- följas såsom det egentliga rättesnöret för säte
latt befordra natiouens sannskyldiga nytta; al
Rikets Ständers önskningar, i alla de fall, di
Jaotingen Grundlagen eller Ständernas tillfällig:
I vilja öfverlewmnat åt regeringsmakten att deröf.
Iver besluta, böra anses såsom föremål för mi.
I nistrarnes och rädgifvarnes oaflåtliga hägn och
verksamhet, samt att regeringsmakten, i inte
enda fall, hvari Nationen, genom Regerings-
I formen, förbehållit sina ombud den allena be-
slutande rätten, ägt att hindra, förekomma el-
ler tillintetgöra verkningen af Ständernas åt-
gärder.
Jemföre vi vidare de bestämmelser, som Re-
geringsformen innehåller, med hvad grundlags-
stiftarne yttrat såsom skäl derför, så finna v
en betydelsefull ordning och offentlighet anbe-
falld vid de allmänna ärendernas behandling
Vi finne i 16 Regeringsformen konungamak-
tens förhållanden till medborgrarne i allmänhet
bestämda på ett sätt, att intet tvifvel kan uppstå
om lagens syftning att bevara personliga säker-
heten, hemfriden, samvetsfriheten, äganderät-
tens helgd och rättvisans ostörda skipande. Vi
finne Högsta Domstolens verksamhet och sättet
för de justitie-ärenders behandling, som af Ko-
nungen i StatsRådet afgöras, förenliga med be-
greppen om en af regeringsmakten oberoende
domaremakt, som likväl inför folket är under-
kastad ickel blott allmänna opinionens dom,-ge-
nom sina förhandlingars offentlighet, utan äfven
beroende af folk-ombudens förtroende, genom
opinions-nämnden (se Ä4 17, 18, 19, 20, 21,
(22, 23, 24, 26, 47 och 104). Vi skåda de
bestämdaste föreskrifter för en å regeringsmak-
tens egna vägnar utöfvad kontroll på allt hvad
som rörer allmän säkerhet, Kronans rätt, rätt-
visans handhafvande, och beifrandet af fel, be-
gångna af domare och embetsmän (se 27).
Denna kontroll, jemförd med den ganska om-
fattande tillsyn deröfver, som på nationens eg-
na vägnar bör utöfvas af JustitieOmbudsman-
nen (se 66 96, 99, 100, 101), ådagalögger en
allvarlig föresatts hos lagstiftaren att betryg-
ga landet om lagarnas välde och den lagliga
ordningens upprätthållande. Man måste äfven
medgifva, att de vilkor, Regeringsformen stad-
gar för offentliga embetens och tjensters tillsät-
tande, för de egentligen i styrelsens verksamhet
deltagande embetsmånnens förhållande till rege-
ringsmakten , samt de öfiiges beroende af lagen
allena, m. m., äro välbetänkta och förenliga
med principen af en, ifrån folk-suveräniteten
upprunnen och på dess förtroende ytterst hvi-
lande regeringsmakt (se 46 28, 29, 30, 31, 32,
33, 34, 35, 36), om ock åtskilliga brister i
detta afseende ännu vidlåda vår statsförfattning.
Den fria yttranderätt, som i 86 f:n tillerkän-
des cahvarje Svensk man,, var tillika egnad
att betrygga ät nationen domarens och embets-
mannens lagenliga verksamhet, på samma gång
den satte henne i tillfalle, att se sina behof, si-
na opinioner och sina fordringar på statsmak-
terna — oförstäldt och obehindradt framställ-
da, samt alla nödiga förbättringar i sambhälls-
tillståndet derigenom efterhand beredda och ut-
förda. Det bör ej heller kunna undfalla nå-
gon, att grundlagsstiftarne år 1809, då de icke
ansågo sig kunna hos oss tillvägabringa nå-
got enklare och rationellare styrelsesätt än
det konstitutionelt monarkiska, likväl genom
dessaj garantier sökt bevara nationens poli-
tiskå frihet. Härom vittna den i Regerings-
formen åt nationen förvarade allenabeskattnings-
rätten (se 6S 57, 60, 73, 74, 75, 76); stän-
dernas uteslutande rätt att anslå statsmedlen
och ordna grunderna för deras uppbörd, för-
valtning och redovisning; (se 44 61, 62, 63,
64, 65); ständernas okränkbara förvaltningsrätt
af. Riksgäldskontoret och Banken; (se 44 66,
67, 68 och 72); det åt Ständerna tillerkända
initiativet i den med Konungen gemensamma
agstiftningsrätten (se ff 81, 82, 84, 87, 88,
59, jemförde med 56); föreskriften om mynt-
väsendets och indelningsverkets orubblighet,
deräst ständerna icke bifalla förändringar deri
n. m.; och grundlagens stiftare hafva, genom
llt detta, på det högtidligaste bekräftat och
;rkänt nationalsuveränitetens kraft på ett sätt,
tt dess verksamhet icke skulle kunna förhin
lras om folkombuden iakttaga sina rättigheter
ch pligter, emedan deras sammanträden på de
f dem sjelfva utsatta lagtima perioder, icke kan
ubbas eller deras åtskiljande påbjudas innan
len i grundlagen bestämda tid, utan att fram-
alla ett revolutionstillstånd, som genom lyd-
iads- och skattevägran genast måste drabba den
egering, som föranledde detsamma.
Stiftarne hafva tillika nedlagt i sjelfva grund-
agarna medlen till samhällsförfattningens full-
tomnande, då de, långt ifrån att yrka dess o-
örlighet, stadgat formerna för dess förändran-
je; och de hafva på det högtidligaste sjelfve
rlänt da hricter : dencxamma sam ej senact
mm ee a ÄRA
