Men icke kunde jag taga tjenst med flickun-
gen på kaäng; och derföre vardt det ganska svårt
ait bita på någon utkomst, när men hvarken
skall tjena eller vara husbonde. Si var jag väl
ock litet stursk af mig, kan jag förstå, efter
min fader varit Komminister; om Gud förlåter
mig, att jag aldrig ville blifva piga. Jag försök-
te med handel, men det blef skralt. Jag gick
och bjöd ut saker, som folk ville sälja, såsom
saxar, halsdukar och aflagda granna healskragart:
alla pratade och få köpte. Jag har aldrig baft
nagot förledande utssende, förstås; och kan ic-
ke tala väl; alltså slöt jag gå omkring. Värst
är att skrapa ibop till hyran, ty det vill vara
en stor summa på en gang, minherre. Är ef-
ter år sjönk jag utlföre och bief allt sämre och
sämre (berätterskans ansigte blef härunder allt
vackrare och vackrare). Nu har jag hittat på
latt koka mat åt arbetsfolk vid broar, hamnar
och torg. Jag tackar Gud, som ingaf dem att
bygga ett nytt torn på Riddarholmen; jag bar
deraf haft mycket godt. Det är också en gu-
danåd, att detta mitt kokeri icke lärer höra
(under skråna; ty annars badejsg väl redan här-
för fått plikta bort hela förtjensten, säsom det
gått flera gånger, när jag försökt med annat lifnära
mig och flickan. Ty hvem, ibland oss folk, kan
känna alla förordningar sedan kung MES tid?
och då händer det lätt, att men hittar på natt
göra någonting oskyldigt, som är förbjudet,
och polisen kommer öfver en. Det fick jag
kännas vid, när jag i min enfald började koka
kaffe åt murarmadammerna; ty de tycka om en
kopp emellan murbruket. Jo vzckert, jag vardt
b-änd! Jag hade inga rättigheterinom Kaffeko-
karsocieteten,, och så fick jag sälj: min enda
söndagsklädning till plikten. Gud vare lofvad,
här finnes dock ingao Paltbrödssocistet och in-
ga Ärtkokare, inga Potalisskalare, såsom embe-
te; det är en stor Guds nåd. Dermed drager
j:g mig mu fram så länge, och har en god sömn
om nätterna, så ofta Gud förskonar mig ifrån
tandvärk. Men ack! i qväll är tornet färdigt,
arbetsfolket skingras derifrån, och det ser gan-
ska dystert ut för ens framtid, då man ingen
framtid har, min herre. När allt är slut för mig,
hvad skall jag då taga mig till? När armodet
går bakom ryggen och jagar en: när alla in-
rättningar, embetsmän och tjensteherrar förfölja
en på venstra sidan: men man har en liten
flicka på höger som tigger; och man framför sig
ser bara svarta natten och ålderdomen; då är
det svårt. Ack, min herre, jag bar en stor
synd på mitt bjerta!
Syrtuten steg upp. Hvad? hvad? utropade
han: en stor synd —
TÄr min herre en hög emhetsman, såsom do-
mare, president, actuarie, eller så?) fortfor
Elsa tvehågsen.
Nej; var utan fruktan.
cÄr hberrn polisbetjent?,
Nej.
Så törs jag tala. Vet herrn, att så godt
bumör jag eijest har, kan jag ändå aldrig se
de många tjufvarne, som här på gatorna dag-
ligen föras fram och åter, utan att gråten sti-
ger mig i ögonen. Men det är väl en stor synd?
Och när man svärjer och skrattar öfver tjuf-
vårne, så blir jag ännu mera gråtfallen; ty nog
begriper jag huru en menniska kan komma sig att
stjäla, fast God bevarst mig. Ack, min berre,
snart är jag ifrånet; jag lemnar verlden; men
huru skall det gå med min lilla Elsr?,
Haf henne ut att tjena, när hen blir större.
Det förstis. Men, Gud nåda henne — jag
rädes att bon får ett vackert utseendel
Herrn i syrtuten stod en sturd tankfull.
Derefter upplyfte han ögonen, såg på berätter-
skan och sade: Var icke bedröfvad för flie-
kan, moster Elsa. Hon kommer nog slutligen
till Korrektionshuset.
Elsa steg tillbaka med en åtbörd af fasa.
Korrektionshuset! o min Gud!
Var icke så rädd. Jag menar icke Stock-
holms korrektionshus, utan Guds Himmelrike,
hvälket väl också är en förbättringsanstalt eller
ett korrektionshus, men på bättre fot än vårt
här i staden.
br rr
RÄTTEGÅNGS- OCH POLIsS-SAKER.
— De ifrån Enkan Glassell för en kort tid
sedan genom inbrott i dess silkesbod stulna silkes-