regeringens misshag. Fråga var om ingenting mindre än att gifva honom en offentlig dementi, och endast ur sådan synpunkt är en förklaring möjlig öfver regeringens, äfven för Konungens BofaliBingshafvande i Stora Kopparbergs län, förnärmande steg, att i April 4838 skicka en Konungens ordonance-officer till Falun, i ändamål att inbemta grunder för ett cberiktigande, af berättelserna om Dalallmogens förtviflade belägenhet. M:tionären, som vid denna tidpunkt hade tillfälle att upplysa Erkebiskop Wallia om vigtiga härmed gemenskap ägande sakförhållanden, äger ännu att tillgå ojäfaktige bevis för sine uppgifter. Hvad, som, vid öfvervägande om ställningen inom Dalarne, påkallade serdeles uppmärksamhet, är styrelscps förbiseeede af den tunga, som tusentals tiggare derifrån åstadkomma för närmast belägne provinser, mot hvilkas hjelpgifvande innevånare det verkligen innebär en grym förnärmelse att vid fråga om styrelsens bedömande af Dalfoikets belägenhet intet afseende blifvit fästadt vid det, bögsta graden af nöd utmärkande förhållande, att en ansenlig del af detta folk, under vissa årstider, flockvis utvandrar för att, utom länet, söka sitt uppehälle genom andras frivilliga bidrag. mannen Svedelius, för tvänne år sedan i tidninframlade en statistisk öfversigt af jordbeskattningen i Dalarne, fick bemälde kyrkoherde för detta sitt tillgörande emottaga tillrättavisning itidningsartiklar, affattade i en ton af bitterhet och missbelåtenhet, som gjorde deras efliciella ursprung omisskänneligt. När Kyrkoherden i Mora, ruvarande riksdagscarne yttrade sig om Dalallmogens nöd och dervid Året 4839 inträdde med alla de förboppningar, som allenast den nydansde fattigvårdskommiltcenr kunde inocifva. Incen hetviflade. att från Nalarne