får den nyskapade i sin fama oeh slår sin blås mantel comkring hans väsena, pysslande mn toderligt om honom och beundrade hans lilla hufvud, hans vackra lockar, hans fina ögon bryn. Men Raphael låter henne icke stilla sin nyfikenhet, utan skyndar på att de måtte binna till ljusets elfver långt derifrån, innan den späda Ferrando slår upp sina ögen, så att han ej måtte få kasta en enda blick tillbaka på Michaels brunn, cOch minnas sig, förrän han vuxit har till kraft af lamm. Denna dikt är i vissa afseenden måhända der bästa af författarens produktioner i den mystiska och rent fantastiska genren. Äfven den lider visserligen af en viss dunkelhet och tvetydighet i sin sammansättning, och det skulle tvifvelsutan vara svårt att i få ord med logisk bestämdhet framlägga den enhet och grundtanke, som man föreställer sig skall verkligen genomgå ett opus med så dogmatiskt utseende som detta. Fanarias uppträdande som Uhmael är föga motiveradt, och det är och blir en gåta, om hon med sin beredvillighet att uppfylla Brunos önskan i sjelfva verket åsyftat någon hämnd; åtskilligt talar visserligen derför, men annat, såsom Michaels karakter, mera miskundsam och vänlig, än frånstötande, äfvensom sedermerå den sällhetsbringande utgången af hans verk, tyckes åter stå i strid dermed. Detta, som är af en relativt mindre vigtighet, må imedlertid få anföras såsom ett bevis bland många på författarens böjelse att ständigt tala i halfva ord och att, om man så får säga, 2bbreviera sina tankar, hvilket väl kan både vara vigt och ge en chiffer-likt inbunden och djupsinnig. fysionormi åt äfven det vanliga, men som, strängt taget, måste i fråga om ett konstverk förvisas som något halft, ofärdigt, haltande, med ett ord, såsom en obestridlig skavank. Detta om styckets brister. Men man måste å andra gidan tillerkänna det stora förtjenster, i afseende på det lifliga och målningssköna af särskilda bilder, det ömsom gigantiskt kraftiga, eldiga, storartade, ömsom etheriskt gratiösa i serskilda penseldrag. Uhmaels beskrifning på jätten Michael, hur han, när han ställer sin fot på verldens ena kant, bringar hela universum ur sin jemvigt, men åter, när allt är på vägen till afgrundsfall, sätter allt i ordning och jemnvigt med sitt finger, hur hans ena vinges snibb i flygten skymmer undan för oss härnere vår hala himmels dag och Jjus, men bur med nästa vingslag ljuset åter comblommar oss med svärmisk, allsvåldig lust; detta är af det förra, det grandiosa slaget, eit drag, vid sidan hvaraf hela vår poetiska litteratur eger att uppvisa ganska få exempel af lika genuin och naturlig storbet. Den sista scenen, der Raphael uppväcker Ferrando till ett nytt lif, är åter af det sednare eller gratiösa och luftiga slaget en verkligen oöfverträfflig teckning. Det är en fantasi af den mest delikata touche, det mest oskuldsfulla och intagande köketteri. Sjelfva versen är för öfrigt allt igenom hela detta poem vårdad mer än vanligt hos denne författare, och ocegentliga uttryck och ordsammansättningar äro bär få. : 0. 0. j j j