ifrågakomma för den, som i det vigtiga rådgif
varekaliet underlåter sina pligter.
cPå detta sätt,, yttrar sig vidare grundlagstif
taren, coch genom de öfrige medel som äro fö
areskrifoa i afseende på ärendernas beredande
abör Konungen icke i något fall kunna miss
aledas, bör allmänna rösten icke kunna hindra
catt genom Någon organ tränga fram till honom
aDen oafbrutna vanan att höra råd, allvarliga:
aoch högtidligt gifna, skall i en ung monark
asinne dana och i en mogen konungs stadga akt.
aning för sanning och rätt. Och skulle änn:
aen gång ett oblidt öde uppsätta på Sverige
alkron en egenmäktig Konung, skall doc
DEN FÖRENADE KRAFTEN af hans rådgif
avares föreställningar, af NATIONENS FRIT1
YTTRADE TANKESATT, och af VISSHE.
TENOM KOMMANDE STANDERS OVILJA
atidigt BRYTA HANS VALDSAMA LYNNE
alHan skall åminstone icke genom konstitutions-
avidriga beslut blottställa sin makt för en före.
adragande embetsmans vägran af den kontra-
asignation, hvarförutan hans befallningar icke
ublifva gällanden
Se här i tydliga ord den bestämdaste upp:
ställning af en rådgifvareinstruktion! Inga säng-
kammar-scener, inga privatföredragningar, inga
enhälliga reservationer till statsrådsprotokoll, in-
g2 koutrasignationer under förebäranden att Ko-
nungeos handling, om ock, emot aurikets sanna
nytta stridande,, likväl icke är ordagrannt grund-
lagsvidrig; ingen ursäkt för någon tvckan hos
rådgifvaren att amed förenade krafter förekom-
ma regentiens egenmäktiga, skadliga företag, att
låta nationen afrilt yttra sina tänkesätt, och
att genom föreställningen om aStändernas ovil-
ja, ådagalägga den allmänna öfvertygelsen, att
folkets suveränitet utöfvas af dessa ombud, och
att det således är i den, af national-representan-
terne uttryckta anda, som folkets angelägenheter
böra vårdas och ledas; ingen ursäkt för ett blott
passivt hbandlingssätt mom ministeren eller iu-
skränkning tll blotta af- och tillstyrkandet vid
rådsbordet., Med ett ord: se der en Konung,
som uwallena styr riket på det sätt regeringsfor-
men föreskrifvern, och som således icke kan
styra det i strid med rikets lagar eller emot ri-
kets sennskyldiga nytta, emedan Hans Råd är
ansvarigt för hvarje hans handling! —
Och detta Råd, låtom oss se huru grundla-
gens stiftare tänkte sig detsamma: se här hans
ord:
aStatsrådet är sammansatt af embetsmän, som
Konungen tillkallar och hvilkas råd han hör,
icke blott af pligt, utan äfven af förtroende.
Desse embetsmän äro dels sådane, som under
Konungen närmast lägga hand vid regeringsären-
derna och följaktligen dela med honom hedern
för det uyttiga som sker, nesan och hatet för
det skadliga; dels ock af sådana, som utan det
lifligare intresset i styrelsens anseende, bedöma
kallt dess företag. Konungen blifver således upp-
lyst af och upplyst om sina ministrar.n
Häraf synes, att grundlagens stiftare tänkt sig
statsministrarne, statssekreterarne och hofkansle-
ren såsont ministrar, närmast handläggande re-
geringsärenderna under Konungen, samt attstats-
rådens pligt icke endast är, att råda i de ärenden
dessa ministrar framlägga till Konungens afgörande,
utan äfven, att npplysa Konungeu om desse
ministrars (oväld, mt, skicklighel och drifts,
hvilka egenskaper nationen förbehållit sig att hos
dem finna, så vida de skola bibehålla hennes
förtroende (se 4 107): eller om de cuppenbar-
ligen handla mot grundlagarne, tillstyrka någon
öfverträdelse deraf eller af andra rikets gällande
lagar, eller underlåta att göra föreställningar
emot sådana öfverträdelser, eller dem vållat och
befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af någon
upplysning,, i hvilka fall nationen förbehållit
sig, att kunna låta genom sina ombud ställa
dem under laga tilltal (se 106). Häraf fin-
ner man äfven, att grundlagsstiftaren redan sli-
tit den frågan, huruvida vi äge uministrar, el-
ler icke, och att detta begrepp endast genom
ett det oförlåtligaste missförstånd om grundla-
gens ord kunnat bortvrängas derhän, att dessa!
ministrar icke gemensamt ägde att såsom an-
svarige för hvarenda Konungens offentliga
handling och sjelfve beroende af folk-ombu-
dens förtroende, vara de egentlige ledarne af
regeringsmaktens samtliga krafter, samt en-
skildt, såsom underkastade laga ansvar för.
hvarje af dem kontrasigneradt beslut, vårdare.
af regeringsmaktens detalj-ärenden.
Betraktar man nu dessa, på Regeringsformens
föreskrifter. och grundlagsstiftarnes yttrade skäl
grundade förhållanden närmare, så skall man;
lätt ofvertygas, att Konungens samtlige Rådgif-
vare icke ett ögonblick bordt vara i okunnighet
om den ställning, hvari lagarne försatt dem tilll
Regenten och Folket. De hafva aldrig ett ögon-
blick bordt kunna betvifla: att då nationen år
1809 fvorlemnade landete ecetvrelske 5; en KA I
