eller dnit, att, sedan Nikets Stander upplyllt Konungens begäran om anslag, reg:s eget löfte om dubbla tjenstårsberäkningeus upphörande icke befordras till verkställighet, helst då Rikets Ständer serskildt begärt det. För. folk-undervisningen hafva Rikets Ständer serskildt påkallat Regeringens uppmåärksamhet, men med mindre framgång än för den högre bildningen. Sedan hela landet i öfver tjngu år väntat på någon åtgärd af Regeringen 1 anledning af Rikets Ständers begäran år 1810 samt af dess egna yttrauden ofta ägt hopp, att snart skåda några resultater; sedan bekymren för barnens undervisning, länge märkbara inom medelklassen, äfven trängt sig ned till rikets allmoge, och erfarenheten visat, huru de till elementarbildningens uppmuntran anslagna nationens medel helldre dragits till de högre läroverken; sedan Regeringens cirkulärer till konsistorierna af den 13 Feb. 1830, hvarigenom på Presteståndets enskilta begäran, Rikets Ständers hbeslut, att söka befordra vexel-undervisnings-skolors bildande, genom tjenstårs beräkning för dess lärare ibland prestmän m. m., tillintetgjordes, äfven visat huru ringa afseende Regeringen fästade vid folkbildningen; så uppstod vid 18534 års nksdag fråga, att Rikets Ständer skulle serskilt upplaga frågan om folkundervisningen. Stånden biföllo förslaget derom, och Rikets Ständer anmälde i en skrifvelse, som vi med ledsnad se oss af brist på utrymme här icke kunna i dess helhet införa, sina afsigter, hvilka göra heder åt tidehvarfvet och åt det derföre sannt hedervärda Bondeståndet, hvarifrån frågan egentligen härledde sig och som mest dref på densamma, samt innehåller en vacker och ädel motsatts till Wexiö och Lunds Konsistoriers bekanta yttranden i dessa mål. Sedan Ständerna visat, att folkskolorna aro nödvändiga, vid sidan af religions-undervisningen och den husliga undervisningen; att denna nödvändighet ökas genom den vigt samhällsförfattningen i vårt land gifver åt folkbildningen, då jordbrukaren, bergsmannen och handtverkaren deltaga i lagstiltning, lagskipning och beskattning; att räkna och skrifva, samt bekantskap med fäderneslandets och brödrafolkets läge och alster, historia och sambällsförfaltning, kunskaper, som ej äro främmande för en sann religionsundervisning, böra i folkskolan, jemte densamma, eller rättare i sammanhang dermed, meddelas; att inrättandet af folkskolor är en national-angelägenhet, men egentligen att betrakta såsom en ersättning för den undervisning, föräldrarne sjelfve borde meddela eller bekosta, och således endast föremål för menigheternas egna ansträngningar; men att staten bör bevaka det uppvexande slägtets sak, efter hon har rätt att af hvarje medborgare fordra den kunskap, som samklällsskicket gör mnödig; att således folkskolan ej bör grundas på allmänna medel, då den äfven blef kostsammare, utan på menigheternas frivilliga omsorg, lifvad af presterskapets omtanka och på enskilda välgörenheten, som säkert blefve tillräckliga om de understöddes och uppmuntrades dels af Konungens egna medel, dels af Kyrkornas behållna tionde, och af andra tillgångar, samt genom tillåtne tjenstårs berakning för lärarne; att staten ltkväl borde mellankomma med bidrag i de serskildta fall, då medellöshet eller andra svårigbeter vållade att ändamålet icke på annat sätt kunde vinnas. De förklarade likväl, att det icke syntes lämplgt att ålägga kommunerna skolornas inrättande genom en lag. Det mest maktpåliggande för denna angelägenhet, säga Ständerna vara, catt genom ett vaksamt nit å Regeringens sida kommunerna uppmuntras och uppmanas, att besörja folkskolors inrättandev, och de uttrycka derföre deras öfvertygelse om nyttan och behofvet deraf, i alla de församlingar, der sådana ännu saknas, Rikets Ständer anhöllo derföre, utom hvad angick antagandet af dessa grunder: Att Biskopparne och Landshöfdingarne måtte anbefallas, att med vaksamt nit vaka öfver denna angelägenhet och uti dertill utlysta Sockenstämmor kraftigt uppmana församlingarne till inrättande af folkskolor, samt att med dem samråda och öfverenskomma om sättet och medlen huru de böra tillvägabringas; att härvid, bland andra utvägar bör i öfvervägande komma huruvida någon tillgång af kyrkans fordna eller nu innehafvande egendom kunde vara att påräkna, samt huruvida någon del kunde anslås af de inkomster, som falla af lediga Pastors och Komministers beställningar, då tvister uppstå om deras återbesättande; att Domkapitlen böra hvarje år till Konungen afeifva omständlig berättelse om Folkundervisningsanstalternas fortgång och de hinder som kunna, på ett eller annat ställe möta, samt att kommunen måtte tillåtas, genom årlige kollekter, bereda inkomster till förmån för deras skolor, och, att Konungen för öfrigt täcktes vidtaga och begagna alla de åtgärder och utvägar, som kunna bidraga till ifrågavarande ändamål och dertill finnas lämpliga. RIKSDAGSMANNA-VALEN. — Inom Norrbottens län är förre Riksdagsamana an Tahan Tal Ah Ruäthergs Utsedd till Riks