ialade det år 4844 i terra ord i ett memoria
till KejsarV Alexander: cPolen,, säger han, cger
Ryssland den mäktigaste position, det största
inflytande i Europa och närmar det till Ber-
lins och Wiens portar samt till Rhen; men
på det denna position måtte blifva en sanning,
borde Polen ej blifva sjelfständigt, utan dess
nationalitet fullkomligt öfvergå i den Ryska
statskroppen. Osterrike och England kände
djupt denna sanning, men deras bemödanden
funno ej behörigt understöd af de andra kabi-
netterna, utan Pelen, Finland, Östersjön, län-
derna vid nedra Donau och Svarta Hafvet öf-
verlemnades åt det redan förut så mäktiga
Ryssland, och Sachsen styckades inom Tysk-
iand.n
aMan föreställe sig ett tillstånd i Europa,
hvars återförnyande, om älven på annat sätt,
icke hör till omöjliigheterna. Under trettio-
åriga kriget stod nästan hela Europa i vapen
mot Osterrike och Bäjern ; de nordiska sta-
terna, Danmark, Sverige, Holland, Frankrike
och stundom äfven England. En lycklig om-
siändighet inträffade för Österrike; det var den
neutrala ställning Polen intog och i trots af
alla insinuationer bibehöll. Sedan vapenhvilan
mellan Sverige och Polen blifvit afslutad, sökte
kardinal Richelisu på all: sätt förmå Polac-
karne, som då hade det bästa kavalleri, att
åeltaga i kriget mot Österrike; han försäkrade
Jem om Schlesien och andra eröfringar, ja,
han lofvade till och med slutligen att upphöja
Konung Sigismund på Tyska kejsarthronen;
men allt förgäfves. Till största förundran för
kardinalen, som ej begrep en sådan oegennyti2,
nskränkte sig Polackarne, att erbjuda de un-
lan krigets olyckor flyktande Tyskarne en fri-
stad i deras land. Hvad skulle väl nu ske un-
der enabanda förhållanden? Skulle väl Ryssland
vara lika ädelmodigt?- Ryssland kan uppgifva
förbund i Orienten, när de jeke mer gagna
detsamma; det låter underhandlingarne i Kun-
stantinopel draga ut på tiden bäst de vilja, så
länge dess intressen derigerom icke lida; det
kan närma sig till England, ja, det kan till
och med önska, att med England draga i fält
mot Frankrikes bundsförvandt, Pasehan af E-
gypten, men derigenom skall det ej förlora ur
sigte sina ändamål eller uppgifva sina planer
och Konstantinopels ockupation torde ej vara
den sista af dessa.n
SRA SAINT ITPESENAD