hvarje tillfälle passera, der fråga kunmat vara att efter saksns sanna utredning lemna en skyldig förklaring, ehuru man af insändarens rättskänsla och heder, hvarom i hans egna artiklar så mycket ordats, samt af hans ställning i samhället bordt kunna hoppas större beredvillighet satt gifva sanningen en skyldig gård. R. E. S-ybold. De upplysningar, som bär ufvsu blivi Jeimnade, leda utan tvifvel till ett visondtligen mildrande omdöme rörande den ifrågavarande händelsen, eburu alltid den tankan kan återstå, att någon serdeles känslighet ej visar sig deruti, att Hr Seyboldt icke ens vidare efterfrågat, om barnaföderskan fick det husrum, som Hr 88:3 dräng skulle anvisa henne. (Hr S. säger nemligen sjelf, att han aldrig vidare hördes talas om eiler pågeinde sig händelsen, förr än haa fick se den i tidningee.) Men då nu båd i det: ena och andra fallet, omdömet rörande dena del af tilldragelsen, som angår Hr S., bvilar hufvudsakligen på Morins olika berättelser, så måste å andra sidan, till in-ändarens rättfärdigande, i afseende å artikelns uppkomst, följande omständigheter ihägkommas: Att lirr Seyboldt sjelfve medyifvis, stt så väl Hr Lycheu som Ins. äro personer med det anseende och den ställning i samhället, att deras bona figes i allmänhet icke kan dragas i tvifvelsmå!; att ingendera af dem stt i nigot förbållande till Hrr Seyboldt, eller ens med dem haft någon personlig bekantskap; och Att de således aldrig kunnat af nigot sidomotif ledas till en offentlig attack met dem. När man besinnar detta, så är det ock deraf en ovedersäglig slutföljd, att Morins första berättelse till Hr Lychou, i afseende å Hr Seybolds del i händelsen, måste varit icka blott af den art, att den närmare öfverensstämt med artikelns ingsehåll, än med Morins sednare uppgift, utan äfven hufvudsakligen hade föstat sig vic Hr Seybolds förfarande, då den kunnat hos Hr Lychou och dem, som, i detsamma efter bonom fingo höra den, väcka en så djup harm och förbittring, att de aesågo saken böra göres till föremål för offentligheten. I det ena eller aredra efseendet är således Morin påtagligen oefterrättlig, hvilket äfven serskildt synes af den bristande öfverensstämmelsen mellan hans i ertikeln här ofvan otmtslta vittnesintyg, och den förklaring han sedermera deröfver gjort inför redaktionen.