ty jag står inför unga hjertan, hvilka äro altaren,
der uff-rlågan brinner för allt sant och ädelt.
cMan bar genom ondskans spridelser sökt ned
sästa mig hos uagdomen; men jag fruktar dem icke.
De äre nauens välnader och skola vika för verk
lighetens klara dag. Bland mina åkommor är icke
dea åtminstone, att sakna ungdomssinae och ung
domsvarlex, — Jeg är en varm vän af ucgdomer
— cMuxima juvontuti d betur reverentiun — och
jag vordar den. Jag är allvarsam, men jag är in-
sen Munk, bvars syuk:es är Insk:änkt inom Cei-
len. Men läsom tul en början rätt förstsiå bvar-
andra. Jag vet, att lefnadssättet bland un;domer
rå de sed.are tiderna i många afseeuden förbäit-
rats. Förr berrskade bär mera räbhet. Auotingen
ströfvade man med viladjurets yra ute, elie inne
slöt mon sig till orsier. Det har förändrat sig.
Men flården, lastens yngre broder, som så gerne
träder i den ä dres foispår, har nu bemäktvgat sig
ungdomen. Upsala är ej blutt fö skönaat, det är
fös fivadt. Vore det alltid den ädla metallen. bva:s
yta Hbifvit polerad! Beskrattom ej. men beklagom,
att ofta ihaltgheten döljer sig under bladgu!d. Jag
säpner inga bätre Presidia vite än Gussf uktaa
och flit. Också skal jag irån mitt våsdiorn tidigt
gifva signalen ech fö elysa Eder med mut föredö-
me. Flit och dön kuvnpa ej va:a utsn hvarandra,
men fö;enade ut ätta de margfaldigt godt. De ha
eu inre systopkärlek, de äro tvillipgsbröder, Ca-
stor oca Polux, af jordisät och himmelski ur-
Sprung.
cÄnnu får jag icke bosätta mig ibknd Eder; en
låvg ledsamhet förestår mig och rycker mig till
eavdra väf, tunga och svåa, isynne:het för den,
som ej kan på. äkna någon skorsamhet. Lycklige
J, som fån använda eder tid och ed:a krafter titt
förs:åndets och bjertats förädling, och slippen att
befstta eder med poltiken. Jeg vet väl, alt den
ej är er alldeles främmande. Jag har sjelf varit
uppg och vet, att upgdomen är fiisiona . Dock —
detta frisinne är ju ej så fruktansvärdt. Yuoglin-
garnes strider på poiiiikens fåli likna öfoingarna
på fäkisalarne. Det är ej uddar, hvarmed de stö-
ta, utan boliar. Likväl, unge mån, med poitisen
befat:e sig ingen vkallad. Den är en Labyrio:h,
der så mången förirrar sig, och der endast den,
som är väpnad med Thbesvussvärdet och ledd af
sauningens A:iadne-tråd, fiuner ärars utgång, och
updgår Minotauren, detta monster, för hvilket uvg-
domen var bestämd att off as. Misstyczen ej dessa
orå4; de komma från en man ued erfarenhet och
med ärradt bröst.
acJag kommer åter till Eder, för att här sluta
mina dsgar. En af våra största läkare bar sagt,
att u: gdumens anded ägt är helsosam. Säkert är,
att man. omgifven saf ungdom. glömmer älderdo-
mens krämpor. Jag förvyer min fö såkran om be-
mödardet, art fulgö a mina pligter. ucb jag gör
mig fu it förvissad, att jag af eder skall blifva äl-
skad medan jag lefver, och sakvad efter min död.
Då bekymren koroma, skola urgdomens sånger ja-
ca dem bort och jemna skryrko:na i min pania.
Och är jag sist äs ger mitt trötta hufvud til hvila
på denna biormstersäng, skolen J bäså mig till
mitt sista hvilorum, och saknaden och klagan skola
fö ja mig.
aJag helsar eder från vå- åldrige Konung. Hen
ilskar ungdomen varmt. Vår högsta För man. Kron-
prinsen, bad mig ock helsa Eder. Han har för-
iroenda till ungd.mer. I mitt ringa namn helsar
ag eder s!utbgen. Faren väl, älskade ynglinger!
Jag innesluter mig i Ecer vänskap. Herren vare
med Ede:; med mig vare ock Herren! Fasen väl