saart ia:haga, ait dessa egenskaper kunde iortplantas på soner, hvars uppfostran i synnerhet vårdades af Riksrådet Gr. Carl Fredrik Schetfer, sam under hela sin lefnad utmärkte sig gemom en alideles barnslig obetänksamhbet och gränslös tillgifvenbet för allt det som var Fransyskt, om det ock var både orimligt vch härstädes skadeligt. Eoaungzen egde förträffligt miane, mena en af fördomar merändels smittad omdömesförmåga, i syanerhat om ära och det som rörde konungavärdigheten. Af djupi inrotad kärlek för fövealsystemets öfverlefvor och den s. k. börders företräde för all anman egenskap förleddes har icke allenast att gifva tillkänna, det han ej kände på fädernesidan någon sligt läsgre tillbaka, än ull konumg Adolf Fredrik, emedaa han varit verklig konung, och gjorde koeung Gustaf 3 alltför ofta och helt oförsigiigt minga anstötliga skilnader emellan personar, äfven bland Adela, bvilken annars egde en nästin uteslutande rätt till hans välvilja. Härganom ådrog ban sig det bittraste bat, som icka litet bidrog att hiadra verkställandet af det länge bysta uppsåtet att iillskapa nya ärftliga titlar och företräden, för att derigerom öka thronens glans, hvilken angelägenbet blef efterhaad oftast nämnd och omtald, i samma mån som missaöjet blef allmännare och större. I umgänge var ban merändels vänlig och villa gerna hafva frunticemer omkring sig, men aldrig Bågon essam, utin alltid lera på en gång; täflade med dem i veklig lefnadsart, men var ibland outtröttlig, när ban någon gång dat vil1e; trifdes icke länga på något ställe: anställde täta inoch utrikes rasor, ssmt emvexlade efta nöjen och tiisfördrifs blavd hvilka maskrader och skådespel längst fördrogus, utan att uppväcka ledszad. Alltid i behif al penningar, men ic-. ke gilmild, och utan allt medlidande i an-. seende till mensiskors och andra lafvanda varelsers nöd ech eiände. HEfterlåten i anseende till lagars åtlydnad, men deremot ohevekligt! sträng i allt, som angick eeremonier och etigaetter. Af fallenhet för vidskepelse rådfrågades ofia åe, som spådde i kaffe eller försgalro ! samtal med döde; AT hat till saen upplysning yttrades alltid motvi!ja mot Montesquieu, såsom! den som lärt folkslagen att granska regentarnas göromål och uppförande. — Bland bokliga yrken: var det nästan eadast och allenast vitterhet, som i ägde nigon omvsårdnad och sktnisg, förmämli-! gast i den mån den biträdde stådespelen eller kunde utbreda konungens beröxs. Iogen allvarsam eller blott nyttig vetenskap njöt någon; aktning eller beskydd, icke en gång demÄsom : var af högsta angelägenhet, för att kunna med; framgång föra krig, och af alla alldrarninst de,! som ägdes menniskors konservation till föremål. ! Den aktning, som visades åt Carl von Linne den äldre, härledde sig i synnerhet derifrån, att dess namn var kändt af alla samtida regen-: ter, och att Fransyske Konengen Ludvig 15 semt Pariserfruntimren talade om honom med förtjusning. Dt var ock för att härma de aistnåmndas lafnrdssätt, som singen ej iatogs förr än långt efter rmidnatten, och begagnades till dess nästan hälften af dagen var förbi. För keigsvetenskapen och aila dess grenar fanos hvarken lust eller något slags falleshet, men det orktad: röjdes en plågsam åtrå efter namnkunnigbet genom krig och dess utförande, ! utan 2tt någonsin vilja förvärfra en dertill erforåerlig kuoskap och skicklighet. Når några besynnerligheter 1 sinnelsget undantsgas, föri i i i i i märktes alllid den sjörsta olikhet med morbrodern Konung Fredrik IH i Preussen, hvilken alltid batades och förtaltes. Ty så stor denne! visade sig i fåld och i anseende till undersåtarnes nödiga bjelp vid iafallande olyckshändelser, så liten visade sig systersonea wid dylika tillfällan, och då de naturliga följderse deraf inträffade, uppväcktes ingalunda någon allvarlig oratanka alt genom förnuftigt hemödande afhjelpa olyckorna, utan i det stillet begagnades desamma till att kasta en oförtjant misstanka af feghet och förråderi på den käcka och oförfärade krvigsmannen, soma till råga på sitt lidande vanhedrades för det inga tjealiga anstalter till ett offensift krig varit eller blefvo vidtagna. Den oredsn uti inrikes styrelsen, som förenades med åtskilliga förr osedda våldsamheters utöfvande, bragte omsider villervallan så lingt, att konungens egem höga person blef derför ett skaraligt offer. Som Koaungens smak ej var passande för äktenskaplig sammanlelnad, var det så mycket lättare för hans moder att öka den uppkomna osämjsa emellan bonom och banas gemål, hbvilken omsider bragtes så långt, att förslag till äkteoskapets upplösning gjordes, som ofelbart bade blifvit verkställd, om jag kunnat förmås att gifva ett skriftligt intygande, det drottningen var otjsalig till äktenskap och att bli moder. Med ögonskenlig fara nekade jag allvarligt att lina mitt biträde till en så orimlig gerning, och fick derigenom åtskilliges ovänskap, heldst Tornnsen vifuvit tillkänna sitt Act mana n4t —— ee AN RR KR AR AA NA TER NI LL FA RR rf