EN ÅTERBLICK PÅ DET FÖRFLUTNA, MED AFEEENDE PÅ DET TILLKOMMANDE. Artikeln XII. JORDBRUKET, BERGSHANDTERINGEN OCH SKOGSBEUSHÅLLNINGEN. Vi hafva visat huru, med undantag af 1815 ars Riksdag, Rikets Ständer, alltsedan år 1809, yrkat handelns, stadsnäringarnes och slöjdernas emanciperande från de band, som hindra deras utveckling. Regeringen, sem ofta sjelf förklarat sig hylla öfvertygelsen om de friare åsigternas företräde, har likväl vid tillämpningen aldrig konseqvent följt dem; endast genom tillfälliga, sällan allmänna, utan för enskilda fall partielt vidtagna beslut, har hon någon gång hyllat dessa grundsatser, och undantagsstadganden i dessa tillåtelser och eftergifter åt några få klasser eller individer emot grundlagens monopolie-förbjudande anda, som nödvändigt måste mer eller mindre rubba de förhållanden, hvarpå de!öfrigas flit och omtanka riktat sig, vålla enskildt lidan de och allmän obelåtenhet. Det är en naturlig följd af osäkerheten i näringslifvet, att den hämmar industrien, borttager hågen att anstränga krafter och kunskaper, och förminskar medborgarens tillgifvenhet för ett samhälle, som af bonom fordrar uppoffringar, utan att erbjuda honom fritt begagnande af alla lofliga medel för sin bergning. Också hafva våra städer icke vunnit den tillväxt och förkofran, som en trettioårig fred bort erbjuda, under en period, då de praktiska kunskaperna eljest så ansenligt ökat arbetskrafterna genom nya uppfinningar, machinerier, förbättrade slöjdmethoder o. s. Vv. Ganska få deribland utvisa större välmåga och lifligare rörelse än förut; och de, som under kontinentalsystemets tid, såsom mellanpunkter föriEnglands och Amerikas handel med Östersjöländerna tillväxte med en förvånande hastighet, hafva återfallit till ungefär samma och stundom sämre belägenhet, än på 1700:talet. Sjöfarten har väl på de sista åren rönt en, ehuru mot landtbefolkningens tillväxt icke motsvarande tillökning i en del stapelplatser . samt de inuti landet vid sjöar och kanaler belägna städerna; men den har på det hela aftagit: Stockholms samt Götheborgs högst betydligt. Det är då icke underligt om äfven landets egentligen så kallade modernäringar ej kunna vinna den förkofran, som har till vilkor ett tilltagande behof af deras produkter, åtminstone icke i samma förhållande som de producerande klassernas eget antal tilltager. Der handeln icke genom ett fritt begagnande af alla möjliga