cAck, mamma! jag ju bara veta vill Hur det går under sjelfva akten till. Max får ju också der en vis—å—vis? Jag gissar sästan hvem som min skall bli. Eo vis—d—vis! — Hur syndigt är ditt tall Dia ienka, flicka! leker jemi på bal. Dia gång är dans; du gär ju nu i takt När du skatl gå till en högtidlig akt. Gör du som hvaren städad flicka gör, Oca som din mamma, blott på Presten hör. Och sär ban frågar, svara ja och nig, Håll dig beskedligt stilla sea och tig.s — Visst lade hon på hjertat mammas tal; Tj se! bland flickorna i festens sai Svår hon så blyg i leder och ser ned, Som enda sippan i en rosenked. Men slog hon blicken upp ifrån sin fot, Den möts af hans, som står der raidt emot. De ha nog mött hvarann förut en gång De glada aftnar under lek och sång. Som barn de dansat samma Majstång kring, Om Julen lånat eld och sen gömt ring Tills hang och hennes ögon alltibiann Förstuiet lånte eld utaf hvarann. Och nu när akten slöts, tänk hvilket spratt! Han kysste flickan, som hos mamma satt. Att akten skulle ta ett sådant slut, Det hade gumman i sitt tal glömt ut. Men under vägen hem då börjar hon, Som vid en Opras slut, sin recension Om kyssens gift och om en farlig tid. — Men flickan tänkte för sig sjelf dervid: Hur synd att kalla denna kyss ett gift Han var ett purpurmunlack tiil den skrift, Som redan förut i mitt hjerta fanns, Hvaraf en afskrift säkert låg i hans. Och den der pligien, att så der bli mor, Ssm mamma nämnde, kändes mig så stor Till dess hans kyss så tydligt innebar: Att blir jag barnets mor, blir han dess far. T—8. re RR ES Kr TSE SERENA