STOCKHOLM den 4 Februari:
Med det i gårdagsbladet omnämnda ryktet,
att Konungens rädgifvare skulle resignera, lärer
sjelfva verket förhålla sig så, att en längre
stunds deliberatioa derom. före sednaste kon-
seljen ägt rum mellan dem samtlige, hvillten
skall ledt till någon preliminär öfverenskom-
melse, ati de borde håla sig färdiga, men i-
medlertid afvakta tiden och se ett vidare u:p-
slag på. Riksdagen, innan de tego det sista af-
görande steget. Det är således ett slags hvi-
lande på hanen.
Under tiden ser det ut på vissa tecken. som
om fysionomien på samhällets höjder inom et
par dagar åter börjat att förändra sig. De
vackra. moderatiopen i Minervas Lördagsbla
synes hafva kostat alltför mycken ansträngning
åtminstone har den i dag gifvit rum för e
ilska, som äfvea i kamarillans. annaler icke ha
många motstysken; och om det bekanta kalt
geleet i den grytan ännw något litet fortfa
att vara lika gallblandadt oeh fräsa öfver, s
får man nog i nästa nummer af Minerva ige
de gamla städade benämnmingarne om Riksdags
männer al oppositionen vid förra Riksdager
af utrosskuskar,, cliberala lurkar, m. m.
Denna bittra barm, (som man, i parenthe
sagdt, till en viss grad måste förlåta den, änn
få dagar före Riksdagen, på sin fromgång s
säkra kamoarillan) utgjuter sig i dagens Minerv
i tredubbla portioner. Först och främst i e
fabel på vers, kallad ade uppriktigaste värna
nan Vi citera bär ett stycke:
Mot Konungs-Lejonet — i Fabeins tid —
Sig under-djuren satte upp till strid.
De ville icke mera lyda,
men alla
befalla,
och styra, hvar uppå sitt sätt,
med gapets anspråk, klornas rätt;
och lagar stifta, lagar tyda,
och Lejonet från bergets thron
få undan, utan all pardon.
De grinade och viste tändrens hot,
de röto, skällde, råmade sitt knot.
Att Lejonet i grund förstöra,
de beto,
de sleto -
Dess Råd, dess vakt i stycken först;
Sen sökte de med svält och törst
att herrskarkraften maktlös göra:
de stämde vattubäckens lopPs
och åto sjelf all föda opp.
När det ej bjelpte, men det Lejon stod
på klippan qvar, med oförfäradt mod,:
tryggt vid sin höjd och vid sin styrka,
då börja
de sörja
och sloka öron, släpa svans
och ge sig min af lugn och sans.
Da tänkte: hvad med våld vi yrka
ej lärer vinnas; men med list
vårt anslag lyckes skall, helt visst.
I- Har man sett en mera frenetisk målning
relen representation, samlad såsom ombud f