ialade det år 4844 i terra ord i ett memoria till KejsarV Alexander: cPolen,, säger han, cger Ryssland den mäktigaste position, det största inflytande i Europa och närmar det till Berlins och Wiens portar samt till Rhen; men på det denna position måtte blifva en sanning, borde Polen ej blifva sjelfständigt, utan dess nationalitet fullkomligt öfvergå i den Ryska statskroppen. Osterrike och England kände djupt denna sanning, men deras bemödanden funno ej behörigt understöd af de andra kabinetterna, utan Pelen, Finland, Östersjön, länderna vid nedra Donau och Svarta Hafvet öfverlemnades åt det redan förut så mäktiga Ryssland, och Sachsen styckades inom Tyskiand.n aMan föreställe sig ett tillstånd i Europa, hvars återförnyande, om älven på annat sätt, icke hör till omöjliigheterna. Under trettioåriga kriget stod nästan hela Europa i vapen mot Osterrike och Bäjern ; de nordiska staterna, Danmark, Sverige, Holland, Frankrike och stundom äfven England. En lycklig omsiändighet inträffade för Österrike; det var den neutrala ställning Polen intog och i trots af alla insinuationer bibehöll. Sedan vapenhvilan mellan Sverige och Polen blifvit afslutad, sökte kardinal Richelisu på all: sätt förmå Polackarne, som då hade det bästa kavalleri, att åeltaga i kriget mot Österrike; han försäkrade Jem om Schlesien och andra eröfringar, ja, han lofvade till och med slutligen att upphöja Konung Sigismund på Tyska kejsarthronen; men allt förgäfves. Till största förundran för kardinalen, som ej begrep en sådan oegennyti2, nskränkte sig Polackarne, att erbjuda de unlan krigets olyckor flyktande Tyskarne en fristad i deras land. Hvad skulle väl nu ske under enabanda förhållanden? Skulle väl Ryssland vara lika ädelmodigt?Ryssland kan uppgifva förbund i Orienten, när de jeke mer gagna detsamma; det låter underhandlingarne i Kunstantinopel draga ut på tiden bäst de vilja, så länge dess intressen derigerom icke lida; det kan närma sig till England, ja, det kan till och med önska, att med England draga i fält mot Frankrikes bundsförvandt, Pasehan af Egypten, men derigenom skall det ej förlora ur sigte sina ändamål eller uppgifva sina planer och Konstantinopels ockupation torde ej vara den sista af dessa.n SRA SAINT ITPESENAD