cunnat delinitift derom besluta. Den 3 Augusti lq 1820 föreskref imedlertid Konungen hvad som g borde för framtiden iakttagas, i afseende på fö-l!y refallande seqvestrering at dylik spanmål, Uugo an att ännu vid följande riksdagar låta Ständers na få känna den begärda undersökningens re-!a sultater. 1834 begärde Presteståndet, enskildt, att 130 tunnor spanmål måtte stadgas såsom behållen löneinkomst, innan indragning fick ske j af kyrkoherde anslagen förläningsspanmål; och genom Kongl. brefvet den 2 Febr. 12838 har Konungen val förklarat sig ej vilja göra någon ändring i 1812 års stadgande, emedan det legat till grund för Ständernas ännu 1815 och 1813 fattade beslut; men ingen anledning kan deraf hemtas, att Regeringen ännu i denna stund ämnar försätta denna fråga i det skick, att Rikets Ständer kunna med full sakkännedom derom besluta, och som Regeringen, i nämnde cirkulår till Consistorierna antagit, att indragningarne blott verkställas tills vidare, synes tydligen afsigten vara, att ej afgöra ämnet efter Ständernas åsigter. Vid 1815 års Riksdag nödgades Bondeståndet serskildt hos Konungen anhålla, att åtgärder måtte vidtagas till bestämmande och reglerande af presträttigheterna. Sedan Presteståndet i detta afseende gjort åtskilliga begifvanden, utkom äfven en förordning angående föreningar, emellan lärare och åhörare, rörande inbördes skyldigheter och rättigheter; men Rikets Ständer måste, i anledning af bristerna deri, vid 1818 års Riksdag göra framställningar om närmare bestämda stadgander, och den 12 Nov: 1819 utfärdades ytterligare föreskrifter. Afven dessa hafva icke motsvarat nationens väntan och Rikets Ständer, som efter 20 års tid icke funnit Regeringen hafva tillfredsställande befordrat den så vigtiga regleringen af Presterskapets aflöningssätt, begärde år 1829 specialstater öfver klericiet och skolverkens anslag, samt uppgifter å taxeringsvärdet af Ecklesiastika boställen, men kunde ännu vid 1834 års Riksdag icke erhålla dem; så att, äfven då Ständerna icke voro i tillfälle att upptaga ämnet till afgörande. Sedan den tiden har Styrelsen, genom beslut den 25 Nov. 1836 uppställt ett svårt hinder för Conventioners billiga afslutande, då K. M. anbefallt, att sådant ej skulle få ske under ledigheter, och ogillat det regeringens stadgande derom, som redan genom Kammarkollegium varit utfärdadt och gällande. Den anda, hvari regeringen i öfrigt lärer ämna behandla hela frågan, synes visa sig i Kongl. brefvet den 16 December 1836, hvari det orimliga stadgande återfina nes , att sterbhus efter föräldrar, som till sinal: barn afstått hemmanet, skola erlägga uti likstol lika mycket, som ägde den aflidne hemmanet qvar. Rikets Ständer han vid 1809 års riksdag icke l ansett sig böra ändra hvad som förut rörande sockenstämmor och kyrkoråd var föreskrifvet; endast behofvet af en bestämd tid för besvärs anställande emot dessas beslut, hade fästat Ständernas uppmärksamhet; men på Presteståndets ! enskilda begäran vid 1810 års Riksdag, hade Regeringen låtit genom Kommitterade utarbeta jen författning, som sedan Högsta domstolens ytrande blifvit inhemtadt, utfärdades den 26 Febr. 1817. Denna författning, vidtagen utan Rikets Ständers hörande, uteslöt icke endast godtyckligt, alla som brukade enskilda personers jord ifrån rösträttighet, utan tillät ordföranden (Pastor) att justera protokollet när han behagade, hvilket lätt kunde för enskilde medföra försummande af hvad författningarne stadga angående missnöjes anmälande, m. m. Rikets Stän: der begärde derföre år 1823 ändring deri;men det har undgått deras uppmärksamhet, att formen för menighetens hörande i förordningen stadgas på ett sätt, att genom åtminstone numera alltför vanliga, falska slutledningar, nationens urgamla, -af lagen aldrig förhindrade rätt, att vid kyrkan samlas till möten, skulle kunna härledas till förgripelse emot författningen. Vid sista riksdagen begärde R. Ständer, genom skrifvelse den 9 Febr. 1835, med anledning deraf, att ingen lag, utan blott sedvänja ligger till grund för omröstning vid sockenstämma i städerna m. m. samt p,att åtskilliga ändringar i nu gällande stadganden synas erforderliga, att Regeringen ville, jefter stads-församlingarnes hörande, ät några kommitterade uppdraga utarbetandet af förslag till en fullständig författning bärom, samt förslaget vid näsia riksdag till R. St:s bedömande ofverlemna: Två eller tre kommitteer hafva oberoende af hvarandra kommit att befatta sig med I detta lagstiftningsämne, hvaruti förslag först nyligen blifvit uppsatt och Högsta Domstolen unI derställdt, för att, på samma gång med ett halft dussin lika vigtiga och ännu vidlyftigare frågor, lutan all förberedning af opinionen, kastas öfver .I Ständerna. Regerjngen hade år 1813 låtit utgifva en samling författningar och stadgar, hvilka än, dra eller förklara Kyrkolagen af år 1686 och Sann ära till efterlefnad svällande. . Detta väckte j