AITViSL Hal VARUCI dig. cHvar är ack den, som himmelsvidt jag söker? när solen flyr, mia önskan blott sig öker, Rär solen gryr, jag än ej honom funnit, fast anden brunnit. 52 der huru han tröttar andeverldens regioner med sin syndiga suckan! Och vidare: aJag ser hans spår, hvarhelst en kraft:sig röjer, en blomma vissnar och ett ax sig böjer, uti den suck, jag drar, den luft jag andas, hans åskor blandas. När ... när så mycket starkt i hvarje åder af skapelsen och lifvet sig förråder, skall dock för allt jag finna ej en källa, — den dunkelt sälla ? Såsom den mera psalmbokfasta läsaren torde redan af det citerade finna, har författaren här haft den egna idden, att endast travestera en af Wallins vackraste psalmer i Svenska Psalmboken, numero 431. Förändringarna äro helt få; några hafva imedlertid nödvändigt behöfts, för att låta stycket kunna adresseras till en ond princip, eller, såsom Bruno kallar det, en afrisky, astark, ckraftig, i stället för till en god och mild, såsom hos psalmisten. I tredje seenen möter Ferrando en ny ande, Ulimael, till hvilken Han ställer samma fråga och bön, som till den förre. aFirs också Oadt ej,friskt och visst?, utropar han; jag tvifla börjat, om sjelf Satan finnes., eJag många väsenden har träffat, — andar, Viest djerfve, starkt emgjordade och dunkle, s.. men aldrig ränsin, nånsin en enda, så i sig rätt säkert, verkligt, fast, oföränderligt, fullkomligt sluter; ät utom sig han ej af annat skakats, — nn enda sjelfbeståndande jag såg ej, ej någon Satan ack! jag träffat hår. Uhmael kastar då slöjan tillbaka och uppenbarar sig för honom såsom den mördade Fanaria Ghismoodas hamn. Hon säger sig kunna föra honom till den han eftertrånar och ger honom anvisning på den mäögtiga .jetteanden Michael, af hvilken han skell vinna vidare svar på sina frågor och tvifvel. Bruno tvekar ett ögonblick, och tror att Fanaria med sitt ljufliga tal .endast vill bereda honom någon förrädisk hämnd. Men hennes ord hafva i sjelfva verket KFjrne Ers len väntan och aning, som 1200 motstå. Han begilver sig då först genom dunkla häckar och vidare i tväfbranta klyftor upp till spetsen af ett högt berg, der Miehael skall vara att träffa, sittande vid-föten af bimmelshöga palmer. Fjerde scenen visar oss averkarena inför den väldiga Michael. Brune, som på Fanarias:beskrifoing väntat sig i denna ande någonting fruktansvärdt och skakande; blir nu vid hans 2nblick — deri i stället endast mildhet och godhet-uppenbarar sig,— förstummad, så att han icke ensmägtar framföra sitt ärende. Michael känner ifaedlertid på förhand hans; chjertas. svallq ochs pekar på en löfeomvuxen grotta, der en källa skall ligga, i hvars djup han skall få skåda hvad hans tråvad söker. ; Se ned i källans spegelglas, o Bruno! der är det hamn, det väsen störtadt,färgstadt. Se nedåt djupt! När du ditt hufvudvsänker met källan, — märk! då höjer sig gestalten mot dig i spegeln. Det är den i lifveta Sch alla dödens nejder du har gökt. Bruho inser ieke — besynnerligt nog — att detta är en verklig hoax ef den store Michael, utan kastar sig längtansfull på knä vid källans svaria marmorrand och blickar dit ner. Uti femte scenen sitter ban der nu ensam, oaflålligt med stirrande ögon skådande ner i det speglande vatinet, Den omätliga böljan är hans eget fatäntag, tomma djupet hans hem,) och han utropar: cFaharia, du är hämnadt os . .Oänd.iga hungerns brand till intet tär mig, ändock är jag qvar, mig sjelf oändligt närer; en rasande öcken jag! den mat, jag äter, är mig. Nu gapande hemskt, jag eger sjelfva intet till 2 mat. Slutligen förbannar han både Ghismonda och sig sjelf; hvarefter han sjunker i ett medvetslöst tillstånd, danken löses i eviga glömskans himamel, ögat vaknar ej mer., Så anträffas han i sista scenen af engeln Raphael öch dess englinna Orni. Raphael, cbland englar. nämad att vara läkaren, tyder vid den na syn för sin himmelska maka eglömskans under,, som är Guds djupaste kraft till andens läkedom. Bruno har nu vunnit denna kraft att kunna vara osedd af sig sjelf,s och är bärefter bemfallen till Rapbatl, detta har vVårit meninged ef Michaels verk. Rapbael knäböjer då invid Ferrandes spöke och andas. påvdet; gestalten faller härvid till asks; engeln Uuppsamla detta stoft och agråter himmelskt, deröfver Då Raphaels tår faller på Brunos. aska, uppspi: rar derur ett blad, ur bladet en blomsterstän gel, från stängeln en knopp, och ur knoppel adet röda brämet af en nyfödd ros., I detsam ma ljuder hela parken afunderbara toner, firma mentet uppglimmar af tusen bloss, liksom vore e! rt a SR ee DD RE ee