hafva öfverinseende öfver alla skolan rörande an-
gelägenheter.
rättas, likväl efter föregången anmälan hos försam-
lingens skolstyrelse, hvilken icke äger vägra bifall
dertill åt någon välfrejdad person; kommande en
under skolstyrelseus öfverinseende.
-43:0 Klockare och skollårarebefattningarne må,
der så ske kan och församlingen det önskar, kun-
na förenas, i hvilket fall skolläraren skall, utom
klockarelönen, åtnjuta åtminstone 40 t:r spanmål
årligen, jemte läsepenningar.
14:0 I de städer och orter, der om folkundervis-
deles dervid förblifva; börande dock, hvad för skol-
styrelsen blifvit föreskrifvet, anses ålägga den eller
dem, som på hvart serskildt ställe öfver barnun-
dervisningen äga behörigt inseende.
Kongl. Mai:t förblifver Rikets Ständer med all
Kongl. Nåd och ynnest städse välbevågen. Datum
ut supra.
CARL JOHAN.
P. E. Heurlin.
BorgareStåndet.
Hr Poatrs anförande i Borgareståndet den 30
Jannuarij, rörande allmogen i Dalarne. I
Redan uti 4822 års fem-års berättelse erkände
landshöfdingen öfver Stora Kopparbergs Jän, att
agammalt Svenskt alfvar och okonstlads seder baf-
va bättre bibehållit sig i Dalarne, än annorstädes;
att Dalalimogens frihetskänsla yttrar sig i lugn
vaksamhet för egna rättigheter, icke i knot och
afund öfver andras lyckligen vunna fördelar eller
i barm mot den samfundsordning som skyddar dem;
att man svårligen kunde föreställa sig en menig-
bet med innerligare känsla för leglig ordning ech
med stadigåre aktning för domare och styresmän,
från de högste till de lägste; och att umder tie år
och deribland tvänne; då en allmän nöd kunnst
leda till förtviflan, landshöfdingen icke, vid ett
enda tillfälle erfarit hos denna allmoge någon trot-
sighet mot lag och lagliga befallningar Det skul-
le väl lyckas, att det folk, om hvilket ett så he-
drande vittnesbörd, för 48 år sedan, yttrades af
en embetsman, som städse åtnjutit Kenungens för-
troende, ech åt detsamma uppoffrat det dyrbaraste
han egt, icke berde under em sednare tidrymd då
brist, nöd och elände mer och mer rotfästeat sig i
Dalarne och i hög grad förmörkat utsigterne för
denna i flere bäuseenden venlottade ort, åt glöm-
skan öfverlemnas af en regering, som med cfel-
kets belönandea kärlek till valspråk äger, under
fortfarande fredslugn det yppersta tillfälle att
egna betryckte umdersåtare sina omsorger och att
i allmänhet ordna ech förbättra landets ekonomi-
ska ställning. Det är imedlertid en bedröflig san-
ning, att den enda bjelp, regeringen hittills lemnat
Dalallmogen, icke varit någon annan än den ö-
gonblickliga, som väckes antingen medelst und-
sättningsspannmål från stafskontoret, eller med all-
mesor ur Konungens handksassa. Från sambhbällets
höjder bar ännu ingen statsmannablick inskädat i
det tillstånd af upplösning, hvilket närmat sig i
samma mån som handeln inom denna provins an-
tagit en onaturlig rigtning; priset på oundgängeli-
gaste lifsmedel uppjagats i det orimliga, skuldsätt-
ningar öfverskridit alla gränser, jordegendomar i
saknad af köpare sjunkit till vanvärde, och floc-
kar af betltlande dalfamiljer öfversvämmat angrän-
sande landskap.
Konungen besökte personligen Falun år 4837 i
Oktober. Äfven då var Dalarne hemsökt af all-
män missvex!; — äfven då vittnade landskancelli-
ets diarier om ailt mer sig bopande utmätningar;
men i de tal, som hållas till Konungen, kunde
naturligtvis ingen skildring derom förekomma!
sådan skola, att, hvad undervisningen angår, lyda!
ningen redan är serskildt stadgadt, må äfven fram-!
42:9 Enskild skola må af man eller qvinna in-
Den olycksaliga vanan att i fråga om landets inre ;
tillstånd utsira sannisgen med diktens blommor lj
visade här sin förderfliga verkan. Nöden inom
Dalarne växte under loppet af 4838 till den grad,
att den på Bågra ställen hotade med hungersdö-
dens rysligheter; ett tillstånd så mycket eftertänk-
ligare, som hos de bästre lottade oförmågan att
räcka de olyckliga en skärf, föranlät många att
för dem tillsluta sina portar. Nu framträdde Er-
kebiskop Waliin med lika kraftiga som bevekan-
de uppmaningar till den enskilda välgörenheten.
Den påräknvade fäljden deraf kunde icke länge u-
teblifva och vyfda utöfyer förboppningarne voro de
bjelpsändningar, som tillströmmade Dalallmogen från
Stockholm och landsorterne. Det låter otroligt.
men är likväl ebestridligt, att Erkebiskop Wallins
storsipnade handling var nära att ådraga honom
regeringens misshag. Fråga var om ingenting min-
dre än att gifva honom en offentlig dementi, och
endast ur sådan synpunkt är en förklaring möjlig
öfver regeringens, äfven för Konungens Bofali-
Bingshafvande i Stora Kopparbergs län, förnär-
mande steg, att i April 4838 skicka en Konun-
gens ordonance-officer till Falun, i ändamål att
inbemta grunder för ett cberiktigande, af berättel-
serna om Dalallmogens förtviflade belägenhet. M:-
tionären, som vid denna tidpunkt hade tillfälle att
upplysa Erkebiskop Wallia om vigtiga härmed ge-
menskap ägande sakförhållanden, äger ännu att
tillgå ojäfaktige bevis för sine uppgifter. Hvad,
som, vid öfvervägande om ställningen inom Da-
larne, påkallade serdeles uppmärksamhet, är sty-
relscps förbiseeede af den tunga, som tusentals tig-
gare derifrån åstadkomma för närmast belägne
provinser, mot hvilkas hjelpgifvande innevånare
det verkligen innebär en grym förnärmelse att vid
fråga om styrelsens bedömande af Dalfoikets be-
lägenhet intet afseende blifvit fästadt vid det, bög-
sta graden af nöd utmärkande förhållande, att en
ansenlig del af detta folk, under vissa årstider,
flockvis utvandrar för att, utom länet, söka sitt
uppehälle genom andras frivilliga bidrag.
mannen Svedelius, för tvänne år sedan i tidnin-
framlade en statistisk öfversigt af jordbeskattnin-
gen i Dalarne, fick bemälde kyrkoherde för detta
sitt tillgörande emottaga tillrättavisning itidnings-
artiklar, affattade i en ton af bitterhet och miss-
belåtenhet, som gjorde deras efliciella ursprung o-
misskänneligt.
När Kyrkoherden i Mora, ruvarande riksdags-
carne yttrade sig om Dalallmogens nöd och dervid
Året 4839 inträdde med alla de förboppningar,
som allenast den nydansde fattigvårdskommiltcenr
kunde inocifva. Incen hetviflade. att från Nalarne