uran Ulvu Oona nAnellaAa VvUvlll HA IUI HUIlLUSJaA Avul ur sidiösa. Komplotternas och sammangaddningarnas tid är numera förbi — och om möjligtvis någon sådan kunde vara å bane, offentliggör den icke sina afsigter genom trycket, och kan följaktligen icke på sådan väg motarbetas. Derom kan således icke bli fråga. Det är Rikets Ständer, som sammanträda; deras verksamhetsbara är af lagarna u!stakad, måste af dem strängt följas, och i den stund de öfvergåfvo benne, i dena stund de iniläto sig i före:ag och åtgärder, som dessa lagar ej föreskrifva, ej tillåta, utan rent af förbjuda, upphörde de att vara en lagligen konstituerad statsmakt; de blefvo en på egen hand agerande makt, hvars framgång berodde af omständigheterna cch ej kunde förut beräknas. Ständeroa hafva, i egenskap af svenska folkets representanter, valt den nuvarande dynastien och med henne ingätt det formliga statskonirokt, som innefatias i grundlagarna, hvilka de å ömse sidor besvurit. Så länge Konungen och dess ätt ej bryter eller våldför detta kontrakt, måste det äga bessånd och kan af Ständerna ej rubbas eller förändras. Enligt nämnde kontrakt innehar Konungen thronen under sin lifstid och utöfvar alla i grund!agen honom tillerkända rättigheter, med förbehåll af deri stadgade skyldigheter, och, enligt samma kontrakt, ärfves tronen vid hans död, men icke förr, af bans äldste son, som då inträder i alia sin aflidne faders prerogativer. Någon ändring häri eller någon abdikation kan således ej komma i fråga, utan Konungens egenv proposition och Ständernas bifall. Detta förhållande är så tydligt, så omisskänneligt, att hvarje insinuation om planer eller försök till en förändring deri, lindrigest sagdt, är en löjlighet. Lika litet som något bekymmer behöfver uppkomma för beståadet af den regerande KoBungens makt, lika litet beböfver å thronföljarens sida någonting göras, för att betrygga hans väg till thbronen. Anväsder han sina bemödanrden att dertill göra sig värdig gesom aktgifrande på folkets önskningar, genom inhertad kännedom om landets ställning, om dess och tidens allmänna ferdringar, så uppfyller han icke bloit en pligt, utan förbereder sig derjemnte en lätt och lycklig regering; men äfven om han det icke gör, om ban alls icke tage någon kunskap om sitt blifvande kall och dess åligganden, är hans rätt till thronen likväl obestridlig och obestridd Hans bibehållande derpå skulle sedan måhända bero af sättet, huru han förvalsade sitt höga uppdrag. Skulle åter meningen vara, att genom hänsyftning på den blifvande regentems lyckliga egenskaper och föresatser, söka aflägsna de reformer, som nu kunna vara i fråga, till den tidpunkt, då han blef i tillfälle att ställa sig i spetsen derför, så måste vi på det högsta ogilla och förkasta en dylik insinuation. Allting talar deremst. Her Kronprinsen utmärkta egenskaper och goda afsigier, så måste det glädja och intressera honom, att törbättringar i hano lands statsskick vidtagas så snart som möjligt, och det kan icke vara annat än en otjenst mot honom, att uppikjuta till morgondagen hvad som kan och behöfver göras i dag. Skuilo han åter icke i en kommande tid utveckla dessa egenskaper i handlingar, så är det så mycket oklokare, att, med beräkning på något som ej finnes, åsidosätta en gifven skyldighet. Denna skyldighet å!igger Ständerna så ovilkorlig!t, såtvinggnde, att det vere orätt förmoda, att de est ögonblick kunna misstsga sig derom. Finna de några reformer och förändringar beböfliga, så tillhör det dem, att söka befordra deras vidtagande genom alla d2 medei, som lagligen stå dem till buds, och de äga icke rätt att af några kansiderationer, af några undseenden för en möjligen i hemlighet gifven vink, för enskilda önskningar, hvilkas de än må vara, fördröja hvad landets väl fordrar. Göra de det, inse de behofret, men afhjelpa det ej, så begå de en pligtförsummelse, ett föräderi mot fäderneslandet, som skall bestraffa dem, om ej med juridisk näpst. likväl med sitt tadel och ogillande. Hvad serskildt vidkommer den grannlaga frågan: hvad landet en gång kan vänta af H. K. H Kronprinsen, på grund af hans personliga egenskaper, så erkärne vi oss ur ståad att bedöma det, ja, vi betvifla till och med, att någoa annan på förhand kan derom äga någon visshet. Allt hvzd i detta fall kan yttras, beror på gissningär. Man har velat skildra Kronprinsen såsom mindre gillande det hittills följda regerings-systemtet, och sjelf hyllande liberalare åsigter. Vi vwilja tro det, vi medgifva till och med, att man må antaga det för säkert, mea varna att derpå bygga några förhoppningar för framtiden. En throoföljare är dessutom i en så betanklig ställning, att allt hvad man spådoms-. vis kunde derom yttra, skulle reducera sig till et platt smicker å ena, eller till en sårand2? ohöflighet å den andra sidan. . Verldsbistorien är full af exempel på prinsar, som stått i opposition mot sin företrädares rege: ring, men sjelfva, en gång på throaen, trampat i hans fotspår, härmande bans svagheter, ofta u:an att kumna härma hans goda egenskaper. Prinsen af Wales tilhörde oppositionen, och blef likväl Georg IV. Konung Ludvig af Bäjern, klostrens återställare, absolutismens och obskurantismens skötebarn, andades endast tiberala ideer, innan han sjelf fattat spiran, ja till och med under de första veckorna han bar henne. Med Norska konstitutionens stiftare var förhållandet såsom Kronprins desamma; i bvad mån ban kommer att rättfårdiga det såsom Konung, är kanske ännu för tidigt att döma efser det förklarande han genast efter sitt uppstigande på thronen gifvit helt öppet, att den Eidsvoldska författningon var honom påtvingad af omständigheterna och att Denmark måste låta sig nöja med sina provincial-ständer. Det är längt ifrån att vi skullle anse det vara ett ouadvikligt öde, att sådant alltid skall inträfla, tvertom bör man hoppas motsatsen, men man bör endast ej bygga derpå, då man erinrar sig hvad den högsta yttre jordiska lycka, den största makt inom ett samhälle, samt lofordens och förgudningens stört: flod, i förening med begreppet om oantastlighet, orubblighet och majestätets helgon-gloria, måste verka på ett menniskosinne, äfven med de ädaste föresatser att motstå dessa retelser, hvilket fordrar ett mitt af själslugn och förståndskraft, som enstadt eifvits Någre få dödlige. Napoleon, som vVis