Herr Landshöldiagen obentligen och 1 lagens namn tilltalat folkmassan, med antydan, att, vid äfventyr att se makt använd, skingra sig, hvilket dock bief utan påföljd, och mot skymningen föranledde tulltjenstemänneas förflyttande under Husareskort till högvakten vid stora torget, dit folksariingen äfven förfogade sig under ett fortsatt oljud och hurrande, samt under kastoing af isbitar, snöbollar och sten mot husarerne elter de inom deras leaer gående tulltjenstemän. Efter ankomsten till torget fortsatte pöbela sitt oljud och hurrande, som hade till första påföijd, att den redan betydliga folkmassan klockan 8 om safionen nära fördubblats, och hade man äfven hört ett pistolskott aflossas från folkt-; kopen. i Omkring denna tid förnyade Landsköfdingen sin befallning åt folket, att före kl. 9 skingra sig. Denna uppmaning blef lika litet hörsammad, som någen af de många föregående; oljudet fortfor och beaöken på en närliggande krog tycktes biifva tätare, sedan der, eniigt rykte, starka drycker förtärdes och betaltes med penningar, som af okände så kalisde bättre personer utdeltes. Hurrandet: och eljudet ökades, och en och annan kastning af isbitar och tegelsten, som hemtades från gårdsrummet innanför krogen, förmärktes. Omkring kl. 40 på aftonen kastades mot högvakten isbitar cch ste-: nar på en gång till den myckenhet, att pöbelns afsigt ögonskenligen var, att våldfora den der fram-: för uppställda trupp af Artilleriet och Husarerne, och hvarvid flere militärpersoner träffades. General-Majoren Edenabjeim, som härom erhöll rapport, . befallde Husarerne att skingra folket, hvilket ock genast verkställdes med den framgång, alt torget! blef tomt. Man borde nu skäligen vänta sig, att! en folksamling som erhållit flerfaldiga varmingar och befallningar af Konungens befalliningshafvande att åtskiljas, skulle, sedan den såg beväpnad styrka användas, genast återvända till sina hem; men tvertsmot, så fortfor den att trotsa lagarne och således sjelf förklara sig som upprorsstiftare och delade sig i flera hopar, hvaraf en, till betydligt antal, begaf sig till Handianden Bergströms hus, der den förhöll sig såsom Herr Landshöfdingens ofvannämnde skrift (lit. A) antyder. Dessa folksamlin-: gar kunde nu mera icke anses annorlunda än gåsom högst oloflige och vara af den beskaffenhet, att de med våld bordo skingras och de brottslige gripes. Den del deraf, som bemäktigat sig Bergströms portgång, tillät sig att med sönderbrutna bräder anfalla förbipatrullerande befäl och trupp af Husa-j rerne, som hade ordres att skingra dem. Jag hbade heia aftonen, utom från ki. 7 till 8, då jag, i egenskap al min majorstjenstgöring, visiterat rege-! mentets kommeaderingar i stallarne och kasernen, uppehållit mig vid högvakten, för att afvakta ordres, och hade således äfven varit ögonvittne will! allt hvad som förefallit. När jeg erhöll Hr Öfverkommendantens befallning av åtfölja piketen, lät jag denna marchera med fälld bajonett mot den u-l. tanför Bergströms öppnade port stående, med bräd-: stuapar beväpnade foltsemlingen, som kastade sten ! på den arryckande truppen och derefter genast! dros sig in:i portsåvgen och tillslöt porten efier sig. men hvilken af truppen åter råed lätthet öppnades, hvarefier jag befalide, att de upprorisre ekul-! te gripas, hvilket ock verkställdes med 3 personer, sora afsändes till bögvakten; de öfrige af våldsverkarne försvunno i de mörka trappgängarne och an-: norstädes, der jag ej fonn det lämpliat att eftersöka dem, heldst något viterligare våld nu icke förspordes. Vid piketens inryckande i portgången var jag bakom densamma och kunde således ej genast izkomma i gårdsrummet,men så snart detta lät sig göra och jag varseblifvit, att gården var tom, befallde jag piketen att draga sig tillbaka åt gatan. Hela uppträdet i Bergströms gård varade blott några få minuter. Att den vidtagna åtgärden haft åsyftade påföljder visade sig genast, emedan denna folksamling ej vidare afhördes. Att Handelsmannen Bergström vid detta tilifälie skall hafva fått ett bajonetstyng är mig alldeles obekant, och har jag aldrig befallt någon att honom våldföra; men om kan haft den oförsigtigheten, att vid ett dylikt tillfälle inblanda sig med våldsverkarne, så är det något, som jag hvarken kunnat förutse eller förekomma. För patrullen kunde hvem som heldst angifva sig som tusvärd, helst det var mycket mörkare i den af höga byggnader omgifna gården, än på gatar. Det är dessutom flere anledningar, att Hr Bergström kunde förvänta sig militärisk handräckvirg, för ati rensa hans gård från våldsverkare, helst en person varit vid högvakten och besärt handräckning för att utvisa folket ur nämnde gård. Om denna person varit Bergström sjelf, hvartill mycken anledniog finnes af den i stämningen uppgirna omständighet, att Bergström just återkommit straxt före patrullens ankomst, eller icke, kan först genom vittnesförhören utrönas. Genom det att Bergströms portgång från början blifvit med uppendart våld intagen, så var ock medborgerliga säkerbeten i fara; da befallande beböfde således ej afvakta någon enskild reqvisition af skydd, utan heldre, såsom pu skett, opåmint lemna sådant, hvilket det Kongl. Cirbuläret af den 314 Oktober 1810 anbefsller och tydligen föreskrifver dylika åtgärder för alt friåa och skydda både den enskilda och allmänna säkerheten, samt således, om sådant nödigt är, möta våld med våld.) Hvad jag nu haft äran anföra äro de anledningar, som förmån mig att Jåta beväpnad styrka intränga i Herr E. öms gårdsrum. Au jag dervid skulle byst några enskilda afsigter, eller att jag velat tillstädja ett enskildt våld, hvarvid ett mordförsök sättes i fråga, mot Hr Bergström, en person som ända till detta tillfälle varit mig alldeles obekant, är så högst orimligt, att jag deromot endast kan uppmana Hr Bergström, att vid laga ansvar bevisa den mot mig gjorda förnärmande angifvelsen. Äfvenledes yrkar jag, alt Hr Bergström måtte lagligen bevisa det sanningslösa tillmälet, att jag skolat lofva eller tilldela Artilleristen Fält 24 sk. Bko för dess -hjeltemod, som orden falla, Hära? tyckes nu vara tydligt, att Artilleri-piketen i allmänhet och hvarje individ deraf icke gjort annat än sin skyldighet. då den, för att skydda enskild och allmän säkerboat, förföljt en olollig folksamling på en terräng, som den seånare med våld intagit samt dessutom, gerom föregcående handlingar, utöfvat buller och våld. Tillämpmingea af Tienstgörings-reglementets 2:a Del, 5 Kap. S 99 Mom. 6, och S 400 Mom 4, 2, 3, 4 måste bär hafva varit på silt rätta ställe, då den skett mot en del af ——— 2 ) Bed. har ej tillgång för ögonblicket till detta Cirkulär och det hade således varit önskligt om en afskrift der