Alt, såsom titeln utvisar, äfven föreskrifterns för landtransporterna fått ett rum i den industriella seglations ordningen, ökar ännu mera svårigheterna, icke endast för de arma formännen, hvilka nu måste, om de vilja vara säkra till person och egendom, hafva en författning i fickan, den vi trotse 999 af 1000:de, att rätt få i hufvudet på sig, dels för att rådgöra med småstadshandlande, possessionater, prester eller välvillig kronobetjening, huru de sig bete skola, dels äfven för de många, med böter förenade stadganden, huru de svårt erhållna förpassningarne, med ännu större svårigheter, skola åter inlemnas, o. s. v. Den djupaste planen i alltsamman tyckes verkligen vara,, att hvarenda Svensk bonde skulle behöfva köpa det temligen digra N:o 64 af Svensk författnings samling för år 4835, utgörande ungefär lika mycket i tryck, som hela kateke en. Redan den 10 Augusti 4836 måste regeringen påbjuda befrielse från förpassnings-skyldigheten vid utgåendet aför alia tullfna inhemska varor med undantag af bränvin; men följande året å:erkallades detta beslut, för bomullsgarn, socker och sirap samt tobak, hvilka skola vid inrikes sjöfart, då saltsjön ensamt eller till någon del befares, förpassas.n Så mycket bråk och ännu mera är den inre rörelsens lott; och sista akten af den inrikes reg lementeringen för Rikets Ständers sammankomst utgör i sanning en svår satir på hela systemet, ty den visar behofvet af en småaktighet i reglementerna, som industrien och upplinniogarne standigt gäcka. I flera år hafva nemligen pråmar med fraktgods åtföljt några ångbåtar på Mälaren, och som de egentligen i lastningsafse ende voro alt anse såsom en förlängning a: ångfartygets bak-ända, respekterades en tid deras naturliga rättigheter, att obehindradt få åt följa förändan. Mea de voro dock ej ångfartyg. Endast dessa hade vissa frioch rättig heter i afseende på visitation, obehindrad fart m. m. Och — nu måste bakdelen behandla: serskildt. Först den 235 Maj 1839 blef denns cura posterior till sin rätta beskaffenhet erkänd. Tullstyrelsen förklarade pråmen såsom ett ra ruforslande bihang och tyckes fästat vigt vid att den ej hade masty och var grundgåendenv. hvarföre Styrelsen ansåg den icke vara farlig fö allmänna säkerheten, utan kunna få behandlalika med den kropp, den tillhörde, Gud vet hur det går, om en djupgående pråm, med mast, skulle synas i ett kölvatten! Säkert erfordras då ell nytt circulaire. Betraktar man förhållandet med sjötullen, i afseende på utrikes handeln, finner man en aännu an:närkningsvärdare ifver att reglementera, u tan att någonsin göra det på ett sätt, att föreskrifterna kuona, såsom enkla och allmänna, bestå; och då någon gång, enligt Rikets Ständers ofta upprepade anhållan, Regeringen försökt att i en enda, ordnadt uppställd förtattving stadga hvad som bordt iakttagas, hafva alltid genast derefter rättelser och förklaringar erfordrats. Dei torde likväl vara mödan värdt att följa äfven denna del af regeringsomsorgarna, på hvilka Ri kets Ständers yttrade åsigter utöfvat en om möj ligt ännu mindre verkan, än på landttullsåtgärderna. Åt den Regering, hvilken, på sätt vi här ofvan sett, d. 7 Mars 1810, visade sig respek tera Rikets Ständers beslutande rätt med så redlig vilja, att hon sjelf vägrade, på deras egen begäran, afgöra frågan om Landt-Tullarnas af skaffande, öfverlemnade nationens representanter, den 14 i samma månad: att förändra Stora Sjötulls-afgifterna, med ända till 50 procents förhöjning, då de!s oförutsedda händelser kunde fordra sådana ekonomiska åtgärder, som förut icke kunde bestämmas, dels vid afslutandet af handelstraktater samt afhandlingar med utrikes makter, det ofta kunde vara oundvikligt att å vissa varor förändra dessa afgifter.u Stäuderna förutsatte dervid endast, natt icke någon sådan allmän förhöjning måtte ske, som egentligen å syftade en direkt tillökning af Statsverkets till gångar, utan fastmera endast de förändringar göras, som hafva till hufvudföremål att gynna handeln och näringarna; äfvensom att konungen, då sådant finnes med Rikets bästa förenligt, täckes tillåta en motsvarande nedsättning af Sjötullsafgifterna å sådana varor, som böra vinna en billig minskning deri, till befordrande af en förmånligare handelsgemenskap med andra länder., ) — Det var denna handlivg af förtroende, och hvilken således alltid kunde återkallas då förtroendet missbrukades, som 13 år derefter vållade så många strider, hvari det Kongl. prerogativet framhölls i hela sin heliga skrud för de tviflare, hvilka sökte visa, att Grundlagarna borde ega en ännu större helgd. Det kostade, som bekant år, mycket arbete och myc ken ihärdighet, att vid Riksdagen 1823 få antagna de grunder för Tullbeskattningen, som godtyckligheten och principlösheten under de föregående åren visat vara nödvändiga att stadga; det stod hårdt att åt Ständerna tilkämpa rättigheten, att förordaa om Tull-Bevillningen i likhet med Allmänna Bevillningen, samt att bestämma Tulltaxan. Det skedde imellertid, fi Här var cjledaec verinennitateocuctomet af Rikets