hvarje tillfälle passera, der fråga kunmat vara att
efter saksns sanna utredning lemna en skyldig för-
klaring, ehuru man af insändarens rättskänsla och
heder, hvarom i hans egna artiklar så mycket or-
dats, samt af hans ställning i samhället bordt kun-
na hoppas större beredvillighet satt gifva sanningen
en skyldig gård. R. E. S-ybold.
De upplysningar, som bär ufvsu blivi Jeim-
nade, leda utan tvifvel till ett visondtligen
mildrande omdöme rörande den ifrågavarande
händelsen, eburu alltid den tankan kan återstå,
att någon serdeles känslighet ej visar sig deruti,
att Hr Seyboldt icke ens vidare efterfrågat, om
barnaföderskan fick det husrum, som Hr 88:3
dräng skulle anvisa henne. (Hr S. säger nem-
ligen sjelf, att han aldrig vidare hördes talas om
eiler pågeinde sig händelsen, förr än haa fick
se den i tidningee.) Men då nu båd
i det: ena och andra fallet, omdömet rö-
rande dena del af tilldragelsen, som angår Hr
S., bvilar hufvudsakligen på Morins olika be-
rättelser, så måste å andra sidan, till in-ända-
rens rättfärdigande, i afseende å artikelns upp-
komst, följande omständigheter ihägkommas:
Att lirr Seyboldt sjelfve medyifvis, stt så
väl Hr Lycheu som Ins. äro personer med det
anseende och den ställning i samhället, att de-
ras bona figes i allmänhet icke kan dragas i
tvifvelsmå!; att ingendera af dem stt i nigot
förbållande till Hrr Seyboldt, eller ens med
dem haft någon personlig bekantskap; och
Att de således aldrig kunnat af nigot sido-
motif ledas till en offentlig attack met dem.
När man besinnar detta, så är det ock der-
af en ovedersäglig slutföljd, att Morins första
berättelse till Hr Lychou, i afseende å Hr Sey-
bolds del i händelsen, måste varit icka blott
af den art, att den närmare öfverensstämt med
artikelns ingsehåll, än med Morins sednare upp-
gift, utan äfven hufvudsakligen hade föstat sig vic
Hr Seybolds förfarande, då den kunnat hos
Hr Lychou och dem, som, i detsamma efter
bonom fingo höra den, väcka en så djup harm
och förbittring, att de aesågo saken böra gö-
res till föremål för offentligheten. I det ena
eller aredra efseendet är således Morin påtagli-
gen oefterrättlig, hvilket äfven serskildt synes
af den bristande öfverensstämmelsen mellan hans
i ertikeln här ofvan otmtslta vittnesintyg, och
den förklaring han sedermera deröfver gjort in-
för redaktionen.
