Alt, såsom titeln utvisar, äfven föreskrifterns
för landtransporterna fått ett rum i den in-
dustriella seglations ordningen, ökar ännu mera
svårigheterna, icke endast för de arma formän-
nen, hvilka nu måste, om de vilja vara säkra
till person och egendom, hafva en författning i
fickan, den vi trotse 999 af 1000:de, att rätt
få i hufvudet på sig, dels för att rådgöra med
småstadshandlande, possessionater, prester eller
välvillig kronobetjening, huru de sig bete sko-
la, dels äfven för de många, med böter förena-
de stadganden, huru de svårt erhållna förpass-
ningarne, med ännu större svårigheter, skola å-
ter inlemnas, o. s. v. Den djupaste planen i
alltsamman tyckes verkligen vara,, att hvaren-
da Svensk bonde skulle behöfva köpa det tem-
ligen digra N:o 64 af Svensk författnings sam-
ling för år 4835, utgörande ungefär lika myc-
ket i tryck, som hela kateke en.
Redan den 10 Augusti 4836 måste regerin-
gen påbjuda befrielse från förpassnings-skyldig-
heten vid utgåendet aför alia tullfna inhemska
varor med undantag af bränvin; men följande
året å:erkallades detta beslut, för bomullsgarn,
socker och sirap samt tobak, hvilka skola vid
inrikes sjöfart, då saltsjön ensamt eller till nå-
gon del befares, förpassas.n
Så mycket bråk och ännu mera är den inre
rörelsens lott; och sista akten af den inrikes reg
lementeringen för Rikets Ständers sammankomst
utgör i sanning en svår satir på hela systemet,
ty den visar behofvet af en småaktighet i reg-
lementerna, som industrien och upplinniogarne
standigt gäcka. I flera år hafva nemligen prå-
mar med fraktgods åtföljt några ångbåtar på
Mälaren, och som de egentligen i lastningsafse
ende voro alt anse såsom en förlängning a:
ångfartygets bak-ända, respekterades en tid de-
ras naturliga rättigheter, att obehindradt få åt
följa förändan. Mea de voro dock ej ångfar-
tyg. Endast dessa hade vissa fri- och rättig
heter i afseende på visitation, obehindrad fart
m. m. Och — nu måste bakdelen behandla:
serskildt. Först den 235 Maj 1839 blef denns
cura posterior till sin rätta beskaffenhet erkänd.
Tullstyrelsen förklarade pråmen såsom ett ra
ruforslande bihang och tyckes fästat vigt vid
att den ej hade masty och var grundgåendenv.
hvarföre Styrelsen ansåg den icke vara farlig fö
allmänna säkerheten, utan kunna få behandla-
lika med den kropp, den tillhörde, Gud vet
hur det går, om en djupgående pråm, med
mast, skulle synas i ett kölvatten! Säkert er-
fordras då ell nytt circulaire.
Betraktar man förhållandet med sjötullen, i
afseende på utrikes handeln, finner man en aän-
nu an:närkningsvärdare ifver att reglementera, u
tan att någonsin göra det på ett sätt, att före-
skrifterna kuona, såsom enkla och allmänna, be-
stå; och då någon gång, enligt Rikets Ständers
ofta upprepade anhållan, Regeringen försökt att
i en enda, ordnadt uppställd förtattving stadga
hvad som bordt iakttagas, hafva alltid genast
derefter rättelser och förklaringar erfordrats. Dei
torde likväl vara mödan värdt att följa äfven
denna del af regeringsomsorgarna, på hvilka Ri
kets Ständers yttrade åsigter utöfvat en om möj
ligt ännu mindre verkan, än på landttullsåtgär-
derna.
Åt den Regering, hvilken, på sätt vi här
ofvan sett, d. 7 Mars 1810, visade sig respek
tera Rikets Ständers beslutande rätt med så red-
lig vilja, att hon sjelf vägrade, på deras egen
begäran, afgöra frågan om Landt-Tullarnas af
skaffande, öfverlemnade nationens representanter,
den 14 i samma månad: att förändra Stora
Sjötulls-afgifterna, med ända till 50 procents
förhöjning, då de!s oförutsedda händelser kunde
fordra sådana ekonomiska åtgärder, som förut
icke kunde bestämmas, dels vid afslutandet af
handelstraktater samt afhandlingar med utrikes
makter, det ofta kunde vara oundvikligt att å
vissa varor förändra dessa afgifter.u Stäuderna
förutsatte dervid endast, natt icke någon sådan
allmän förhöjning måtte ske, som egentligen å
syftade en direkt tillökning af Statsverkets till
gångar, utan fastmera endast de förändringar
göras, som hafva till hufvudföremål att gynna
handeln och näringarna; äfvensom att konungen,
då sådant finnes med Rikets bästa förenligt,
täckes tillåta en motsvarande nedsättning af Sjö-
tulls- afgifterna å sådana varor, som böra vinna
en billig minskning deri, till befordrande af en
förmånligare handelsgemenskap med andra län-
der., ) — Det var denna handlivg af förtroen-
de, och hvilken således alltid kunde återkallas
då förtroendet missbrukades, som 13 år der-
efter vållade så många strider, hvari det Kongl.
prerogativet framhölls i hela sin heliga skrud
för de tviflare, hvilka sökte visa, att Grundla-
garna borde ega en ännu större helgd. Det ko-
stade, som bekant år, mycket arbete och myc
ken ihärdighet, att vid Riksdagen 1823 få an-
tagna de grunder för Tullbeskattningen, som
godtyckligheten och principlösheten under de
föregående åren visat vara nödvändiga att stad-
ga; det stod hårdt att åt Ständerna tilkämpa
rättigheten, att förordaa om Tull-Bevillningen i
likhet med Allmänna Bevillningen, samt att
bestämma Tulltaxan. Det skedde imellertid,
fi Här var cjledaec verinennitateocuctomet af Rikets