EN ÅTERBLICK PÅ DET FÖRFLUTNA, MED
AFEEENDE PÅ DET TILLKOMMANDE.
Artikeln XII.
JORDBRUKET, BERGSHANDTERINGEN OCH
SKOGSBEUSHÅLLNINGEN.
Vi hafva visat huru, med undantag af 1815
ars Riksdag, Rikets Ständer, alltsedan år 1809,
yrkat handelns, stadsnäringarnes och slöjdernas
emanciperande från de band, som hindra deras
utveckling. Regeringen, sem ofta sjelf förklarat
sig hylla öfvertygelsen om de friare åsigternas
företräde, har likväl vid tillämpningen aldrig
konseqvent följt dem; endast genom tillfälliga,
sällan allmänna, utan för enskilda fall partielt
vidtagna beslut, har hon någon gång hyllat des-
sa grundsatser, och undantagsstadganden i des-
sa tillåtelser och eftergifter åt några få klasser
eller individer emot grundlagens monopolie-för-
bjudande anda, som nödvändigt måste mer eller
mindre rubba de förhållanden, hvarpå de!öfrigas
flit och omtanka riktat sig, vålla enskildt lidan
de och allmän obelåtenhet. Det är en naturlig
följd af osäkerheten i näringslifvet, att den häm-
mar industrien, borttager hågen att anstränga
krafter och kunskaper, och förminskar medbor-
garens tillgifvenhet för ett samhälle, som af bo-
nom fordrar uppoffringar, utan att erbjuda ho-
nom fritt begagnande af alla lofliga medel för
sin bergning. Också hafva våra städer icke
vunnit den tillväxt och förkofran, som en tret-
tioårig fred bort erbjuda, under en period, då
de praktiska kunskaperna eljest så ansenligt ö-
kat arbetskrafterna genom nya uppfinningar,
machinerier, förbättrade slöjdmethoder o. s. Vv.
Ganska få deribland utvisa större välmåga och
lifligare rörelse än förut; och de, som under
kontinentalsystemets tid, såsom mellanpunkter
föriEnglands och Amerikas handel med Öster-
sjöländerna tillväxte med en förvånande hastig-
het, hafva återfallit till ungefär samma och
stundom sämre belägenhet, än på 1700:talet.
Sjöfarten har väl på de sista åren rönt en, e-
huru mot landtbefolkningens tillväxt icke mot-
svarande tillökning i en del stapelplatser . samt
de inuti landet vid sjöar och kanaler belägna
städerna; men den har på det hela aftagit: Stock-
holms samt Götheborgs högst betydligt.
Det är då icke underligt om äfven landets e-
gentligen så kallade modernäringar ej kunna vin-
na den förkofran, som har till vilkor ett till-
tagande behof af deras produkter, åtminstone
icke i samma förhållande som de producerande
klassernas eget antal tilltager. Der handeln ic-
ke genom ett fritt begagnande af alla möjliga