AITViSL Hal VARUCI dig.
cHvar är ack den, som himmelsvidt jag söker?
när solen flyr, mia önskan blott sig öker,
Rär solen gryr, jag än ej honom funnit,
fast anden brunnit.
52 der huru han tröttar andeverldens regioner
med sin syndiga suckan! Och vidare:
aJag ser hans spår, hvarhelst en kraft:sig röjer,
en blomma vissnar och ett ax sig böjer,
uti den suck, jag drar, den luft jag andas,
hans åskor blandas.
När ... när så mycket starkt i hvarje åder
af skapelsen och lifvet sig förråder,
skall dock för allt jag finna ej en källa, —
den dunkelt sälla ?
Såsom den mera psalmbokfasta läsaren torde
redan af det citerade finna, har författaren här
haft den egna idden, att endast travestera en
af Wallins vackraste psalmer i Svenska Psalm-
boken, numero 431. Förändringarna äro helt
få; några hafva imedlertid nödvändigt behöfts,
för att låta stycket kunna adresseras till en ond
princip, eller, såsom Bruno kallar det, en afrisky,
astark, ckraftig, i stället för till en god och
mild, såsom hos psalmisten.
I tredje seenen möter Ferrando en ny ande,
Ulimael, till hvilken Han ställer samma fråga
och bön, som till den förre. aFirs också Oadt
ej,- friskt och visst?, utropar han; jag tvifla
börjat, om sjelf Satan finnes.,
eJag många väsenden har träffat, — andar,
Viest djerfve, starkt emgjordade och dunkle,
s.. men aldrig ränsin, nånsin
en enda, så i sig rätt säkert, verkligt,
fast, oföränderligt, fullkomligt sluter;
ät utom sig han ej af annat skakats, —
nn enda sjelfbeståndande jag såg ej,
ej någon Satan ack! jag träffat hår.
Uhmael kastar då slöjan tillbaka och uppen-
barar sig för honom såsom den mördade Fana-
ria Ghismoodas hamn. Hon säger sig kunna fö-
ra honom till den han eftertrånar och ger ho-
nom anvisning på den mäögtiga .jetteanden Mi-
chael, af hvilken han skell vinna vidare svar
på sina frågor och tvifvel. Bruno tvekar ett
ögonblick, och tror att Fanaria med sitt ljufliga
tal .endast vill bereda honom någon förrädisk
hämnd. Men hennes ord hafva i sjelfva verket
KFjrne Ers len väntan och aning, som
1200 motstå. - Han begilver sig
då först genom dunkla häckar och vidare i
tväfbranta klyftor upp till spetsen af ett högt
berg, der Miehael skall vara att träffa, sittande
vid-föten af bimmelshöga palmer.
Fjerde scenen visar oss averkarena inför den
väldiga Michael. Brune, som på Fanarias:be-
skrifoing väntat sig i denna ande någonting fruk-
tansvärdt och skakande; blir nu vid hans 2n-
blick — deri i stället endast mildhet och god-
het-uppenbarar sig,— förstummad, så att han icke
ensmägtar framföra sitt ärende. Michael kän-
ner ifaedlertid på förhand hans; chjertas. svallq
ochs pekar på en löfeomvuxen grotta, der en
källa skall ligga, i hvars djup han skall få skå-
da hvad hans tråvad söker. ;
Se ned i källans spegelglas, o Bruno!
der är det hamn, det väsen störtadt,färgstadt.
Se nedåt djupt! När du ditt hufvudvsänker
met källan, — märk! då höjer sig gestalten
mot dig i spegeln. Det är den i lifveta
Sch alla dödens nejder du har gökt.
Bruho inser ieke — besynnerligt nog — att
detta är en verklig hoax ef den store Michael,
utan kastar sig längtansfull på knä vid källans
svaria marmorrand och blickar dit ner.
Uti femte scenen sitter ban der nu ensam,
oaflålligt med stirrande ögon skådande ner i det
speglande vatinet, Den omätliga böljan är
hans eget fatäntag, tomma djupet hans hem,)
och han utropar:
cFaharia, du är hämnadt os . .-
Oänd.iga hungerns brand till intet tär mig,
ändock är jag qvar, mig sjelf oändligt närer;
en rasande öcken jag! den mat, jag äter, är mig.
Nu gapande hemskt, jag eger sjelfva intet till
2 mat.
Slutligen förbannar han både Ghismonda och sig
sjelf; hvarefter han sjunker i ett medvetslöst
tillstånd, danken löses i eviga glömskans hima-
mel, ögat vaknar ej mer.,
Så anträffas han i sista scenen af engeln Ra-
phael öch dess englinna Orni. Raphael, cbland
englar. nämad att vara läkaren, tyder vid den
na syn för sin himmelska maka eglömskans un-
der,, som är Guds djupaste kraft till andens
läkedom. Bruno har nu vunnit denna kraft
att kunna vara osedd af sig sjelf,s och är bär-
efter bemfallen till Rapbatl, detta har vVårit me-
ninged ef Michaels verk. Rapbael knäböjer då
invid Ferrandes spöke och andas. påvdet; gestal-
ten faller härvid till asks; engeln Uuppsamla
detta stoft och agråter himmelskt, deröfver
Då Raphaels tår faller på Brunos. aska, uppspi:
rar derur ett blad, ur bladet en blomsterstän
gel, från stängeln en knopp, och ur knoppel
adet röda brämet af en nyfödd ros., I detsam
ma ljuder hela parken afunderbara toner, firma
mentet uppglimmar af tusen bloss, liksom vore e!
rt a SR ee DD RE ee