Allt gick efter uträkning. Den sysslolöse promenadmakaren, som bekommit en outgruudlig nyfikenhet att se den hurtiga och vackra lilla trasvargens moster, samt förnimma på hvad sätt hon födde sig och hushållade, gick i bast upp i sitt logis vid Stora Nygatan, orklädde sig i sin gam!a, fula, bruna syrtut, tog sin hatt M 2 af loggsliten kaliber, samt en aktningsvärd käpp, i fall något slikt skulle behöfvas i Kåkbrinken. Paraply och all öfrig hygglighet lät han vara hemma. När han kom ned på gatan, fick han genast ögat på sin lilla bekantskap, som riktigt i hörnet af Gråmunkegränd stod med en hvit pjes i handen, en hederlig tvättkannpa af respektabel storlek, och hvaruti mångex god matportion kunde rymmas. Lilla Elsa böll som bäst på att gunga den i handtaget, med samma mantr, som hon förut gjort med sin gamla vän, lerkrukan. Hon kände i början icke igen sin omklädde herre, 1 synnerhet som det nu var sent på aftonen, men såsom han icke bade kunnat byta bort silt ansigte, tog hon honom för den rätta och hörjade intressera sig för en person, som så gerna ville se hennes moster. Så följdes de åt på Nygatan och veko slutligen af in i Kåkbrinken. (Slutet följer.)