toremal oltverasllt Ger de finnas, och producenten således befrias ifrån aflägsna transportomsorger, som inveckla honom i tidödande och kostsamma, för honom svårligen med yrket förenbara, företag. Det fordras — men hvarföre hela denna vidlyftiga framställning derom? — det fordras hufvudsakligen blott frihet från en mängd onaturliga band, och då skall snart allt af sig sjelft återgå till de naturliga forhållanderna, som lofva oss åter den tid, då norden producerade så mycket, ait trefnad och välmåga voro allmänna i landet. Den stora skillnaden emellan då och framtidenZskall blott blifva penningens välgörande verkan till rörelsens underlåttande; ty liksom staten och kyrkan, då de drogo snart sagdt all sin inkomst af nationaloch kyrkogodsen, ägde samma intressen med jordbrukaren, skola de förenade återställas i enhet med de, genom penningen, för alla näringar till likhet bringade intressena, hvilka ytterst sammanknytas genom en allmän, ordnad frihet. Aflägsen är kanske icke dagen; men innan dess sol randas, måste man betrakta förhållanderna sådana de äro och blott icke släppa ur sigte det mål, hvartill hela samhället sträfvar. Regeringens pligt, i detta som andra fall, är att göra sig reda för nationens allmänna behof, höra folkets önskningar och medla emellan dess och de serskilda klassernas intressen: icke för eget bästa, utan för det allmännas. Hon är i detia afseende visserligen fri från mycken skuld, som delas af national representatiouen, hvilken sjelf sammansatt af en löntagande och en spanmålsproducerande pluralitet, sjelf bidragit till vidmakthållandet af det oriktiga systemet. Redan år 1809, då en rik skörd vållade sädesprisens betydliga fall, väcktes hos Rikets Ständer fråga om införselförbud för spanmål. Rikets Ständer, autan tillförlitlig underrättelse om hvad till afyllandet af rikets behof tarfvades, och med billigt afseende på enskildes rätt, ansågo sig aej tillständigt, att begära utfärdandet af ett aförbud å spanmåls införsel ifrån utrikes orter.n Ständerna anhöllo endast hos Konungen: watt H. uMaj:t måtte stadga den princip af tullförhöjcning, som kan pröfvas nödvändig, att nu, om aej hindra, likväl minska en så öfverdrifven inaförsel af spanmål från de länder som äga öfaverflöd, att derigenom vanpris på egen säd, till clandtbrukarnes förlust kunde uppkomma;j — och undantag gjordes för anorra orternan. Denna åtgärd är icke utan vigt att närmare betrakta. Rikets Ständer erkände, att det icke var dem atillständigt att kränka censkildes rätt; och detta erkännande i de grundlagstiftande Ständernas beslut synes hafva bordt lända till framtida rättelse, Imedlertid hade, genom Ständer nas beslut, regeringen fått stöd för ett fortfarande bruk af den rättighet, 60 G:n Reg.formen lemnat Konungen, att chöja sjötulien å inkommande och utgående spanmål: en rättighet, som aldrig borde i detta, mer än i öfriga fall, vara Konungen lemnad, och som måhända icke, uten en sådan af Ständerna yttrad åsigt, skulle blifvit så skadligt begagnad, som den sedermera blifvit. Systemet att vid hvarje god skörd genom hög tull hindra handeln, att med de goda priser, som vanligen då äfven äro gångbara i de södra Östersjöländerna, fylla lagerna af spanmål, förorsakar naturligtvis, att då sedan missväxtåret gör import behöflig, spanmålen måste till högre priser införskaffas; och en avunan följd af detta, efter hvarje års skörd om bytliga, system är, att alldrig lager kunna komma att hållas, hyarken på landet eller i städerna, hvilket åter skulle med fördel ske, om kapitalerna med trygg beräkning kunde vända sig till spekulationer i spannmålshandeln. Detta beslut hade hkväl lätt kunnat blifva en varnande lexa för begge statsmakterna, emedan förhoppningarna på skördens resultater voro öfverdrifna, tullen höjdes, prisen blefvo stegrade och tullen åter måste nedsättas. Afven denna lärdom gick likväl sedan förlorad. De följande åren (hvaribland 1812 var svårt missvexwiår och de öfriga krigsår) lemnade ej tillfalle att experimentera med spanmålshandeln; men år 1815, då falska och förvillande uppgifter om rikets handel m. ms. lemnades Ständerna af ett i prohibitif anda tillsatt serskildt Utskott, väcktes i sammanhang med det råa nitet emot så kalladt öfverflöd, äfven frågan om så kallade skyddsåtgärder för jordbruket, och en höjning i tullen på spanmål anbefalldes från och med 1816 års början. Denna var likväl icke ännu så ytterlig, t. ex, 1 R:dr 16 sk, för hvete, 1 R:dr för råg LISLADS Först härefter började det system att rigtigt florera, som genom Allmänna Magasinsdirektionens handelsföretag och sedan genom de ständiga förändringarna i inoch utförselförbud, samt tullafgifter, till den grad förstört den enskilda, större spanmålshandeln, att Sverige alltsedan kan sägas hafva lefvat för dagen. Har årsväxten gifvit bopp om rik skörd, så hafva vanligar i Juli eller Augusti månader tullförfattningen utkommit, som hindrat all tan a på möjligheten att våga införskaffa spanmål, om ock