dermed gemenskap ägande eklesiastikförfattnin-
gar, samt utarbeta ett förslag, som redan 1828
var tll trycket befordradt. Presteståndet be-
gärde vid den då blifvande riksdagen åter sär-
skildt, att den utsatta tiden för granskvingen
af detta förslag skulle förlängas, och en mängd!
anmärkningar inkommo deremot ifrån konsisto-
rierna och Presterskapet. Regeringen visade i-
medlertid ingen benägenhet, att låta förslaget!
behandlas af Lagkomitten, och först nu på yt-
tersta tiden är i hast ett förslag till kyrkolag
tillvägabragt, hvilket sannolikt äfven vid nästa
riksdag kommer nedstörtande öfver de oförbe-
redda ständerra, men icke i form af proposi-
tion från Styrelsen, utan handlöst ofveslemnadt
på samma sätt som civillagen vid en föregåen-
de riksdag.
Vi hafva redan antydt, att Rikets Ständer
år 1809 vid grundlagens stiftande förbisett
vigten af att för framtiden upphäfva regala Pa-
storater och lemna församlingarna den fria val
rätt, som öfverensstämmer med såväl religions-
stiftarens afsigt som folkets allmänna mening.
Man kan således ej eller undra på, att Rege-
ringen begagnat sin rättighet, och derigenom
sökt bibehålla en fortfarande inflytelse på Pre-
steståndet, som säkert icke är hälsosam för det-
ta stånds politiska. moralitet. Men icke nog
dermed, har Regeringen befordrat försöken, att
helt och hållet undandraga församlingarna deras
valrätt, der en sådan ännu existerar. En Ko-
mitte tillsattes år 1821 för att granska ett till
Regeringen öfverlemnadt förslag till Prestvals för-
ordning, och denna föreslog en förändring om
Prestlägenheters tillsättning, utan föregånget val
af församlingarna. Regeringen tyckes sjelf haf-
va fruktat att öofverlemna ett sådant förslag till
1823 års Stånder, oaktadt Konungen sjelf sä-
ger, att det redan hade kunnat skett under för-
sta hälften af deras sammanvaro,; men hoppet
om dess framgång vid 1828—30 årens riksdag
framdrog det i dagen. Afven denna eljest så
medgörliga Riksdag vågade likväl icke till den
grad trotsa nationens känsla af en af sina urgam-
laste rättigheter, att den tilltrodde sig skänka
denna rättighet åt Konungamakten. Rikets
Ständer förklarade 3ig icke kunna antaga för-
slaget, emedan cenligt deras åsigter, förhållan-
det emellan lärare och åhörare är af helt an-
nan, af en mera inre och andelig. karakter, an
emeilan statens öfriga tjenare och folket, och
att det ar uti detta förhållande, som grunden
till menigheternas valrätt måste sökas. Allt an-
deligt rike är, enligt sin natur, ett valrike, alla
sysslor derstädes förtroendesysslor. Men förtro-
endet -förutsätter bekantskap, icke blott med
lärarens embetsgåfvor, utan äfven med hans
personlighet, och på denna åsigt, som Rikets
Ständer måste gilla, hvilar den ifrågasatta val-
rätten., Rikets Ständer ansågo, att missbruken
med denna valrätt kunde härledas från egen-
nyttan, hvilken åter retas af lönevilkorens o-
bestämdhet. cOmpy yttrade de, adenna öfver-
allt afbjelptes, genom billiga af Kongl. Maj:t
stadfästade konventioner, hvartill Rikets Stän-
der äfven vid denna Riksdag afgifvit ett nytt
förslag, synes skälig anledning vara till det
hopp, att missbruken skola försvinna efter hand
och prestvalen återtaga sin fordna, i vissa lands-
orter ännu bibehålna karakter af en religiös
akt, etc. Rikets Ständer öfverlemnade derfö-
re till Regeringen ett af; deras Utskott omar
betadt förslag till prestvalsförordning. Vid 1837
års riksdag emottogo Rikets Ständer ingen pro.
position i ämnet; men nu tio år efter Ständer
nas skrifvelse, kommer sannolikt äfven denn:
fråga att i förening med alla de öfrige, och
utan att under tiden regeringens åsigter kunna
blifva kända och diskuterade, kastas på Stän-
derna.
Rikets Ständer ansågo den dubbla tjenstårs
beräkningen , hvilken hittills varit tillerkänd lä
rarebefattningar vid rikets undervisningsverk oc
en del Eklesiastika tjenster, samt jemväl viss
enskilda personer, förnärmande för dem iblanc
presterskapet, hvilka äro tjenstgörande i försam
lipgarna; och för att, utan skada för lärover
ken åstadkomma en billig jemkning till uppmun
Itran för nämnde presterskap , anhöllo de genon
I skrifvelse den 29 Sept. 1834, att dubbel elle
förhöjd tjenstårsberäkning måtte i allmänhet upp
Ihöra, nuvarande innehafvarens rätt dock oför
I kränkt; men att likväl ordinarie lärare vid ri
kets lärdomsskolor må tills vidare för ett tjen
steår få räkna ett och ett halft; hvilken förhöj
Ida tjenstårsberäkning skulle tillgodokomma en
Idast dem, som förete vederbörligt betyg öfve
årligen utöfvad presterlig tjenst, samt upphör
efter erhållen befordran och afgång från läro
I verketn. I
N Regeringen har härvid ingenting vidare åtgjort
än att handlingarne blifvit återremitterade ocl
vissa läraresysslor ställda på tills vidare. Tro
ligen blir likväl frågan härom, äfven vid näst
I riksdag en bland dem, som hopas på Stän
derna.