ee Mm on a a ov den, och förförande dem, som kunnat göra henne motstånd. Och detta mål, numera upptäckt af aila, detta mål, hvilket allt annat blifvit underordnadt, för hvilket allt blifvit uppoffradt, lardeis makt, dess lycka, till och med dess: ära, är icke något annat, man tillstär det sjelf, än absolutismen, kontrarevolutionen, dolda under en skenbar yttre frihet. Ty hvad är det man i sjelfva verket eftersträfvar tillintetgöra eller eiudera all verklig kontroll på konungaväldet, att deri kunna tvinga styrelsen af alla affärer, tjenare, hallade ministrar, en kammare, så underordnad att den i verkligheter icke är ancat än en konselj, ja till ech med denna titel är för hög, ty man upprets af till och med dess mest hofsamma och ödmjuka föreställningar, och mean sträfvar ati göra andra kammaren till hvad man gjort af pärs-kammaren, ett regisiratskontor, en machin att voiera budgeten, såsom förra ministeren tydligen ådagalade och hofvets press än i dag predikar. Den långa frårvaron af en verklig styrelse, omöiligbeten, i hvilken man sedan eti par månader befinner sig att formera en sådan, nödvändigheten att lefva på tillsvidare-åtgärder och för dagen, bar ingen annan orsak, och denna orsak, oskiljaktig från den närvarande ordningen eiler oordninger, skall aldrig upphöra att återföra samma verkningar, ända till dess en bufvudförändring i landets politiska belögenbet inträffar. Hofvet vill hvad kammaren, så stor än ledamöternas individuella mjukhet än må vara, icke kan vilj3, såsom korps; ty den kan såsom korps icke undvika att vara den, visserligen högst ofullkoxoliga, men ändock åtminstone menade representanten af demokratie, eller af hel: folket, icke undvika att i alla afseenden vara den första makt i staten, och således icke helI I ler att bebålia den suveräna makt den i sjelfval verket eger, i trots af de konstitutionella fiktionerna. Men hvad kammaren sålunda, såsom högsta makten, måste vilja, det kan hofvet åter icke vi!ja, ty det sträfvar äfven efter suveräniteten, förutan hvilken det könner, att det är ingenting, och att dess existens betydligt skulle äfventyras. Hvad behöfva vi, skulle landet snart fråga, ett öfverhödigt och betungande bjulverk i cen politiska organisationen. Det är således fullkomligt konsegqvent af bofvet, då det, för att ej synas onyttigt och till binder, bemödar sig att eröfra högsta makten, den kammaren äfven vill bebålla, emedan hon utan denna också är ingenting. Och ehbved kammaren eller hofvet blir den segrande i denna strid på Hf och död, måste utgången mnödvöndigt medföra en radikal förändring i statens konstitution, emedan en af de konstitutionella makterna dervid nödvändigt måste gå under. Men låtom oss uppställa frägan i samma termer, som de båda rivaliserande makterna begagna. Kammaren säger oss genom koalitionen: Konungen skall regera och icke styra.n Hofvet säger: cKonupgen skall både regera och siyran Om konungen både regerar och styr, äro ju ministrarne blott verktyg, som verkställa hvad han beslutit, utan att sjelfva någonsin kunna besluta något eller vägra att verkställa konungens beslut, i motsatt fall vore det de, som siyrde, och icke konungen. Mea om ministrarne sålunda hafva blott en passif roll i styrelsen, om deras funktioner inskränka sig till att verkställa konungens order, så hade kammaren intet skäl att önska en ministerförändring, ty denna skulle icke medföra någon förändring i styrelsesystemet, ty detta tillhör ju då icke ministrarne, hvilka gå bort, uior konungen, soma blir qvar. Kammaren har lika litet skäl att begagna sin!s irflytelse för att förmå konungen att aflägsna sina ministrar. Ty dels vore det orimligt, att den, som med rätta styr, icke skulle äga fritt välja sina agenter, och dels skulle den åtgärden, att betzga honom de agemter, för hvilka han bar förtroende, och påtvinga bonom andra, som ej ägde det, leda till styrelsens desorganisation, göra den omöjlig, med ett ord, införa anarkien. Hverje annat medel kammaren ville försöka, vare sig till att lägga hinder i vägen för koavnsamakten, att tvinga den öfvergifva silt politiska system eller modifiera det emot sin öfvertygelse, skulle vara lika oförenligt med rättigheten att styra, Om man vill anse denna tillböra konungen ensam: det skulle hafva samma orimliga följder och på samma sätt leda till anvarki. At: tillerkänna konungen rättigheten att styra, och på samma gång begära, stt ban skall styra icke enligt sitt förstånd och sin vilja, utan enligt kammerens, är ett gyckel med sunda förnuftet, en motsägelse, som går ända till ytterYighet; det är att säga, att konungen befaller och tyder på samma gång och i samma bänseende. Men i det ögonblick konungen både styr och regerar, är kammaren icke mer en makt, den förvandlas då sjelf till en af hans attributioner, till -— oAR GG RK mr KS KL SS TT AR SR AR