MT VERRIISRUAER AMIRAL IUÄLAR OLUMPU PAPER TIA lai hn han vala
bestämdt, tiil ömsesidigt biträde, men utan rät-
Itighet till intrång från någondera sidan, utan
(ock nuvarande näringsidkare, emot de vilkor
de underkastat sig för inträdet i näribgarna och
för rättigheten till deras idkande tryggade
dervid utan medtäflan af andra än dem,
som hade fullgjort eller framdeles fuilgjorde dem.
Då de förra åberopa de naturliga rättigheterna,
stödja sig de sednaie på den inskränkning deri
som sambhällsförslaget skall medfört. Begge ut-
gå från grundsatsen af ett fritt och oqva!dt be-
Igagnande af hvad man äger; men de förra afse
i sådan egenskap blott den naturliga eller för-
värfvade arbetsförmågan; de senare åter det
skyddsbref som i statens namn blifvit gifvet å
en i visst afseende uteslutande rätt will en mnä-
rings idkande,. Ständerna yttrade sig hysa, li-
Ika med Konungen, den öfvertygelsen, vatt nu
gällande handtverks- och handels-reglementen
icke utgjorde eller utgöra något ståndsprevile-
glump, att adå de icke utgöra Civil-lag, (4 kap.
36 Handelsbalken innebär likväl det stadgande,
att inhemska råämnen må i handtverkshus å
landet förarbetas) utan ekonomiska författningar,
hvilkas upphäfvande eller förändring berott af
Konungen, deräst Kongl. Maj:t sjelf funnit för
godt att låta Rikets Ständer i afgörandet deraf
deltaga. I frågan om näringsfriheten inom stä-
derna, eller huruvida skrå-ordningar och regle-
menten skola upphäfvas eller förändras, ansågo
Stäuderna, catt den skråembetena hittills tillagde
myndighet kan umbäras, och jemte deras nuva-
rande organisation bör upphäfvas, samt att det
ordnende af näringarne inom städerna, som än-
dock kan blifva behöfligt, bör innefattas i nya,
efter nuvarande tidsförhållanden lämpade handt-
verkeri- och handels-reglementen, utgående från
den hufvudgrunden, att stadgad ålder och be-
pröfvad skicklighet utgöra egentliga vilkoren för
inträdet bland städernas sjelfständige närings-id-
kare, och att en utväg för slikt inträde derföre
bör öppnas för dem, som icke genomgått de
hittills vanliga lärograderna.n
Hvad angick frågan huruvida gränsorna emel-
lan landt- och stadsmanna-räringarne böra upp-
höra, samt de sistnämnde eller handel och handt-
verk äfven på landet vara tillåtna attidkas, an-
sågo Rikets Ständer cen fullkomlig frihet, att
cjemväl å landet, oberoende af städerna, idka
calla näringar, hvilka efter häfd och författnin-
agar hittills varit såsom stadsmanna-näringar an-
asedda, icke kan annorlunda än i sammanhang
amed en förändring i grunderna för borgare-
aståndens representation samt för städernas sty-
arelse och dess aflöning äga rum; men de trod-
de att detta hvarken utesluter aett närmare be-
cstämmande af gränsen emellan landt- och stads-
amanna-näringar eller acsådana modifikationer i
ade derom hittills gällande författningar, som med
dandets och städernas ömsesidiga fördel kunna
cbestå. Landtmannen har, alltifrån äldre tider,
ägt rättighet att å landet få antaga sådana handt-
verkare, hvilkas biträde ofta är honom nödigt
och stundom behöfligt att skyndsamt erhålla;
och vid bestämmandet af dessa så kallade ger-
ningsmäns antal, (Kongl. Brefvet den 23 Juli
1802) har anledning äfven blifvit gifven till ök-
ning deri, i den mohn omständigheterna derntill
föranledde. Genom den inskränkning, som o-
aktadt handelsbalkens ofvannämnde stadgande,
ägt rum i handtverkeriernas förläggande på lan-
det, hafva hinder yppats, att i detta afseende
begagna de för vissa handtverk tjenliga lägenhe-
ter, som å landet funnits, men i städerna sak-
nats; och Rikets Ständer ansågo, catt om det å
cena sidan är af nytta jemväl för landet, att äf-
aven de mindre städerna bibehållas såsom före-
aningspunkter för afsättning och uppköp, städer-
cna å andra sidan icke skulle förlora derpå om
csådana handtverk, till hvilka tjenliga lägenhe-
ater eller bugade idkare icke finnas inom deras
cområde, blefvo drifne på landet, såvida idkar-
me, genom utskylders erläggande, bidrogo till
cupprätthållande af styrelsen och förvaltningen i
anärmaste stad under hvilken de, såsom borga-
are, ansågos höra; och ändtligen, att, då syft-
aningen till en fri utveckling af krafter och verk-
asamhet och till missnöje med alla ekonomiska
utvångsband länge föranledt till en fördragsam-
chet med obehörigas intrång i näringarna, hvar-
igenom städerna och deras näringsidkare varit
ablottställde för mycken medtåflan, utan att i
amma moybn understödjas med några bidrag af
cutskylder, det syntes mest förenligt med städer-
mas fördel, att detta oregelbundna förhållande,
wumot hvilket, såsom af tidslynnet understödt,
man förgäfves i längden bjuder författningarnes
wvärn, ordnas på ett sätt, som gör en hvar nä-
wringsidkare, i mohn af dess rörelse, lika skatt-
skyldig, samt såmedelst tillskyndar städerna in-
ukomster, och som, då det således underlättar
atillfällen för en hvar, att lagligen förvärfva rät-
dighet till näringars idkande, undanrödjer all be-
utänkligbet att från intrång, deri afbålla dem,
chvilka icke begagnat ett sådant tillfälle, och ge-
mom näringarnes idkande, utan anmälan eller
aillstånd, förnärma håde de skattskyldige nä