rm AUUVSLCI fula I BAK dDiiuKUlJ)
År då moster din mycket fattig?
kÅbp, sade flickan och tycktes alls icke be-
gripa hvad herra menade; men utan allt vida-
re sprang hon bort till en port eller led, som
nu heit eförmodadt öppnades på planket, och
tog der emot en kruka, som stacks ut af en
knotig karlhaud. Detta kärl grep flickan i ban-
den, började båra derpå, och ringde derunder
muntert med krukan, emedan hon höil den i:
eit band, som satt fåstadt emellan begge öronen.
Vid anblicken häraf upprann i herrns själ
hastigt den föreställningen, att han litet miss-!
tagit sig om trasvargen; att han visserligan mött!
ea persona, tillhörande fattigdomens område,
men icke den lata, rådlösa och otäcka fat-
tigdomen, utan någontrag annat, som han ännu
icke rätt begrep. Imedlertid stämdes han om:
ifrån sin sorgbundenhet, bibehöll väl altid
mediidandet, men kände sig dock tillika giad.
Hvart hia håken skall du ta vägen med kru-
kan? sade han småleende åt flickan.
cKrukan är tom nu; jag skall gå hem till
moster Elsa med krukan.,
Får jag följa med dig, så skall du få ännu
en slant.
aTack, herren, sade hon och tog behändigt
emot peaningen. Ena sådan narr till herre ha-
de hon aldrig förr råkat ut för.
Men under det de således gingo tillsammans och
kommo på Riddarhustorget, började den pro-
menerande faitneanten åter blifva odeciderad.
Icke går det an, började han tycka, att jag
så här klädd följer med i Kåkbrinken upp till
faster Elsa — eller moster, tror jag det var.
Hvad i Guds namn skall jag hafva för ärende
till henne? Men jag skall positivt se henne,
det kan icke hbjelpas. Hörpå flicka, hvad heter
du?
aElsa.n
Heter du också Elsa? Nå, det är bra. Hör,
lilja Elsa, jag bor vid stora Nygatan; dröj litet
grann vid min port, medan jag springer upp
och klär mig. Du bar väl icke så förbaskade
brottom heller?
aJo, hjertandes, jag kan ieke dröja; jag må-
sie hem med krukan, ty hon är tom.
Åh strunt, jag kan slå sönder din kruka, så
behböfver du ej gå hem med henne.
Ha Ba han, utbrast flickar; anehej då. Jag
skall fort upp till kyrkan med krukan igen, ba-
ra moster fått fylla utina. Hejsan, låt blikru-
kan! om jag icke skyndar mig, så blir gesällen
utan kal:s vid kyrkporten. Si så dår ja, nå
du Gud fader! :
Detta utrop kom deraf, att under ringningen
hade bandet lossnat i ena örat, krukan ramlade
i gatan och gick i sex stycker, Flickan bör-
jade ieke gråta, ty dertill var hon, såsom stads-
jänta, för modig; men hon fick likväl samma all-
varsamma, bleka och högtidliga utseende i ansig-
tet, som herrn en gång förut sett henne så in-
tressant hafva deruppå i månljuset vid Riddar-
holmskyrkan, då han trodde henne hungrig.
Var oförskräckt,, sade den främmande herrn,
afelet var milt.
aJaa, men jag är utan kruka —
Sianna här; jag går in till Warodell och
köper dig en ny.,
cAsch, han har inga lerkärl, Warodell, inte.
Hen har bara fina posteliner, som ingenting
hålla uppe bland murarmadammerna. Minsann är
icke det visst, att jag blir olycklig för moster
Elsa. Så här har det sutill sade flickan, och
plockade upp krukbitarne under suckar.
Ar du så klok, att du föraktar postling
tänkte herrn och såg på flickan med en viss
sktning. Du är minsann ingen harnungse, du,
som vet hvad Warodell har i sin bod. Men
du må tycka hvad du vill, lilla Elsa, invän de
han högt, aså köper jag digi promt någonling
derinne af postlin, hvaruti du lika väl kan bä-
ra kalasmaten melian din moster och gesätllen
eller murarfruntimmerns. Jag förstår, att din
moster uppe i Kåkbrinken är något slags mar-
keienterska.,
aMakadanterska? åh nej, det är moster inte.!
Nånå; jag menar hon bar väl till yrke eler
näring att koka mat åt folk?
cJa, det begrips; på sitt vis kokar moster
och jag bär. Men icka åt det förnäma bruks-
folket ifrån Åkers bruk, som satt upp iaornet,
utan hara åt hjelpkäringarna, som handilsngst
med sten och murbruk, samt åt gesällen Å-
brink, förstår herrn, som stått vid bissen.
Åbrink? åh prata! (sade herrn, för att kom-
ma in i flickans tomart) hvad är det försen
gesäll, som står vid hissen?
aJo si det bedyrar jag herrn, 2ti Abrink
hissat murbruksämbar heia Guds långa tiden!
Fastän han har varit kopparslagargesäll, men
kom på knäken förliden våras för restantierna.
Nå, låt vara det. Men för atticke taga upp
tiden, så se bär har du pengar, Elsa; efter jag
hör du är så klok, så gå in i någon bod sjelf
och köp hvad käril da behagar i den olyckliga
krukans ställe. Under tiden går jag hero och
klär mig; så kommer jag åter ned på gatan;
du skall träffa mig i hörnet af Gråmunkegränd,
- 0 Ts 2 aa KÄNNS 28 PTA