9:0o Gör sig erbetets frihet sålunda allt mer gäl-
lande, så innebär detta redan i sig sjelf använd-
ningen af dess grundsatser äfven på utbytet af pro-
duktioner, d v.s. på både den inre och yltre han-l
deln och rörelsen. — Det största bandet; i afseen-
de på den förra, var utan tvifvel den fordom så
skarpt uppdragna skilnaden emellan Stads- och
Landtmanna-näring. Städernas företrädesrättighe-
ter i afseende på näringarna — heter det i de ryss
citerade Preussiska Lagmotiverna — hade sitt ur-
sprung i Tysklands och andra länders tillstånd un-
der medeltiden, då nemligen endast i städerna
yttre säkerhet var att finna. Sedermera använde
städerna, och i synnerhet skråna, hvarje medel att
bibehålla sig i besittning af dessa företrädesrättig-
heter, och lyckades deri, så mycket mer, då efier
utbildningen af accisförfattningen, det låg i stats-
kassans interesse, att så mycket som möjligt in-
skränka näringsdrifien till städerna, som voro un-
derkastade accisen. Den landtliga befolkningens
behof och interessen gjorde väl oupphörligt allt flere
undantag nödvändiga, men dessa voro vanligtvis
bundna vid besvärliga och hindrande vilkor. Med
den införda förändringen i beskattningssystemet
bortföllo i Preussista monarkicn alla anledningar
att bibehälla dessa städernas företrädesrättigheter;
och fruktan, att detta skulle verka till städernas
ruin, har visat sig ogrundad. Uti de provinser,
som 4811 bildade Preussiska staten, och i hvilka
den friare näringslagstiftningen sedan denna tid
varit gällande, hafva väl enskilda mindre städer,
hvilkas rörelse redan förut var obetydlig och mest
inskränkt till landtbruk, råkat i förfall; men de
större städerna och äfven städerna af medelklassen
hafva i vida betydlijare mått höjt sig, och rörel-
sen har i dem, emot förr, vida mer tilltagit. —
I Europas mest civiliserade länder har den skrå-
mässiga afsöndringen af stads- ocn landtmanna-
industri redan blifvit helt och hållet, eller till stör-
sta delen, upphäfven, och städerna, lemnade åt de
naturliga fördelar, hvilka en större saromanverkan
af arbeiskrafter på de dertill egnade ställen, af sig
sjelf medför, ha derpå ej förlorat utan vunnit. I
Sverige synes man i samma mån vara mer ömtå-
lig om bevakandet af stadsmanna-industriens gamla
gränser, som det fordrats mer besvär och längre
tid att här befåsta dem mot landet, hvilket genom
sin he!a naturliga beskaffenhet lägger oöfvervinner-
liga hinder för ett sådant privilegii-system; hvar-
före det ock verkar så mycket förderfligare. Det
finnes intet land, der jordbruk, bergsbruk, slöjd
och handel naturligare äro förbundna eller onatur-
ligate åtskiljas. Mer än två tredjedelar af landets
befolkning utgöres af Svenska allmogen, som, un-
der mer än tvåtredjedelar af året, är, genom kli-
matet, stängd från egentlig sysselsättning med jord-
bruks-arbetet. Arbetet i andra gestalter, — såsom
bergsbruk, för hvilket Sverige erbjuder ett så vid-
sträckt fält, — eller såsom slöjd, med dess många-
handa förvärf, hvartill Svensken ej mindre kallas
af naturlig fallenhet äm naturligt behof, och som
derföre af ålder på olika sätt gjort sig gällande i
Sveriges olika landskaper, — eller utbytet och I
forsslandet af arbetets produkter, — eiler blotta
utbytet af den naturliga arbetskraften mot dags-
penning, ofta på längre håll och genom vandring
förtjenad, — allt sådant utgör naturliga bestånds-
delar af Svensk näringsflit och hänvisar på rikt-
ningarna af dessutbildning, om den finge föija na-
turliga banor. Arbetets rörlighet har i andra län-
der allt mer med en stigande industri utvecklat
sig; i Sverige är den hemmastadd. Det är vår
ekonomiska lagstiftning, som bundit densamma;!
ehuru denna arbetets rörlighet genom klimat, na-:
tur och seder, isynnerhet är ett vilkor för det Sven-
ska samhällats hela. Huru det tillgått med bin-;
dandet af denna, det Svenska arbetets naturliga,
rörelsekraft, har förut i detta blad blifvit visadt.
— Man har med privilegier, — först för kronans
fiskaliska interessen, sedan till förmån för de un-
dan kronan emanciperade korporationernas skrå-
interessen, — omgärdat den Svenska industriens
förnämsta områden, och alla dessa privilegier ha
tlilika varit exklusiva företrädes-rättigheter, gifaa
åt en näring på de andras bekostnad, oeh ofta, inc-
om samma näring, åt vissa idkare framför andra;
— i följe hvaraf Svenska näringarnas strid, i stäl-
let för deras förbindelse, blifvit lagligen organise-
rad. Vi skulle hälsa, såsom den gladaste ljusning
för Svensk idoghet, den dag, då för stad och land
slutligen samma likhet i rätt inträdde i afseende:
på den ekonomiska lagstiftningen, som redan gjort
sig gällande i den civila och kriminella ). Det
ena steget som det andra tillhör odlingens gång.
förvaltningen af Spar-kassor, Enke- och Pupill-
medel m. m. Det är utan tvifvel denna ten-
dens, ehuru regeringem aldrig gjort utöfvandet
af något näringsyrke beroende af inträdet i en
sådan korporation, som föranledt den oriktiga
tankan, att det nämnda nya Preussiska lagför-
slaget äsyftade ett återställarde af den gamla skrå-
författningen. Huru dermed förhåller sig är tyd-
ligt af hvad vi anfört. Man ser också, att, till
och med angående de nämnda frivilliga korpora-
tionerna, öfvertygelserna mest varit delade. Mån-
ga och vigtiga röster ha funnit dem ändamåls-
lösa: andra, med blicken företrädesvis fästad på
olägenheterna af det nyare tillståndet, ha velat
förstärka den, åt dessa korporationer inrymda,
inflytelsea. Lagförslaget åtföljdes af ett särskildt
förslag till ersältningar; men endast för upp-
häfvandet af sådana, hittills gällande, exciusiva
näringsrättigheter, hvilka kunnat gå i arf, eller
genom köp föryttras. För öfrigt förbehåller Lag-
förslaget åt staten en egen kontroll öfver alla de
näringsyrken, som för allmänna sedligheten, hel-
sotillståndet eller säkerheten kunnaj medföra stör-
re våda.
) Särskild stadslag och särskild landslag hafva
upphört. Vi ha redan yttrat samma önskan i
fråga om skilnaden emellan bergslag och lands-
lag. Litteratur-Bladet för Moaj förlidet år. :
RANE RASER
RÄTTEGÅNGS- OCH POLISSAKER.
— Korrektionisterne Sundström och Lind-