får den nyskapade i sin fama oeh slår sin blås
mantel comkring hans väsena, pysslande mn toder-
ligt om honom och beundrade hans lilla huf-
vud, hans vackra lockar, hans fina ögon bryn.
Men Raphael låter henne icke stilla sin nyfi-
kenhet, utan skyndar på att de måtte binna till
ljusets elfver långt derifrån, innan den späda
Ferrando slår upp sina ögen, så att han ej måt-
te få kasta en enda blick tillbaka på Michaels
brunn,
cOch minnas sig, förrän han vuxit har
till kraft af lamm.
Denna dikt är i vissa afseenden måhända der
bästa af författarens produktioner i den mysti-
ska och rent fantastiska genren. Äfven den li-
der visserligen af en viss dunkelhet och tvety-
dighet i sin sammansättning, och det skulle
tvifvelsutan vara svårt att i få ord med logisk
bestämdhet framlägga den enhet och grund-
tanke, som man föreställer sig skall verkligen
genomgå ett opus med så dogmatiskt utseende
som detta. Fanarias uppträdande som Uhmael är
föga motiveradt, och det är och blir en gåta,
om hon med sin beredvillighet att uppfylla
Brunos önskan i sjelfva verket åsyftat någon
hämnd; åtskilligt talar visserligen derför, men
annat, såsom Michaels karakter, mera miskund-
sam och vänlig, än frånstötande, äfvensom se-
dermerå den sällhetsbringande utgången af hans
verk, tyckes åter stå i strid dermed. Detta,
som är af en relativt mindre vigtighet, må
imedlertid få anföras såsom ett bevis bland mån-
ga på författarens böjelse att ständigt tala i
halfva ord och att, om man så får säga, 2b-
breviera sina tankar, hvilket väl kan både vara
vigt och ge en chiffer-likt inbunden och djup-
sinnig. fysionormi åt äfven det vanliga, men som,
strängt taget, måste i fråga om ett konstverk
förvisas som något halft, ofärdigt, haltande, med
ett ord, såsom en obestridlig skavank. Detta
om styckets brister. Men man måste å andra
gidan tillerkänna det stora förtjenster, i afseen-
de på det lifliga och målningssköna af särskilda
bilder, det ömsom gigantiskt kraftiga, eldiga,
storartade, ömsom etheriskt gratiösa i serskilda
penseldrag. Uhmaels beskrifning på jätten Mi-
chael, hur han, när han ställer sin fot på verl-
dens ena kant, bringar hela universum ur sin
jemvigt, men åter, när allt är på vägen till af-
grundsfall, sätter allt i ordning och jemnvigt
med sitt finger, hur hans ena vinges snibb i
flygten skymmer undan för oss härnere vår hala
himmels dag och Jjus, men bur med nästa
vingslag ljuset åter comblommar oss med svär-
misk, allsvåldig lust; detta är af det förra, det
grandiosa slaget, eit drag, vid sidan hvaraf he-
la vår poetiska litteratur eger att uppvisa gan-
ska få exempel af lika genuin och naturlig stor-
bet. Den sista scenen, der Raphael uppväcker
Ferrando till ett nytt lif, är åter af det sednare
eller gratiösa och luftiga slaget en verkligen oöf-
verträfflig teckning. Det är en fantasi af den
mest delikata touche, det mest oskuldsfulla och
intagande köketteri. Sjelfva versen är för öf-
rigt allt igenom hela detta poem vårdad mer
än vanligt hos denne författare, och ocegent-
liga uttryck och ordsammansättningar äro bär få.
: 0. 0.
j
j
j