saart ia:haga, ait dessa egenskaper kunde iort-
plantas på soner, hvars uppfostran i synnerhet
vårdades af Riksrådet Gr. Carl Fredrik Schet-
fer, sam under hela sin lefnad utmärkte sig
gemom en alideles barnslig obetänksamhbet och
gränslös tillgifvenbet för allt det som var Fran-
syskt, om det ock var både orimligt vch här-
städes skadeligt.
Eoaungzen egde förträffligt miane, mena en af
fördomar merändels smittad omdömesförmåga,
i syanerhat om ära och det som rörde konun-
gavärdigheten. Af djupi inrotad kärlek för föv-
ealsystemets öfverlefvor och den s. k. börders
företräde för all anman egenskap förleddes har
icke allenast att gifva tillkänna, det han ej kän-
de på fädernesidan någon sligt läsgre tillbaka,
än ull konumg Adolf Fredrik, emedaa han va-
rit verklig konung, och gjorde koeung Gustaf 3
alltför ofta och helt oförsigiigt minga anstötli-
ga skilnader emellan personar, äfven bland A-
dela, bvilken annars egde en nästin uteslutande
rätt till hans välvilja. Härganom ådrog ban
sig det bittraste bat, som icka litet bidrog att
hiadra verkställandet af det länge bysta uppså-
tet att iillskapa nya ärftliga titlar och företrä-
den, för att derigerom öka thronens glans,
hvilken angelägenbet blef efterhaad oftast nämnd
och omtald, i samma mån som missaöjet blef
allmännare och större.
I umgänge var ban merändels vänlig och vil-
la gerna hafva frunticemer omkring sig, men
aldrig Bågon essam, utin alltid lera på en gång;
täflade med dem i veklig lefnadsart, men var
ibland outtröttlig, när ban någon gång dat vil-
1e; trifdes icke länga på något ställe: anställde täta
in- och utrikes rasor, ssmt emvexlade efta nö-
jen och tiisfördrifs blavd hvilka maskrader och
skådespel längst fördrogus, utan att uppväcka
ledszad. Alltid i behif al penningar, men ic-.
ke gilmild, och utan allt medlidande i an-.
seende till mensiskors och andra lafvanda va-
relsers nöd ech eiände. HEfterlåten i anseen-
de till lagars åtlydnad, men deremot ohevekligt!
sträng i allt, som angick eeremonier och eti-
gaetter. Af fallenhet för vidskepelse rådfråga-
des ofia åe, som spådde i kaffe eller försgalro !
samtal med döde; AT hat till saen upplysning
yttrades alltid motvi!ja mot Montesquieu, såsom!
den som lärt folkslagen att granska regentarnas
göromål och uppförande. — Bland bokliga yrken:
var det nästan eadast och allenast vitterhet, som i
ägde nigon omvsårdnad och sktnisg, förmämli-!
gast i den mån den biträdde stådespelen eller
kunde utbreda konungens beröxs. Iogen allvar-
sam eller blott nyttig vetenskap njöt någon;
aktning eller beskydd, icke en gång demÄsom :
var af högsta angelägenhet, för att kunna med;
framgång föra krig, och af alla alldrarninst de,!
som ägdes menniskors konservation till föremål. !
Den aktning, som visades åt Carl von Linne
den äldre, härledde sig i synnerhet derifrån,
att dess namn var kändt af alla samtida regen-:
ter, och att Fransyske Konengen Ludvig 15 semt
Pariserfruntimren talade om honom med för-
tjusning. Dt var ock för att härma de aist-
nåmndas lafnrdssätt, som singen ej iatogs förr
än långt efter rmidnatten, och begagnades till
dess nästan hälften af dagen var förbi.
För keigsvetenskapen och aila dess grenar
fanos hvarken lust eller något slags falleshet,
men det orktad: röjdes en plågsam åtrå efter
namnkunnigbet genom krig och dess utförande, !
utan 2tt någonsin vilja förvärfra en dertill er-
foråerlig kuoskap och skicklighet. Når några
besynnerligheter 1 sinnelsget undantsgas, för-
i
i
i
i
i
i
märktes alllid den sjörsta olikhet med morbro-
dern Konung Fredrik IH i Preussen, hvilken
alltid batades och förtaltes. Ty så stor denne!
visade sig i fåld och i anseende till undersåtar-
nes nödiga bjelp vid iafallande olyckshändelser,
så liten visade sig systersonea wid dylika till-
fällan, och då de naturliga följderse deraf in-
träffade, uppväcktes ingalunda någon allvarlig
oratanka alt genom förnuftigt hemödande af-
hjelpa olyckorna, utan i det stillet begagnades
desamma till att kasta en oförtjant misstanka
af feghet och förråderi på den käcka och o-
förfärade krvigsmannen, soma till råga på sitt li-
dande vanhedrades för det inga tjealiga anstal-
ter till ett offensift krig varit eller blefvo vid-
tagna. Den oredsn uti inrikes styrelsen, som
förenades med åtskilliga förr osedda våldsam-
heters utöfvande, bragte omsider villervallan så
lingt, att konungens egem höga person blef der-
för ett skaraligt offer.
Som Koaungens smak ej var passande för
äktenskaplig sammanlelnad, var det så mycket
lättare för hans moder att öka den uppkomna
osämjsa emellan bonom och banas gemål, hbvil-
ken omsider bragtes så långt, att förslag till äk-
teoskapets upplösning gjordes, som ofelbart
bade blifvit verkställd, om jag kunnat förmås
att gifva ett skriftligt intygande, det drottnin-
gen var otjsalig till äktenskap och att bli mo-
der. Med ögonskenlig fara nekade jag allvarligt
att lina mitt biträde till en så orimlig gerning,
och fick derigenom åtskilliges ovänskap, heldst
Tornnsen vifuvit tillkänna sitt Act mana n4t
—— ee
AN RR KR AR AA NA
TER NI LL FA RR rf