ee Mm on a a ov
den, och förförande dem, som kunnat göra hen-
ne motstånd. Och detta mål, numera upptäckt
af aila, detta mål, hvilket allt annat blifvit un-
derordnadt, för hvilket allt blifvit uppoffradt,
lardeis makt, dess lycka, till och med dess:
ära, är icke något annat, man tillstär det sjelf,
än absolutismen, kontrarevolutionen, dolda under
en skenbar yttre frihet.
Ty hvad är det man i sjelfva verket efter-
sträfvar tillintetgöra eller eiudera all verklig kon-
troll på konungaväldet, att deri kunna tvinga
styrelsen af alla affärer, tjenare, hallade mini-
strar, en kammare, så underordnad att den i
verkligheter icke är ancat än en konselj, ja till
ech med denna titel är för hög, ty man uppre-
ts af till och med dess mest hofsamma och
ödmjuka föreställningar, och mean sträfvar ati
göra andra kammaren till hvad man gjort af
pärs-kammaren, ett regisiratskontor, en machin
att voiera budgeten, såsom förra ministeren
tydligen ådagalade och hofvets press än i dag
predikar. Den långa frårvaron af en verklig
styrelse, omöiligbeten, i hvilken man sedan eti
par månader befinner sig att formera en sådan,
nödvändigheten att lefva på tillsvidare-åtgärder
och för dagen, bar ingen annan orsak, och den-
na orsak, oskiljaktig från den närvarande ord-
ningen eiler oordninger, skall aldrig upphöra att
återföra samma verkningar, ända till dess en
bufvudförändring i landets politiska belögenbet
inträffar.
Hofvet vill hvad kammaren, så stor än le-
damöternas individuella mjukhet än må vara,
icke kan vilj3, såsom korps; ty den kan såsom
korps icke undvika att vara den, visserligen
högst ofullkoxoliga, men ändock åtminstone me-
nade representanten af demokratie, eller af hel:
folket, icke undvika att i alla afseenden vara
den första makt i staten, och således icke hel-
I
I
ler att bebålia den suveräna makt den i sjelfval
verket eger, i trots af de konstitutionella fik-
tionerna.
Men hvad kammaren sålunda, såsom högsta
makten, måste vilja, det kan hofvet åter icke
vi!ja, ty det sträfvar äfven efter suveräniteten,
förutan hvilken det könner, att det är ingenting,
och att dess existens betydligt skulle äfventyras.
Hvad behöfva vi, skulle landet snart fråga, ett
öfverhödigt och betungande bjulverk i cen po-
litiska organisationen.
Det är således fullkomligt konsegqvent af bof-
vet, då det, för att ej synas onyttigt och till
binder, bemödar sig att eröfra högsta makten,
den kammaren äfven vill bebålla, emedan hon
utan denna också är ingenting. Och ehbved kam-
maren eller hofvet blir den segrande i denna
strid på Hf och död, måste utgången mnödvön-
digt medföra en radikal förändring i statens
konstitution, emedan en af de konstitutionella
makterna dervid nödvändigt måste gå under.
Men låtom oss uppställa frägan i samma termer,
som de båda rivaliserande makterna begagna.
Kammaren säger oss genom koalitionen: Ko-
nungen skall regera och icke styra.n
Hofvet säger: cKonupgen skall både regera
och siyran
Om konungen både regerar och styr, äro ju
ministrarne blott verktyg, som verkställa hvad
han beslutit, utan att sjelfva någonsin kunna
besluta något eller vägra att verkställa konun-
gens beslut, i motsatt fall vore det de, som siyr-
de, och icke konungen.
Mea om ministrarne sålunda hafva blott en
passif roll i styrelsen, om deras funktioner in-
skränka sig till att verkställa konungens order,
så hade kammaren intet skäl att önska en mini-
sterförändring, ty denna skulle icke medföra
någon förändring i styrelsesystemet, ty detta
tillhör ju då icke ministrarne, hvilka gå bort,
uior konungen, soma blir qvar.
Kammaren har lika litet skäl att begagna sin!s
irflytelse för att förmå konungen att aflägsna
sina ministrar. Ty dels vore det orimligt, att
den, som med rätta styr, icke skulle äga fritt
välja sina agenter, och dels skulle den åtgärden,
att betzga honom de agemter, för hvilka han
bar förtroende, och påtvinga bonom andra, som
ej ägde det, leda till styrelsens desorganisation,
göra den omöjlig, med ett ord, införa anarkien.
Hverje annat medel kammaren ville försöka,
vare sig till att lägga hinder i vägen för ko-
avnsamakten, att tvinga den öfvergifva silt po-
litiska system eller modifiera det emot sin öf-
vertygelse, skulle vara lika oförenligt med rät-
tigheten att styra, Om man vill anse denna till-
böra konungen ensam: det skulle hafva samma
orimliga följder och på samma sätt leda till a-
nvarki.
At: tillerkänna konungen rättigheten att styra,
och på samma gång begära, stt ban skall styra
icke enligt sitt förstånd och sin vilja, utan en-
ligt kammerens, är ett gyckel med sunda för-
nuftet, en motsägelse, som går ända till ytter-
Yighet; det är att säga, att konungen befaller och
tyder på samma gång och i samma bänseende.
Men i det ögonblick konungen både styr och
regerar, är kammaren icke mer en makt, den för-
vandlas då sjelf till en af hans attributioner, till
-— oAR GG RK mr KS KL SS TT
AR SR AR