dermed gemenskap ägande eklesiastikförfattningar, samt utarbeta ett förslag, som redan 1828 var tll trycket befordradt. Presteståndet begärde vid den då blifvande riksdagen åter särskildt, att den utsatta tiden för granskvingen af detta förslag skulle förlängas, och en mängd! anmärkningar inkommo deremot ifrån konsistorierna och Presterskapet. Regeringen visade imedlertid ingen benägenhet, att låta förslaget! behandlas af Lagkomitten, och först nu på yttersta tiden är i hast ett förslag till kyrkolag tillvägabragt, hvilket sannolikt äfven vid nästa riksdag kommer nedstörtande öfver de oförberedda ständerra, men icke i form af proposition från Styrelsen, utan handlöst ofveslemnadt på samma sätt som civillagen vid en föregående riksdag. Vi hafva redan antydt, att Rikets Ständer år 1809 vid grundlagens stiftande förbisett vigten af att för framtiden upphäfva regala Pastorater och lemna församlingarna den fria val rätt, som öfverensstämmer med såväl religionsstiftarens afsigt som folkets allmänna mening. Man kan således ej eller undra på, att Regeringen begagnat sin rättighet, och derigenom sökt bibehålla en fortfarande inflytelse på Presteståndet, som säkert icke är hälsosam för detta stånds politiska. moralitet. Men icke nog dermed, har Regeringen befordrat försöken, att helt och hållet undandraga församlingarna deras valrätt, der en sådan ännu existerar. En Komitte tillsattes år 1821 för att granska ett till Regeringen öfverlemnadt förslag till Prestvals förordning, och denna föreslog en förändring om Prestlägenheters tillsättning, utan föregånget val af församlingarna. Regeringen tyckes sjelf hafva fruktat att öofverlemna ett sådant förslag till 1823 års Stånder, oaktadt Konungen sjelf säger, att det redan hade kunnat skett under första hälften af deras sammanvaro,; men hoppet om dess framgång vid 1828—30 årens riksdag framdrog det i dagen. Afven denna eljest så medgörliga Riksdag vågade likväl icke till den grad trotsa nationens känsla af en af sina urgamlaste rättigheter, att den tilltrodde sig skänka denna rättighet åt Konungamakten. Rikets Ständer förklarade 3ig icke kunna antaga förslaget, emedan cenligt deras åsigter, förhållandet emellan lärare och åhörare är af helt annan, af en mera inre och andelig. karakter, an emeilan statens öfriga tjenare och folket, och att det ar uti detta förhållande, som grunden till menigheternas valrätt måste sökas. Allt andeligt rike är, enligt sin natur, ett valrike, alla sysslor derstädes förtroendesysslor. Men förtroendet -förutsätter bekantskap, icke blott med lärarens embetsgåfvor, utan äfven med hans personlighet, och på denna åsigt, som Rikets Ständer måste gilla, hvilar den ifrågasatta valrätten., Rikets Ständer ansågo, att missbruken med denna valrätt kunde härledas från egennyttan, hvilken åter retas af lönevilkorens obestämdhet. cOmpy yttrade de, adenna öfverallt afbjelptes, genom billiga af Kongl. Maj:t stadfästade konventioner, hvartill Rikets Ständer äfven vid denna Riksdag afgifvit ett nytt förslag, synes skälig anledning vara till det hopp, att missbruken skola försvinna efter hand och prestvalen återtaga sin fordna, i vissa landsorter ännu bibehålna karakter af en religiös akt, etc. Rikets Ständer öfverlemnade derföre till Regeringen ett af; deras Utskott omar betadt förslag till prestvalsförordning. Vid 1837 års riksdag emottogo Rikets Ständer ingen pro. position i ämnet; men nu tio år efter Ständer nas skrifvelse, kommer sannolikt äfven denn: fråga att i förening med alla de öfrige, och utan att under tiden regeringens åsigter kunna blifva kända och diskuterade, kastas på Ständerna. Rikets Ständer ansågo den dubbla tjenstårs beräkningen , hvilken hittills varit tillerkänd lä rarebefattningar vid rikets undervisningsverk oc en del Eklesiastika tjenster, samt jemväl viss enskilda personer, förnärmande för dem iblanc presterskapet, hvilka äro tjenstgörande i försam lipgarna; och för att, utan skada för lärover ken åstadkomma en billig jemkning till uppmun Itran för nämnde presterskap , anhöllo de genon I skrifvelse den 29 Sept. 1834, att dubbel elle förhöjd tjenstårsberäkning måtte i allmänhet upp Ihöra, nuvarande innehafvarens rätt dock oför I kränkt; men att likväl ordinarie lärare vid ri kets lärdomsskolor må tills vidare för ett tjen steår få räkna ett och ett halft; hvilken förhöj Ida tjenstårsberäkning skulle tillgodokomma en Idast dem, som förete vederbörligt betyg öfve årligen utöfvad presterlig tjenst, samt upphör efter erhållen befordran och afgång från läro I verketn. I N Regeringen har härvid ingenting vidare åtgjort än att handlingarne blifvit återremitterade ocl vissa läraresysslor ställda på tills vidare. Tro ligen blir likväl frågan härom, äfven vid näst I riksdag en bland dem, som hopas på Stän derna.