lyckats komma till resultater, någon gång enli-
ga med nationens allmänna tänkesätt, men som
då oftast väckt enskilda klassers bitterhet emot
representationen , då har regeringen, utan alt
anse sig skyldig förfara i saken, såsom med
lagfråga, det är: utan att lemna bestämdt bi-
fall eller afslag dertill, behandlat ständernas be-
slut allenast såsom en promemoria för föredrag-
ningen, anbefallt en del, kasserat en annan,
ofta upptagit hela ämnet utur en alldeles mot-
satt synpunkt; och — vid följande Riksdagar
har frågan icke vidare blifvit ansedd tillhöra
nationalrepresentationen, hvilken stundom, af
ren förundran öfver att aberget födt en råtta,v
i sin tystnad blott tyckas hafva väntat att få
skåda flera.
Om, på sätt vi redan sett, långsamheten och
principlösheten i de vigtiga frågorna angående
styrelseverkens reglering, skatteväsendets för-
valtning, presterskapets löningssätt, sant folk-
uppfostran och allmänna undervisningen, före-
tedt de märkligaste bevis på den styrande råd-
gifvarepersonalens bristande nit, skicklighet och
drift att befordra rikets sannskyldiga nytta,
finna vi ett, om möjligt, ännu anmärkningsvärda-
re beteende, i hvad som rörer närings- och
handelsangelägenheterna. Då man genomgår de
sista trettio åreus förvaltningshistoria , söker man
förgäfves i detta afseende någon anledning till
system eller till några bestämda grundsatser för
näringarnes utveckling eller för handelns utvidg-
ning. Tankan att näringarna säkrast äga be-
stånd genom deras blott af ordningenbegrän-
sade frihetn, yttrades väl af Regeringen sjelf i
berättelsen till 1817 års riksdag; men hon har
sedan hvarken hyllat frihetsprincipen eller visat
en konseqvent öfvertygelse, att tvångssystemet
fortfarande borde följas. Hon har, under före-
bärande af nit för ordning i hushållslagstiftnin-
gen, låtit det odrägligaste sjelfsvåld få äga rum
i näringslifvet, genom undantagsstadganden för
korporationer eller till och med personer , och
under det orediga, föråldrade och ofta förglöm-
da författningar, midt under dess ögon vållat .
oordningar och enskildta lidanden, har bon, i
stället att förklara sig öfver frågornas rätta skick;
och begagnat sin lagstiftningsrätt för att återin-
föra säkerhet och bestämdhet, lemnat alltsam-
mans i en kaotisk förbistiring, resolverat ser-
skildt på likartade besvär och ofta lemnat en-
skilda tillåtelser till befrielse från samma ord-,
ningsstadganden, hvarefter han likväl nyss för-
ut och afven efteråt, i mera allmänna fall be-!
slutat.
Redan under de första riksdagarne efter det
nya statsskicket hade Rikets Ständer, som vän-
tade att regeringen skulle minnas de försäkrin -
gar som gjordes, då Bondeståndet vägrade un-
derskrifva Regeringsformen, om ej 114, hvil- .
ken ståndet aldrig bifallit ) derifrån uteslöts,
begärt några partiella ntvidgningar i näringsfri-
heten, som regeringen äfven bifallit. Men först .
vid 1818 års riksdag tillkännagaf Konungen, alt
en kommitte blifvit förordnad, som behandlat:
frågan om en allmän näringsfrihet, och upp-,
gjort förslag till nya handels- och handtverks-
författningar. Konungen hade likval trott sig.
änpu böra uppskjuta afgörandet af detta ömne, ;;
och endast utfärdat allmän tillåtelse for fri och:
obehindrad handel med viktualier och landt- 4
manna-produkter.
Vid 1823 års riksdag oöfverlemnade Konun-
gen de namnde förslagen till Rikets Ständer.
Konungen förklarade, catt ehuru Kongl. Mja:t!
funnit den för rikets allmänna hushållning vig-.
tiga frågan om en vidsträcktare frihet i utöfning
af handel och handtverk vara af ekonomisk be-
skaffenhet och följaktligen beroende endast af
Konungens pröfning och afgörande, H. Maj:t
likäl icke velat derom besluta, utan efter före- .
gången öfverläggning med Rikets Ständer; hvar-
före ock Konungen, med tillämpning af Rege-
ringsformens 89 , i nåder för godt funnit till.
Rikets Ständer öfverlemna, att frågan om närings- .
friheten i likhet med hvad angående lagfrågor c
är stadgadt, gemensamt med Konungen afgöra.
H. Moj:t ville i detta afseende, till Rikets Stän-
der tillika hänskjuta de af en tillförordnad kom- :
mitte författade underdåniga förslag till handt- :
verks- och handels-reglementen , samt till en
författning angående gerningsmän å landet.
Rikets Ständer företogo genast ärendet till af-
sörande ; och de aflemnade den 12 Dec. 1823
ill Konungen omarbetade förslag till förordning
om handtverkerierna, till författning om gernings-
mäns antagande på landet, samt till handels-;
ordning, I den åtföljande skrifvelsen visades,
att Ständerna opartiskt skådat och pröfvat äm-!
net, från de två olika synpunkter som de stri-
dande partierna uppställa: den ena nemligen,
från grundsatsen af den naturliga rätt, som tyck-
tes tillkomma hvarje medborgare, att till sin och d
s
D
(
(
(
(
(
(
(
(
(
(
(
(
ky 6 144. Konungen låte samtlige Rikets Ständert
deras previlegier, förmåner, rättigheter och frihe-
ter åtnjuta; beroende det på samtlige Riksstån-
dens öfverenskommelse och Konungens hifall. att