uran Ulvu Oona nAnellaAa VvUvlll HA IUI HUIlLUSJaA Avul ur
sidiösa. Komplotternas och sammangaddningarnas
tid är numera förbi — och om möjligtvis någon
sådan kunde vara å bane, offentliggör den icke sina
afsigter genom trycket, och kan följaktligen icke
på sådan väg motarbetas. Derom kan således icke
bli fråga. Det är Rikets Ständer, som samman-
träda; deras verksamhetsbara är af lagarna u!sta-
kad, måste af dem strängt följas, och i den stund
de öfvergåfvo benne, i dena stund de iniläto sig i
före:ag och åtgärder, som dessa lagar ej föreskrif-
va, ej tillåta, utan rent af förbjuda, upphörde de
att vara en lagligen konstituerad statsmakt; de
blefvo en på egen hand agerande makt, hvars fram-
gång berodde af omständigheterna cch ej kunde
förut beräknas. Ständeroa hafva, i egenskap af
svenska folkets representanter, valt den nuvarande
dynastien och med henne ingätt det formliga stats-
konirokt, som innefatias i grundlagarna, hvilka de
å ömse sidor besvurit. Så länge Konungen och
dess ätt ej bryter eller våldför detta kontrakt, må-
ste det äga bessånd och kan af Ständerna ej rub-
bas eller förändras. Enligt nämnde kontrakt in-
nehar Konungen thronen under sin lifstid och ut-
öfvar alla i grund!agen honom tillerkända rättig-
heter, med förbehåll af deri stadgade skyldig-
heter, och, enligt samma kontrakt, ärfves tro-
nen vid hans död, men icke förr, af bans äld-
ste son, som då inträder i alia sin aflidne faders
prerogativer. Någon ändring häri eller någon
abdikation kan således ej komma i fråga, utan
Konungens egenv proposition och Ständernas bi-
fall. Detta förhållande är så tydligt, så omisskän-
neligt, att hvarje insinuation om planer eller för-
sök till en förändring deri, lindrigest sagdt, är en
löjlighet. Lika litet som något bekymmer behöf-
ver uppkomma för beståadet af den regerande Ko-
Bungens makt, lika litet beböfver å thronföljarens
sida någonting göras, för att betrygga hans väg
till thbronen. Anväsder han sina bemödanrden att
dertill göra sig värdig gesom aktgifrande på fol-
kets önskningar, genom inhertad kännedom om
landets ställning, om dess och tidens allmänna fer-
dringar, så uppfyller han icke bloit en pligt, utan
förbereder sig derjemnte en lätt och lycklig rege-
ring; men äfven om han det icke gör, om ban
alls icke tage någon kunskap om sitt blifvande kall
och dess åligganden, är hans rätt till thronen lik-
väl obestridlig och obestridd Hans bibehållande
derpå skulle sedan måhända bero af sättet, huru
han förvalsade sitt höga uppdrag.
Skulle åter meningen vara, att genom hänsyft-
ning på den blifvande regentems lyckliga egenska-
per och föresatser, söka aflägsna de reformer, som
nu kunna vara i fråga, till den tidpunkt, då han
blef i tillfälle att ställa sig i spetsen derför, så
måste vi på det högsta ogilla och förkasta en dy-
lik insinuation. Allting talar deremst. Her Kron-
prinsen utmärkta egenskaper och goda afsigier, så
måste det glädja och intressera honom, att törbätt-
ringar i hano lands statsskick vidtagas så snart
som möjligt, och det kan icke vara annat än en
otjenst mot honom, att uppikjuta till morgondagen
hvad som kan och behöfver göras i dag. Skuilo
han åter icke i en kommande tid utveckla dessa
egenskaper i handlingar, så är det så mycket o-
klokare, att, med beräkning på något som ej fin-
nes, åsidosätta en gifven skyldighet. Denna skyl-
dighet å!igger Ständerna så ovilkorlig!t, såtvinggn-
de, att det vere orätt förmoda, att de est ögonblick
kunna misstsga sig derom. Finna de några re-
former och förändringar beböfliga, så tillhör det
dem, att söka befordra deras vidtagande genom al-
la d2 medei, som lagligen stå dem till buds, och
de äga icke rätt att af några kansiderationer, af
några undseenden för en möjligen i hemlighet gif-
ven vink, för enskilda önskningar, hvilkas de än
må vara, fördröja hvad landets väl fordrar. Göra
de det, inse de behofret, men afhjelpa det ej, så
begå de en pligtförsummelse, ett föräderi mot fä-
derneslandet, som skall bestraffa dem, om ej med
juridisk näpst. likväl med sitt tadel och ogillande.
Hvad serskildt vidkommer den grannlaga frågan:
hvad landet en gång kan vänta af H. K. H Kron-
prinsen, på grund af hans personliga egenskaper,
så erkärne vi oss ur ståad att bedöma det, ja, vi
betvifla till och med, att någoa annan på förhand
kan derom äga någon visshet. Allt hvzd i detta
fall kan yttras, beror på gissningär. Man har ve-
lat skildra Kronprinsen såsom mindre gillande det
hittills följda regerings-systemtet, och sjelf hyllan-
de liberalare åsigter. Vi vwilja tro det, vi medgif-
va till och med, att man må antaga det för säkert,
mea varna att derpå bygga några förhoppningar
för framtiden. En throoföljare är dessutom i en
så betanklig ställning, att allt hvad man spådoms-.
vis kunde derom yttra, skulle reducera sig till et
platt smicker å ena, eller till en sårand2? ohöflig-
het å den andra sidan. .
Verldsbistorien är full af exempel på prinsar,
som stått i opposition mot sin företrädares rege:
ring, men sjelfva, en gång på throaen, trampat i
hans fotspår, härmande bans svagheter, ofta u:an
att kumna härma hans goda egenskaper. Prinsen
af Wales tilhörde oppositionen, och blef likväl
Georg IV. Konung Ludvig af Bäjern, klostrens å-
terställare, absolutismens och obskurantismens skö-
tebarn, andades endast tiberala ideer, innan han
sjelf fattat spiran, ja till och med under de första
veckorna han bar henne. Med Norska konstitu-
tionens stiftare var förhållandet såsom Kronprins
desamma; i bvad mån ban kommer att rättfårdi-
ga det såsom Konung, är kanske ännu för tidigt
att döma efser det förklarande han genast efter sitt
uppstigande på thronen gifvit helt öppet, att den
Eidsvoldska författningon var honom påtvingad af
omständigheterna och att Denmark måste låta sig
nöja med sina provincial-ständer. Det är längt i-
från att vi skullle anse det vara ett ouadvikligt
öde, att sådant alltid skall inträfla, tvertom bör
man hoppas motsatsen, men man bör endast ej
bygga derpå, då man erinrar sig hvad den högsta
yttre jordiska lycka, den största makt inom ett
samhälle, samt lofordens och förgudningens stört:
flod, i förening med begreppet om oantastlighet,
orubblighet och majestätets helgon-gloria, måste
verka på ett menniskosinne, äfven med de ädaste
föresatser att motstå dessa retelser, hvilket fordrar
ett mitt af själslugn och förståndskraft, som en-
stadt eifvits Någre få dödlige. Napoleon, som vVis-